Iko och jag

Tänk ifall min son hade kommit in på toaletten och fått se en människa sitta på toaletten med halva ansiktet täckt av en palestinasjal och kol runt ögonen. Har jag kommit till en flygplatstoalett i Gaza eller? skulle han kanske tänkt. Men nej, det är bara morsan med kajal runt ögonen som gör rent kattlådan hemma i Svedala.

Det är ett aber det här med kattlådan. Den måste hållas ren. När det inte är så skitigt så tänker jag att det är okej. Jag behöver inte göra rent den. Sen kommer doften. Då börjar jag dra mig för det. Inte trevligt. Kan vänta lite. Efter ytterligare några dagar kommer stanken. Då är det verkligen ingen trevlig sysselsättning. Jag börjar känna att det är djurplågeri. Eftersom katter är väldigt renliga av sig. Hon kan ju tyvärr inte göra rent lådan själv. Jag bävar för det i ett par dar till. Men känslan av djurplågeri tar överhanden. A woman got to do what a woman got to do! Så, det enda sättet att genomlida stunden och arbetet med kattlådan är att binda palestinasjalen runt näsa och mun. För att inte kräkas. Sonen får sig ett gott skratt.

Iko som katten heter hämtades som kattunge från en ung familj i lägenhet. Iko fick ett nytt liv ute i Krokek där hon kunde springa runt utomhus och jaga möss och småfåglar. Jag upplevde det väldigt grymt i början. Speciellt när hon radade upp näbbmössen framför trappen eller på gången för att visa hur duktig hon var. Eller när hon låg och slölekte med tassen på småfåglar som var vingbrutna och vettskrämda tills hon högg till ordentligt. Men man vänjer sig. Till slut var det ett naturligt inslag i kattägandet.

Det som var lite tråkigt var att hon var så rädd. För människor. Hon kände tillit till oss som bodde i huset efter ett tag. Unga killar gick lättast av någon outgrundlig anledning. Men kom det folk på besök stack hon och gömde sig och kom inte fram förrän gästerna åkt. Hon kom mycket sällan upp i knät om hon ens gjorde det en enda gång. Hon blev lätt rädd som sagt och klöstes. När pojkarna lekte med henne var de fulla av rivsår och bitsår. Lite halvvild kan man säga att hon var.

En dag blev vi med en katt till. En tvåårig hane. Han var snäll och lite dum. (Förlåt till de tidigare ägarna.) Det var en katt som gick omkring och jamade hela tiden och ville bli upptagen och kelad hela tiden. Han hade varit innekatt i hela sitt liv och förstod inte riktigt hur han skulle göra utomhus till en början. Minus är hans namn. Iko blev superirriterad. Minus förstod inte när Iko spände ögonen i honom och morrade. Det blev bråk då och då. Till slut försökte Iko gömma sig så gott hon kunde för Minus. Minus förstod inte Ikos beteende och retade henne till och från. Iko blev deppigare och deppigare.

När husse och matte bestämde sig för att separera och den ena flytta in till stan så förstod de att de måste dela på katterna. Eftersom matte (jag) hade lite svårt för den snälla Minus så tog jag den bitchiga Iko med mig in till min nya lägenhet. Vi tänkte att går det inte så går det inte. Då får jag lämna henne till något katthem eller så. För en så bitchig katt vill väl ingen människa ha.

Det konstiga är att Iko har förändrats jättemycket sen vi flyttade in till stan. Det är en annan katt. Hon trivs med sig själv och vill hela tiden bli klappad. Hon hoppar upp i knät så ofta som möjligt och spinner som . . . just det, en katt. Hon är framme hela tiden och vill vara med. Hon pratar lite och talar om vad hon vill. Jag är så förundrad. Det borde ju inte vara ett kattliv att leva instängd i en lägenhet hela dagarna! Hon har i och för sig inte så mycket att göra. Jag köper kattleksaker då och då. Hon petar lite på dem och tittar undrande på mig. Däremot är en liten bit tråd, papper eller en enkrona rätt kul.

Jag kan ändå inte låta bli att känna mig som en egoistisk djurplågare med en katt som jag låser in på 78 kvadratmeter hela dagarna. Undrar om jag kommer skaffa en ny katt när Iko lämnar jordelivet? Jag vet inte. Det är dock otroligt gulligt och mysigt med en katt. Vi har blivit riktiga vänner på gamla dar. Iko och jag.