Drömma sig bort . . .

Jag har ett jättefint liv. Ett jobb som är fullt av utmaningar och glädjeämnen. Jag älskar mina elever. Trevliga kollegor. Jag har en perfekt lägenhet. Jag har två underbara söner. Relationen till mitt X är bra. Jag har flera fantastiska vänner som jag aldrig hade klarat mig utan. Våra samtal och diskussioner tar oss hela tiden vidare och framåt. Jag bor i en lagom stor stad. Den är greppbar. Men ändå kan man faktiskt sitta på ett fik och vara anonym om man vill det. Man känner inte varenda kotte som går på gatan. Staden har ett kulurellt intresse och utbud samt en hel del fik och krogar. Vill jag ut i naturen, skogarna eller havet tar jag bara bilen och kör i en halvtimme - timme så är jag där. Kunde inte vara bättre!

Ändå fortsätter jag att drömma mig bort. Just nu skulle jag vilja åka någonstans där det är varmt, soligt och bra musik. Helst Jamaica. Där skulle jag öppna en bar/café helst i närheten av havet och leva lycklig i resten av mitt liv. Realistiskt? Vet inte. Allt är möjligt om man bara är lite tokig och har järnvilja. Eller åka iväg som volontär någonstans och hjälpa till där det behövs. Gatubarnen i Latinamerika eller någon skola eller barnhem i Afrika? Åka med rosa bussarna?

Kanske är det här behovet av utmaningar och äventyr som gör att jag kommer på lite tokiga idéer på jobbet ibland. Det är nog bra. Det måste hända lite saker ibland. Man måste bryta vardagen och visa på möjligheterna. Att drömma är nog berikande. Det gäller att det inte bara blir drömmar. Jag tror drömmar är till för att testas. Som sagt inget är omöjligt om man bara har viljan och inte ger upp.

Living my life

Jag vaknade upp av att hon hoppade upp i sängen och pigg som en lärka sa att: Nu är det dags att vakna din jävla sjusovare! Nej, sa jag. Jag orkar inte nu och vände på mig och somnade om. Efter en stund kom hon upphoppandes igen och sa: Nu får du ge dig, ska du sova hela dan eller? Jaaa . . . det känns så . . . Okey, sa hon och lade sig tillrätta på min mage. Hon buffade och pussade min näsa och mun. Hon smekte sina kinder mot min hand och började spinna som en symaskin. (Tänk ifall det hade varit en man istället!) Hon låg på min mage som om hon tänkte ligga där hela dagen. Nu hade jag vaknat till lite och sa till henne att det kanske var dags att gå upp i alla fall. Vadå? sa hon och låtsades som hon inte förstod. Skamset puffade jag lite på henne för att kunna ta mig ur sängen. Hon flög upp som ett skott iväg till den tomma matskålen. Jahaaa. . . det var det som hägrade! Jag fyllde på hennes skål samtidigt som espressomaskinen vaknade till med sitt morrrande ljud. Min älskade morgonespresso! Mitt nya liv. Jag och katten.

När jag dricker mitt kaffe och käkar min macka med räkost tittar jag ut genom fönstrena i mitt torn. Jag ser trädkronorna i parken och bortom dem ser jag fantastiska tak och torn på sekelskifteshus. Staden har vaknat nere på gatan. Jag älskar ljuden från staden. Bilar som startar eller åker förbi, folk som ropar över gatan eller går och samtalar. Hundar som skäller i hundrastgården och fåglarna som kvittrar och skriker från taket. Ibland svävar några förbi fönstrena. Jag känner mig som en del av ett sammanhang. Ett kollektiv.

Vad är skillnaden och vad är likheterna mellan mitt gamla och mitt nya liv funderar jag över. Likheterna är samma jobb, samma söner, samma vänner och min egen släkt. Olikheterna är förlusten av mannens släkt, leva ensam, egen ny lägenhet och möjligheterna som öppnas med att bara behöva ta hänsyn till mina egna önskningar och behov. Sönerna finns ju alltid där som jag vill finnas för. Men de är mer eller mindre vuxna och klarar sig själv och lever sina egna liv. 17-åringen lever jag ju delvis med och hans önskningar och behov kommer ju också in. Men det är ändå jag som bestämmer helt själv om mitt egna nya liv. Det känns nästan överväldigande! Jag måste verkligen fundera över det här. Vem är jag och vad vill jag? Häftigt!

