Min tro

Jag är mer eller mindre uppfostrad i kristen anda. Även om tron aldrig genomsyrade vårt familjeliv så fanns det vissa traditioner som kanske kommer från kristendomen. Min morfar var präst i svenska kyrkan och jag har upplevt många predikningar i kyrkan och sånger vid matbordet samt bordsbön under min uppväxt. Jag lärde mig att be aftonbön . . .  "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus . . .". Sen kunde jag sova gott. Tyckte mamma. Jag gick i söndagsskolan. Men jag måste erkänna att det nog mest var för de vackra Jesusbilderna vi fick. Tillsammans med en kompis gick jag med i SMU:s scouter. Svenska missionsförbundets scouter. Jag kände mig aldrig bekväm med att vi alltid skulle samlas och be en bön innan vi satte igång med verksamheten. Men knopar var kul! 

När det var dags för konfirmation tänkte jag att jag alltid kunde gå och läsa för prästen för att verkligen ta reda på vad det handlar om. Jag kände ingen tro och när det gick upp för mig att jag måste ta nattvarden och avge trosbekännelsen för att bli konfirmerad, hoppade jag av. Det kändes respektlöst att stå där och bekänna en tro för något jag inte trodde på, som många verkligen trodde på. Men många av mina kompisar konfirmerade sig ändå. De fick ju fina smycken. En del av de kanske trodde . . .

Jag mognade och blev väldigt filosofisk under en period. Funderade mycket på livet och människorna. Jag gjorde en längre resa ner till Palestinas trakter. Påmindes om en bok med foton som jag fått av min morfar som handlade om en liten flicka som besökte Palestina. Jag fascinerades mycket av den boken som jag fick när jag var 7-8 år gammal. Men det var själva resan jag fascinerades av och de historiska platserna flickan besökte. Jag bodde där nere i fyra månader. Besökte Jerusalem, såg klagomuren, besökte kyrkan som de sa att Jesus var begraven i och såg den otroligt vackra moskén. Jag gick runt på marknaden i den gamla delen av Jerusalem och insöp dofterna och musiken. Gick en bit på Via Dolorosa och besökte olivberget. Jag reste också till Nasareth och såg grottan de sa att Jesus, Maria och Josef bodde i när det begav sig. Jag flöt omkring i Döda havet. Mount Sinai var en upplevelse att bestiga, där Moses tog emot stentavlan med de tio budorden. För att inte tala om den helvetiskt kalla natten i Sinaiöknen. De pekade till och med ut busken som brann nedanför Sinaiberget. (Hur nu den kunde finnas kvar?)

Men besöket i Palestina gjorde mig ännu mer övertygad om att Gud inte finns. Så många kulsprutor och militärer har jag inte sett i hela mitt liv. Eller så många orättvisor. "Det heliga landet"!

Så småningom hamnade jag på en folkhögskola med en stiftelse tillhörande Svenska kyrkan som huvudman. Jag var lite orolig för att jag skulle vara tvungen till morgonbön och andra religiösa aktiviteter. Vi hade morgonsamlingar varje morgon i ett kapell men vi turades om att hålla i dem och de var långt mer intressanta än min morfars predikningar. Det var absolut inga morgonböner. Halva skolan bestod av elever som pluggade till församlingsassistenter. Vi hade många existensiella diskussioner. Vi startade en fredsförening och jobbade aktivt tillsammans med det. Många demonstrationer och aktioner för fred m.m. De flesta av mina fördomar mot troende fösvann men en del besannades också.

Några år senare träffade jag en man som skulle bli mina söners pappa. När vi träffades var han nyfrälst. Vi hade många laddade och känslosamma diskussioner. Men vi lyckades hålla ihop i 25 år. Min egen övertygelse och min tro gjorde att jag respekterade andras trosuppfattningar också. Även om det inte alltid är lätt att leva med någon som har en annan trosuppfattning så tror jag det vidgar ens perspektiv.

Jag är fortfarande övertygad ateist. Tror inte på någon Gud, Skapare, Herre, Fader eller någon slags personifierad sammanhållande energi. Däremot är jag fast övertygad om att kärleken till varandra är det som kan rädda världen. Som kan hålla ihop oss människor. Jag tror inte att det är en enda energi eller någon slags sammanhållande energi. Men jag tror att kärleken är en känsla som påverkar och sprider ringar på vattnet. Kärleken är en känsla som gör en lycklig och därför också de runtomkring lyckliga. Det finns de som kallar Gud eller Jesus för kärleken. De som tror att de är kärleken. Fint.