Ondska och godhet

Jag inser att den här bloggen inte kommer att handla så mycket mer om mitt liv just nu. Eller? Jag bearbetar och går igenom mig själv och mina känslor. Jag funderar över varför jag känner som jag gör, vad jag vill, hur jag vill, vad som är möjligt och vem jag är. Det kanske är ett resultat av hur min situation är just nu trots allt. Vad vill jag med mitt nya liv och hur ser jag på livet?

Igår diskuterade jag och en kär vän begreppen ondska och godhet. Det är intressant hur olika man kan se på det trots att man är överens om det mesta annars. Synen på ondska och godhet måste ju ändå vara rätt grundläggande för ens människosyn?

Jag tror inte det finns någon reell ondska. Jag tror det alltid finns en orsak till en människas eller grupps handlingar. Jag tror inte heller att en människa föds som ett tomt ark som ska fyllas. Jag tror man får med sig vissa genetiska betingelser som arv från släktled bakåt i tiden. Men sen formas man också av miljön man växer upp i. Vilka av ens behov som blir tillfredställda eller inte. Hur man behandlas och vad man får uppleva. Vi agerar utifrån våra känslor, behov, erfarenheter och förmåga. Vi gör illa varandra kanske utan att förstå det, mena det, ha förmåga att agera på annat sätt eller av hämndlystnad. Hämnd tror jag inte heller är ren ondska utan någon slags fundamental känsla för rättvisa. Hämnden är ljuv sägs det. "Nu fick han så att han teg." "Det är bara rätt åt honom." "Varför ska inte jag göra så mot honom när han gör så mot mig?" Öga för öga och tand för tand. Risken är att man blir både blind och tandlös. Det leder ingen vart. Våld föder våld. Ondska föder ondska. Jag tror det här med hämnd är väldigt kulturellt betingat. Vad man tycker är rätt och fel. Vad man tycker är berättigat. Men jag har också en tro på människans framsteg. Jag tror mänskligheten blir en aning, aning klokare med tiden, ju mer medvetna vi blir om vår omvärld.

Kärlek och omtanke sprider dock ringar på vattnet och bäddar för progression. Jag såg en film härom kvällen då någon sade: Kärlek är att förlåta. Jag vet inte om jag är där ännu. Men det är nog så det är. Det leder ingen vart att gå och vara sur hela livet.

Kärlek

I dag kom jag att tänka på en saga som har följ med mig hela livet. Den har nog alla hört någon gång och jag minns inte exakt hur den gick. Så här här tror jag den var:

Det var solen och molnet som hade tråkigt. Molnet föreslog att de skulle tävla om något. Solen sa då: Haha! Okej. Du ser den där pojken som går nere på landsvägen. Han har en jacka på sig. Den som får av honom jackan på kortaste tid har vunnit. Molnet skrattade och sa att det är väl ingen match. Jag ska blåsa av honom jackan på nolltid. Du har inte en chans! Så molnet tog i för fulla muggar och blåste en kall vind mot pojken. Pojken stoppade ner händerna i fickorna och kurade ihop sig. Molnet tog då ett nytt större andetag och blåste en stormvind mot pojken. Pojken kurade ihop sig ännu mer och lade amarna i kors över bröstet och tog ett kraftigt tag om jackan. Molnet blåste ännu mer och ännu mer. Men pojken tog bara ett kraftigare tag om jackan. Till slut orkade inte molnet längre och gav upp. Det är omöjligt sa han till solen. Haha! sa solen. Nu ska du få se. Molnet fick släppa fram solen och hon sände ut sina varma strålar mot pojken. Pojken släppte taget om jackan. Solen värmde pojken med sina strålar och han rätade ut ryggen och gick med kavata steg framåt på landsvägen. Solen värmde honom ännu mer och pojken torkade bort svetten från pannan. Till slut tog han av sig jackan för att det var så varmt. Solen hade vunnit.

Med värme och kärlek kommer man mycket längre än med stormvindar! Pekpinnar, tillsägelser, konflikter gör bara att man hamnar i försvarsposition. Värme och kärlek gör att man är mottaglig för argument och kan öppna sig. Det leder framåt.

Den här sagan har jag som sagt haft med mig hela livet. Vet inte vem som berättade den för mig första gången. Kanske någon lärare. Jag tycker den är så symbolisk och sann.

Make love not war!

Min sanning?

Det jag har beskrivit i tidigare inlägg är min bild av det. Det visade sig att x-mannen hade en annan bild. Han beskrev år då jag hade tvekat om min kärlek till honom som jag inte minns. Då han fick kämpa för att jag skulle öppna mig och berätta. Vi gick på familjeterapi vid två tillfällen. Den första gången fick jag övertala honom till det. Den andra gången fick han övertala mig. Det minns inte jag. Vårt minne sollar bort det som inte passar in i den bild vi vill ha eller behöver just då. Min sanning kanske inte är din sanning. Det är bara min upplevelse av sanningen.

Det sista tillfället på den andra terapin vi genomförde kändes så hoppfullt. Jag sade adjö till terapeuten genom att säga att vi skulle bjuda henne på vårt bröllop. Hahaha! Den dagen kändes det verkligen så. Känslorna spelar oss olika spratt. Känslorna är drivkraften till vår vilja, vår uppfattning och vårt omdöme. Det är en livsmotor. Men det är subjektivt. Andra människor kanske känner något helt annat än jag i en speciell situation. Känslorna styrs av stämningar och behov. De dalar upp och ner. Det är livets tjusning! Jag kan bara utgå ifrån och förmedla just det jag känner med en förhoppningsvis ödmjuk hänsyn till att andra känner annorlunda.

Vi skildes som vänner och kan prata med varandra om hur det var. Det är guld värt. Det gör det möjligt att bearbeta det på ett bättre sätt. Men vi har en annan relation till varandra nu och det gör att vi hamnar i konflikt med varandra ibland om saker som vi inte skulle ha gjort förr. Som till exempel när vi skulle dela upp våra nio muminmuggar på oss båda. Vem skulle få Sniff?! Den var ju min älsklingsmugg!!! Vi blev osams som två syskon kan bli om något helt oväsentligt. Ja, men ta den då!! Grrr. Efteråt skämdes jag faktiskt och funderade över bådas mognad.

Jag är ändå så tacksam över att vi kan prata med varandra. För vår egen skull men allra mest för våra söners skull. De kommer att fortsätta vara bådas söner resten av våra liv. Det kanske kommer barnbarn som blir våra gemensamma.

Men vi får nog sluta bråka om Muminmuggar.

Utmaningar . . .

Jag stod och rökte utanför skolgården på lunchrasten. Det var precis innan jul och det var snö och is. Jag mådde inte bra den här dagen. Jag var jätteledsen och frustrerad. Minns inte varför, bara att det hade med separationen att göra. De tuffa och coola elevgrabbarna stod nedanför trappan på skolgården och rökte. Jag hade som vanligt sagt till dem att gå utanför stängslet eftersom vi inte fick röka på skolgården. De brukade lyssna, men idag ignorerade de mig. Jag var alldeles för nere för att orka diskutera och skoja med dem och få dem utanför skolgården. Jag slängde ett trött öga på dem ibland mellan mina tåskrapningar i snön. Hur skulle jag överleva den här dagen?! När jag rökt färdigt pingvinvaggade jag, eftersom det var lite halt, mot trappan där grabbarna stod. Grabbarna stod och kastade snöboll och isklumpar på varandra. Eftersom de såg rätt luriga ut misstänkte jag att de ville skoja och slänga snöbollar på mig också. I vanliga fall hade jag tyckt det var kul men idag orkade jag bara inte busa med dem. Jag tittade ner i marken och höjde min högerhand lite för att värja mig mot deras snöbollar. Då kände jag en hand som försiktigt tog ett fast tag i min, en fuktig stickad vante med en varm hand som vill stötta mig lite och liksom säga att jag ser att du är nere idag. En ödmjuk gest från en cool kille. Det värmde min själ och räddade min dag.

Att planera en flytt och gå igenom en separation privat samtidigt som man ska utveckla en organisation, ha möten, planera lektioner, stötta elever pedagogiskt och psykologiskt på jobbet är en svår ekvation. Snacka om utmaning! Men jag måste säga att jobbet med skolan och eleverna har varit min räddning i den här processen. Även om det har varit riktigt tufft ibland. Att ha elever och en viktig verksamhet att bry mig om fick mig att fokusera på något utanför mig själv. Jag fick distans till mitt privatliv. Men visst var jag snurrig ibland och mina kollegor informerade jag ganska snart om min situation för att de kanske skulle ha lite förståelse om jag var lite virrig. Det hade de. Mycket.

En annan utmaning var den kommande julen. Vartannat år firade vi jul hos mannens släktingar och vartannat år firade vi jul hemma i huset med mina. I år var det mina släktingars tur. Vi uppskattade de jularna jättemycket. Men hur skulle vi göra nu?! Vi kom fram till att trots separation ville vi fira jul med dem och våra söner i vårt hus. Det blev den sista julen i huset och det blev faktiskt lyckat.