Men jag tror att kärlek finns i varje individ. Att vi är en massa av individer. Som får ta ansvar för vårt eget liv, varandras liv och den gemensamma världen. Jag tror inte på någon sammanhållande kraft. Tror bara att det är vårt eget ansvar att hålla samman.

Jag respekterar allas rätt till sin egen trosuppfattning och tar det allvarligt. Har alltid gjort det. En egen medveten trosuppfattning bör respekteras och tas på allvar.

Tyvärr har jag genom åren känt mig lite anklagad eller lite misstänkliggjord när jag säger att jag inte tror på någonting. Lite som det svarta fåret. Nästan lite syndigt. När jag tar avstånd från kristendomen. Det är okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen?? Varför är det okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen? Jag tror traditionen ligger djupt begraven hos en del människor. Ett vanligt påstående är att: Folk säger att de inte tror, men de flesta tror på någonting. Säger jag att jag inte gör det, så tror man inte riktigt på mig.

Jag känner mig lite dum och skuldtyngd när jag säger att jag inte vill gå till kyrkan på skolavslutningar och julavslutningar. Har upplevt flera gånger att vi måste sjunga psalmer och bli välsignade av prästen. Det kanske inte gör så mycket om man har någons slags gudstro. Men om man inte tror alls känns det obehagligt och jobbigt. För jag tar trosuppfattningar på allvar.

Men nu har jag kommit fram till att jag faktiskt också har rätt till min trosuppfattning. Min tro är lika viktig för mig som andras tro är viktig för dem. Det är lika viktigt för mig att få stå för min tro som för alla andra.

När jag växte upp hade vi aldrig skolavslutningar eller julavslutningar i kyrkan. Det skedde alltid i aulan eller på skolgården. Det är en myt att det är en nödvändig svensk tradition. Det är lokala traditioner. Jag tycker religionen ska hållas utanför skolan. Det kan man syssla med på fritiden.

Däremot finns det gott om fina budskap i de olika religionerna. Kärleksbudskap. Älska din nästa såsom dig själv. Du skall icke döda. Alla är lika mycket värda. Jag tycker det är sorgligt att många använder religionen som en orsak till krig. Använder religionen som en ursäkt att förtrycka kvinnor t.ex. Det är inte religionen det är fel på utan människornas brist på insikt och oförmåga att hitta andra verktyg för att få slut på en konflikt eller klara av relationer.

Om folk tror på någon gud eller kraft som hjälper de att älska tycker jag det är fint. Så länge de inte försöker få mig med i deras tro. Så länge jag blir respekterad för min tro.

Jag tycker däremot mycket om att gå in i kyrkor när det inte är någon andakt eller religiös aktivitet. Det är ju ofta väldigt vackert i kyrkor. Speciellt vackra tycker jag de överdådiga katolska kyrkorna är. Eller muslimska tempel. Men även många svenska kyrkor. Allra trevligast är det när de är tomma. Det är tyst och vackert. En meditativ stämning.

Det är fint och underbart att älska. Det är min enkla och stora tro. Mer behöver jag inte. Mer tror jag inte det är. Det är stort nog.

En dans på rosor

Mamma sade "Jag har aldrig lovat dig att livet är en dans på rosor . . ." Nej . . . det ska gudarna veta. Men, jo . . . rosorna har taggar. De gör ont. Jag dansar och plockar rosenbladen så fort jag kan. Håller dem i min hand och beundrar dem. Jag insuper deras doft och håller kvar den så länge jag kan. Taggarna plockar jag bort, försiktigt och ödmjukt. Ibland behövs dock kniv för att skära bort dem. Sådant är livet. Men jag lär mig mycket av att handskas med taggarna . . . och rosenbladen ger mig tron på kärlek och liv.

Jag älskar livet och vad det kan ge. Jag får inte uppleva allt jag skulle vilja. Men jag får uppleva mycket . . .  mycket. Min tro på kärlek har gett mig inträde till många människors inre landskap. Det tar jag med mig och tar hand om varsamt. Det finns så många fina människor. Det gäller bara att se dem.

Det svåra och det som gör ont tar jag hand om och försöker se på med andra ögon. När jag kommer igenom svårigheterna och ut på andra sidan har jag blivit starkare.

och . . .