Jag hade bara fått med mig en bråkdel av mina saker till min nya lägenhet. I stort sett var det mesta kvar i huset hos honom. Jag måste ut till huset och fortsätta packa. Men jag blev sjuk. Flera gånger och till sist fick jag lunginflammation och var sjukskriven i många veckor under våren. Under tiden hittade mannen en ny partner. När jag väl var så frisk att jag orkade åka ut och packa igen uppstod ett problem. Den nya partnern bodde hos x-mannen så mycket hon kunde. Jag ville inte träffa henne där i mitt hus bland mina grejer. Jag kände henne inte. Det här kändes svårt. Men vi löste det med planering. Huset måste ju röjas och jag måste ju kunna komma dit. Så hon får vara någon annanstans när jag är där. Det blir inte så ofta och tre dagar år gången.

Den största utmaningen blev ekonomin! Det är STOR skillnad att vara två om alla räkningar. Nu var jag ensam om allt. Dessutom hade jag varit så mycket sjukskriven att lönen blev drastiskt minimerad. Jag fick låna pengar och knapra på kanterna. Det gick. Men jag tyckte det ändå var konstigt att det skulle bli så svårt. Jag har en helt okej lön tycker jag, om jag jämför med tidigare jobb. Och jag har inga dyra ovanor. Jag gör mest av med pengar på mat, resor till och från jobbet och cigaretter. Jag tycker det borde bli lite mer över. Men det blir det inte! Den karibiska inredningen och färgerna har fått vänta. Det känns jättetråkigt! Men tålamod är väl något som är bra att träna på. Vi får förhoppningsvis ut något för huset och då ska här målas och inredas. Dessutom ska jag åka till Karibien över jullovet med en kompis om jag får ut tillräckligt med pengar. Det skulle vara det häftigaste jag gjort på länge! En av mina drömmar kanske blir besannade. Drömmar är till för att testas! De är inte alltid omöjliga. Det krävs bara lite tokighet och järnvilja.

Ytterligare en utmaning är verkligen mannens släkt. Den har också varit min släkt under 25 år. Hans syskon och hans föräldrar har ju varit som en extrafamilj. De är också släkt till mina barn och kommer alltid att vara det. Jag saknar dem jättemycket. Jag har lite kontakt med några av dem men inte alla och jag sörjer verkligen det. Det finns liksom inget naturligt forum för möte längre. Hur gör man? Människor som bara försvinner ur ens liv! Jag ska åka med mina söner till mina svärföräldrar och hälsa på några dagar i slutet av sommaren. Jag ser verkligen fram emot det. Men det känns ändå lite sorgligt för det är inte samma sak längre. Det kommer det aldrig bli.

Men utmaningar är till för att antas. Hinder är till för att rivas. Kris är utveckling och kommer man ut på andra sidan kommer man ut starkare.

Befrielse . . .

Jag var sprudlande glad, förväntansfull och pirrig inför flytten till min nya fina lägenhet. Till mitt nya liv. Men livrädd. Hjälp! Rädd för att leva ensam. Igen. Det var längesedan jag bodde själv och då var jag ung. Okej, yngre då.

Människor är flockdjur och sociala varelser. Är det därför vi har så svårt att bryta upp från dåliga relationer? Jag hade ju tänkt tanken flera gånger under vår relation och fått en slags panik inför att lämna allt. Våra gemensamma vänner, släktingar, barn och ja, vårt gemensamma liv. Men framförallt någon att spegla sig i varje dag. Någon att stötas och blötas med som får en att se på sig själv utifrån. Att spegla sig själv i sig själv kan ju bli lite narcisstiskt. Det ville jag verkligen inte!

Jag tror faktiskt att det finns många dåliga relationer som bara rullar på och tär alla i familjen. På grund av rädslan att ta steget ut och börja ett nytt liv. Ensam. Det är nog annorlunda för den som blir kär i någon annan och är otrogen. Då har man ju en partner att komma till. Desto jobbigare för den som blir sviken. Fruktansvärt! Jag tror dock inte man är öppen för andra relationer om man har det bra. När otrohet infinner sig har det gått för långt med den dåliga relationen. Jag vet de som har lyckats hitta tillbaka till varandra igen efter otrohet. Men jag tror det är svårt. Tilliten har rubbats. Man säger att man håller ihop för barnens skull. Men barnen får ta alldeles för mycket i en dålig relation. De märker, ser och känner. Deras tillit och trygghet rubbas också. Men det är väl bra att det finns en tröskel så att man inte lämnar varandra för lätt.