Hihi

. . . och hur var semestern då Lisa?

Den sista semesterdagen tillbringar jag i morgonrock och sockor, espressokopp i högsta hugg, radion på och går runt och njuter av den sista helt lediga dagen . . . Det är alltid lika tungt att känna ledigheten ta slut. Ett spännande nytt jobb väntar mig i morgon. Men idag ska jag fortfarande vara ledig!

Hur har semestern varit då Lisa?
Bra! Har gjort mycket och känner mig så nöjd med det jag gjort.

Vad har du gjort då?
Rökpaus. . . . måste tänka lite . . .

Efter en oerhört turbulent vår av omorganisation och omplaceringar på skolan jag jobbade på, kändes det oerhört skönt att få semester. Det är dock många ouppklarade frågor och funderingar som jag inte fått svar på och kanske aldrig kommer få svar på. Jag är en person som vill reda ut och få svar på frågor. Jag ställer frågor ofta på ett rakt sätt. Men det betyder inte att de som ska svara på frågorna är beredda att svara på det. Så jag gick på semester med en del frågetecken. Det kändes inte så kul. Men vissa frågor får man aldrig svar på och jag har jobbat på att lägga det bakom mig. Det som varit kan man inte ändra på, bara framtiden. Och jag var glad över att ha fixat ett bra jobb till hösten.


Midsommar firade jag med mina gamla kära vänner i Laholm i Halland. Vi har känt varandra jättelänge och är nästan som syskon.

De hade precis skaffat sig en kattunge som kallas Zigge. Jag blev dödligt förälskad.




Våra barn har firat många semesterveckor ihop och de är nästan som kusiner. Vi vet det mesta om varandra och det är skönt, lätt och befriande att umgås med dem.

Vi gick på midsommarfest och vi åkte ut till deras lilla renoveringsprojekt vid kusten. Vilket läge!

Kommer hem och beger mig till skolan för att packa ner de sista av mina saker och även en hel del elevarbeten som jag inte vill ska förgås. Det känns så sorgligt. Jag har byggt upp en bildverksamhet på skolan och har inrett hela bildsalen. Jag har verkligen trivts på den här arbetsplatsen. Men så är det. Andra dagen är jag äntligen klar och jag kör hemma alla saker i flyttkartonger. Snyft.


Jag fyller år och liksom förra året inbjuder jag folk till picknick i Vasaparken. Min yngsta son är på festival. Men min äldsta son kommer upp från Göteborg. Puss på honom, prins Bobylon. Det är jättefint väder och vi tillbringar många timmar där. Folk kommer och går och det är en skön stämning. Några elever dyker upp, vilket är extra trevligt. Jag och prins Bobylon vinglar hem i sommarnatten och jag är så tacksam för livet.


När min yngsta son kommer hem har han fått ett uppdrag av mig. Han ska måla hall, sitt sovrum och hela stora rummet. För det får han en summa pengar. Eftersom han inte lyckats fixa något eget sommarjobb. Jag ska måla mitt eget sovrum. Vi sätter igång och jag visar honom hur han ska göra.

 Jag sticker iväg till Stockholm och hälsar på morsan. Hon ska få en ny mobil av mig. Som är till för de som inte är så tekniskt insatta och som har sämre syn. Vi går och går och går runt halva Stockholm. Men tyvärr är den modell vi vill ha slut :P Vi hade det ändå trevligt ett par dagar och det kändes bra att hjälpa henne. Vi fixade den på nätet sen och hon tycker den är så fin.

Målningen går segt här hemma. Men sakta framåt. Hallen har blivit turkos. Jimpas rum börjar bli jordgubbsrött.

Jag sticker till Göteborg för att hälsa på ännu en kär gammal vän och träffa prins Bobylon. Jag har ett par underbara dagar i Göteborg. Fint väder för det mesta och sakta spatserande genom Göteborgs gator och kaféer. Göteborg är en trevlig och avslappnad stad. Jag trivs där.

Målningen går långsamt. Fortfarande är vi kvar på jordgubbsfärgen. Hemmet börjar kännas som en byggarbetsplats. Ingen ordning någonstans.


Sen flyger vi till Paris över en helg! Jag och mina båda söner. Första dagen blir vi omhändertagna av en gammal konstfackskompis som bor där. Vi käkar indiskt, besöker barer och kollar in Sacre Ceur by night med utsikt över hela Paris.