Jag frågade honom flera gånger under ett antal år om hans känslor för mig. Han sa att allt var bra. Jag väntade på att det skulle bli bra. Men det blev aldrig bra. Han visste egentligen inte vad han kände. Det hade varit samma sak för mig tidigare i relationen. Då var det han som undrade. Så hade vi hållt på fram och tillbaks. Nu var vi båda redo och det fanns absolut ingen återvändo. Jag ville bara ifrån mitt älskade hus och hade ingen längtan efter honom längre.

Därför fanns det mycket glädje och befrielse i att flytta till en egen lägenhet. Även om jag var orolig för hur jag skulle klara av det. Det hade jag inte behövt oroa mig för! Så fantastiskt skönt! Att få gå upp när jag ville på mornarna utan att behöva ta hänsyn, att bestämma vad och när jag skulle äta . . . när och om jag hade lust. Framförallt att slippa bråka om vilket TV-program vi skulle se på! Att kunna stanna kvar på jobbet, på stan eller hemma hos en kompis utan att behöva ta hänsyn. Men det allra häftigaste var att jag kunde bestämma helt själv hur min lägenhet skulle se ut. Vilka färger, vilka möbler och var de skulle stå. Alla år med dividerande om färger och möbler som vi haft. Vi är båda två esteter och det är inte lätt i sådana sammanhang! Det tog två år att bestämma vilken färg vi skulle ha på en fondvägg. Herregud!

Nu åkte MIO-katalogerna i soppåsen. Här skulle det bli Karibien! Karibiska färger och känsla. Så häftigt!! Jag var fri! Mitt nya liv hade börjat.

Separation . . .

Vi satt och rensade kantareller på balkongen utanför sovrummet. Det var en fin och stor skörd vi hade fått då, förra hösten i slutet av september. Eftermiddagssolen sken med sitt varma ljus. Våra samtal hade blivit mer och mer ytliga, nästan artiga. Jag saknade djupet i våra känslor. Jag saknade beröringen av honom. Både fysiskt och psykiskt. Och ändå satt han en halvmeter ifrån på andra sidan bordet med svampkniv och jord i händerna. Jag var nog den som började, det brukade oftast vara så, att ta upp våra känslor för varandra. Det gjorde ont. Det var svårt. Men nödvändigt. Det fanns ingen väg tillbaka. Han ville inte försöka mer. Jag ville försöka, envis som jag är, men han hade nog rätt. Det var slut. Så plötsligt . . . och ändå inte. Vi hade ju försökt och kämpat i flera år utan någon större framgång. Ändå kändes det så . . . plötsligt. Så definitivt.

Jag satt där med kantarellen i handen och ville bara därifrån. Hur skulle vi göra nu? Jag kunde inte tänka mig att bo kvar i huset med alla drömmar och visioner i väggarna. Tillsammans med honom. Jag minns faktiskt inte hur vi meddelade våra söner, släktingar och vänner. Det är som ett töcken . . . Ingen av oss hade varit otrogen eller dum mot den andre. Vi hade bara glidit ifrån varandra. Efter 25 år och två barn tillsammans.

Jag började leta desperat efter lägenhet i stan. Jag kunde inte tänka mig att bo en dag för mycket tillsammans med den man som jag inte hade något förhållande med längre. Speciellt inte i det hus som hade varit mitt/vårt hopp i 10 år. Jag älskade det huset. Varje steg i huset gjorde ont. Han ville däremot bo kvar och göra färdigt renoveringarna som vi inte gjort ännu. För att få ut så mycket pengar som möjligt för huset. Jag ville bara lämna. Det fick kosta vad det ville. Jag kunde inte bo kvar.

Men jag var tvungen att bo kvar där ett tag tills jag fick en egen lägenhet. Jag var ju också tvungen att packa ihop nödvändiga saker så att jag skulle kunna leva i den nya lägenheten. Men jag fick inte ta för mycket eftersom huset skulle se bra ut vid försäljning.

Jag minns hur nervösa vi var när vi skulle berätta för vår yngste son som är 17 år och bor hemma fortfarande att jag skulle flytta in till stan. Vi hade gjort en god middag och började prata . . . Yes! sa sonen. In till stan!! Nu skulle han få gångavstånd till skolan på mornarna samtidigt som han kunde bo ute i huset när han kände för att träffa sina gamla kompisar. Suveränt läge tyckte han. En lättnad spred sig över matbordet och framtiden såg inte så mörk ut längre. Jag hade fått en lägenhet att flytta in i 15 december. Mitt i city. Vi skulle hjälpas åt med flytten.