De följande dagarna vandrar vi runt från kafé till kafé och barer. Vi besöker Louvren (och Mona Lisa så klart), Notre Dame, Eiffeltornet och den stora kyrkogården med alla begravda kändisar.

Men framförallt studerar vi Parisarna och insuper atmosfären. Vi håller på att missa flyget när vi ska ner och prins Bobylons tåg till Göteborg när vi kommer hem. Men livet måste vara spännande och det fixar sig. Hahaha.

Rökpaus . . .




Jordgubbsfärgen är inte riktigt färdig. Suck. Jag ska börja på mitt rum som ska bli ceriselila. Rödbetssallad säger Jimpa :P Jag föredrar att säga mörk syren. Vi sätter igång och det går lite snabbare när jag är hemma också. Jordgubbsfärgen blir klar så vi börjar på jordgubbsglassfärgen till stora rummet. Jag hjälper till att tejpa och spackla. Sen gör jag klart mtt rum.

Och vi hjälps åt att göra färdigt stora rummet. Ny soffa och stort matbord levereras. Jag städar och putsar.








För till helgen kommer en ännu äldre kompis och kär vän. Vi har känt varandra hur länge som helst och rest tillsammans. Här kan vi verkligen snacka om att vi känner varandra. Samma syn på människor, livet och humor. Vi vandrar runt Norrköping. Går på krogen och går runt i affärer och pratar och är tysta. Tyst kan man vara med de man trivs med.

När hon åkte hem igår blev det tomt. Semestern har varit fylld med aktiviteter och det känns som tiden flugit iväg. Och nu sitter jag här med mina fina väggar och mitt "nya" hem och massa upplevelser från sommaren i bagaget. Jim är hos sin farsa. Jag kan sitta i morgonrock och titta ut på regnet som strilar mot fönsterrutan och njuta av min sista lediga dag.


Nu blir det rökpaus igen . . . för imorgon börjar den stora avvänjningen. Ännu en gång ska jag försöka sluta med de giftiga pinnarna. Den här gången måste det gå!!!


Men Lisa, hart du inte badat och solat något?
Näe. Inte ett enda dopp under sommaren. Inte ens i bassängen på Centralbadet! En dag solade jag faktiskt. Jag blev så bränd att jag inte kunde sova och fjällade i två veckor. Det känns konstigt med en sommar utan sol och bad. Men jag är nöjd med min sommar ändå. Nu kan jag lägga min energi på annat än att gå och svära över tråkiga väggar. Jag har hunnit umgås med mina vänner och gjort stadsbesök istället. Helt okej.

Så sommaren och semestern har varit helt okej. Känner mig kanske inte så utvilad, men har fått mycket inspiration och energikickar. I morgon börjar något helt nytt. Ett helt nytt jobb. Jag kan lämna det gamla bakom mig och satsa på framtiden.

Mammas gata

Det är spirande vår därute. Fåglarna kvittrar och solen skiner hejdlöst. Drömmer mig bort till mammas gata. Det vill säga min barndoms gata. Ålgrytevägen i Bredäng. En betongförort.

Jag minns när våren kom och den oerhörda lyckan att få slänga av sig alla vinterkläder. Man fick ta på sig nya vita basketkängor som skulle vara gråa och trasiga vid säsongens slut. Vi skrev Make love Not war! och Love and Peace på det vita skotyget med kulspetspenna. Barn av 60-talet som vi var. Stuprörs-Lee som blev slitna.

De första sommardagarna då dojjorna åkte av och vi härdade våra små fötter på gruset för att kunna springa fritt hela sommaren på den heta asfalten. När vi inte hade träpjucken på oss. De drog vi av hälsulan på direkt när de var nya. För man skulle gå ner trähälarna så att tåna stack rätt upp. Vet inte varför. Men mode är mode.

Vi sprang omkring fritt på stora ytor. På asfalt, grus och i skogen. Massor av ungar överallt. Minns hur det såg ut som om asfalten kokade när man såg på gatorna på långt håll. 20-tal gråa åttavåningshus med betongbalkonger i rader. Morsor som stod o skrek MAT! vid 6-tiden. Som vi inte låtsades höra.

Gårdskrig och bus i trapphusen eller i hissarna. Kojor i skogarna. Ligga hela dagarna vid Mälarhöjdsbadet. Fingrarna blå efter att varit i vattnet för länge. Värma sig på filten. Stå i världens kö för att köpa sig en hallon-Igloo. Doften av varmkorv och kaffe utanför glasskiosken. Sommarkvällarna då vi lekte Burken eller Halihalå på gården. Ungar i alla åldrar. Slagsmål, mobbing och bästa kompisar. Hårt, tufft och underbart.

Vi sög på stora "blåkarameller" så att tungorna var alldeles svartblåa. Vi gjorde tunnelgångar bland alla taggiga vresrosor som de envist planterade längs med alla höghusen. De stora nyponen gick att tömma på massor av frön som vi använde som "klipulver" på varandra. Otroligt kliande och jobbigt.

Jag startade en dödskalleklubb som hade i uppdrag att skugga skumma personer. Stackars alla gubbar som blev skuggade av oss. Alla bilars registreringsnummer som blev uppskrivna. Och vår iver så fort vi såg en gubbe som verkade skum.

Vi lekte på byggarbetsplatser och flörtade med byggjobbarna. En gång ramlade jag baklänges två meter ner på asfalten i parkeringshuset där vi lekte. Fick en spricka i nyckelbenet och fick ligga inne i ett par veckor. Min kompis Pippi gungade för högt och flög iväg och landade på huvet på en sten. Hon fick hjärnskakning och ligga ett par veckor hon också. Blev avundsjuk för att hon fick käka så mycket glass.

Det är spirande vår därute och jag drömmer mig bort till min barndoms gata . . .

En måne . . .

Jag levde på en strand långt bort i grekiska arkipelagen. En dag kom en man som blev min älskare. Vi levde där tillsammans. Sov på sanden, vandrade runt i våra barfotasandaler, trasiga byxor och långa hår. Solade, badade och pratade långt in på nätterna under stjärnklar himmel och brusande vågor som rullande in mot land. Jag "adopterade" en liten byrackevalp med svart fläck över ögat. Han följde mig vart jag än gick. Min älskare var lite skeptisk när hunden skulle ligga vid våra fötter varje natt. Han kanske hade loppor? Men hunden var mig trogen. Efter en vecka var min älskare tvungen att dra sig hemåt mot England. Vi lämnade kvar den lilla hunden med sitt vilda kompisgäng. Jag följde med älskaren till Aten där vi tillbringade ett par hektiska dagar. Den sista natten innan han skulle åka hem stod vi under stjärnorna och pratade. Han sade att när jag kom hem skulle jag titta på månen och tänka att det var samma måne som han stod och tittade på. När jag vinkat av honom drog jag vidare genom Europa mot Paris.

Några år senare hoppade jag åter i land på den lilla ön långt ut i grekiska arkipelagen. Jag såg ett gäng vildhundar stryka längs med väggarna. En av hundarna hade en svart fläck över ögat. Han var stor nu och såg ut att må bra.

När jag tittar på månen idag så tänker jag fortfarande på mannen ibland. Han tittar fortfarande på samma måne som mig.

Undrar var han är och vad han gör i dag.

Sminkade som häxor

Jag drog och hoppade och studsade för att få upp byxorna på benen. De var blötfuktiga så att de fastnade på huden och jag fick verkligen kämpa. Dessutom hade jag sytt in dem för att de skulle sitta så tight som möjligt. Men som alltid hade jag bråttom och hade varken tid eller tålamod att klippa och kantsy den insydda kanten. Så hela kanten som satt kvar, var pressad mot benens insidor och skavde när jag drog och hoppade. Nu hade jag fått upp dem så långt det gick. Gylfen gapade stort. Benen var stela av de tighta byxorna, så jag fick göra en akrobatisk rörelse och falla ned på golvet på rygg. Då sjönk magen in i kroppen och var inte i vägen lika mycket.

Det jobbigaste kvar. Att dra upp gylfen och knäppa knappen. Stretchjeansen var inte uppfunna så det var tjockt stadigt jeanstyg som skulle bearbetas. Det var därför vi satte på oss jeansen blöta för att få dem en aning, aning elastiska. Annars hade det aldrig gått. Det var syster, mamma eller kompisar som fick hjälpa till. En tog ett stadigt tag i linningen till vänster om gylfen, den andra tog den högra sidan och . . . kör! Stånk, stön och tandgnissel. En centimeter i taget drog jag blixtlåset uppåt. Ett, två och tre . . dra! Ett, två och tre . . DRA! Till slut var blixtlåset nästan uppe. Den sista biten var svår att få upp innan man hade knäppt knappen. Knappen var det jävligaste. Ett, två och tre . . . KNÄPP!!! Den lilla jeansknappen pressades in i knapphålet och . . . puuuhhh. Tjo! Sista blixtlåscentimetern kunde dras upp. Färdigt. Nu var problemet att ställa sig upp. Men med lite hjälp fick jag med mig själv och styltorna till ben upp i upprätt tillstånd. Efter ett tag var byxorna en aning uttöjda, slimmade efter kroppen, tack vare att de var lite blöta. På överkroppen skulle det vara en supertight T-shirt.

Sen var det hår och smink. Vi hade mycket långa och tjocka hår som tog flera timmar att torka. För att inte tala om att borsta. Ibland var tovan där bak i underhåret så stor att jag vägrade mamma att borsta ut den. Balsam fanns inte. Hon fick ringa på hos grannen som var damfrisörska. Grannen fick reda ut det. Oftast hann inte håret torka innan vi skulle gå ut. Mössa totalvägrade vi att ha på oss. Så när det var minusgrader ute frös hårtestarna och det lät ganska roligt mot jackan när man gick. Det var lite kul också att peka med flera decimeter lång istapp som hängde från huvudet.

Sminket, ja. Ordet och företeelsen foundation var inte upptäckt än. Här snackar vi spackel. Tjock, tjock brunkräm som gömde allt som gick att gömma i ansiktet. Rollonmascara var endast lyx. Vi hade en mascarakaka och en borste som såg ut som en tandborste ungefär. Fast mindre. Man skulle blöta borsten eller mascarakakan och sen gnugga borsten så man fick upp så mycket svart som möjligt. Vatten blev för simmigt, för flytande. Nej tjockt skulle det vara. Ögonfransarna såg väl mer eller mindre ut som miniatyrdreads. För att få mascaran så tjock som möjligt spottade vi i kakan istället för att ta vatten. Det blev krämigt och fint. Sen var det bara det stora tuggummit som skulle stoppas in. Sen var vi tuffa brudar. Trodde vi.

Vi var ett gäng tjejer som höll ihop. Likadana skulle vi se ut. Nästan. Sminkade som häxor, tuggummituggande, mycket tighta kläder och långa hår som hängde långt ner på ryggarna. På den tiden så busvisslades det och ropades på tjejer. Det värsta som fanns var att gå förbi en byggarbetsplats på sommaren. Det var inte det vi ville. Bli busvisslade och ropade på! Jag hatade alla som gjorde det. Jag gick omvägar för att slippa byggarbetsplatser. Om jag gick förbi en ändå och det ropades efter mig, visade jag fingret åt dem. Det hjälpte inte. De bara skrattade. En dag blev jag så arg att jag skrek: Gå hem och knulla dig själv!! Det blev faktiskt tyst ett tag. Men inte så länge. Skulle man vara fin fick man lida pin. Minst sagt.

Men efter några år började jag använda hjärnan lite mer än innan. Varför gjorde vi det här?! Trodde vi att vi skulle få fler killar om vi gjorde så? Ja, inte funkade det för mig i alla fall. Har fått höra efteråt att de killar som var intresserade var så rädda att de aldrig vågade närma sig. Det var tjejer i klassen som stannade hemma när kompisen var sjuk eftersom de inte vågade gå till skolan själva på grund av oss. Vad hemskt! Vi som var så osäkra! Jag som var så blyg och blev illröd i ansiktet så fort någon snygg kille råkade titta åt mitt håll? Vi som var så rädda. Herregud vad man kan missta sig.

Ville killarna att vi skulle se ut så? Om de nu ville det, ville jag verkligen att en kille skulle vilja ha mig bara för utseendets skull? Nej, jag ville ju att han skulle tycka om mig för den jag var som person.

Jag gjorde så småningom en helomvändning. Jag slutade sminka mig. Började gå i pösiga byxor, svarta kjolar och stora tröjor. Låga, sköna kängor eller sandaler. Fötterna fick andrum, liksom jag i själen. Jag började intressera mig för andra människor och blev politiskt medveten. Började bry mig om hur alla har det. Inte bara jag. Det var en befrielse. Det fanns vackra kläder som var sköna. Så jag var nog fin på ett annat sätt. Jag började träffa människor som var likasinnade. Och killar var intresserade av mig på ett annat sätt. Jag fick respekt. Inga busvisslingar.