lördag 18 december 2010

Livet är finfint


När man har varit ett par i 25 år blir man en institution. En institution bland släktingar och vänner. De tänker på oss och benämner oss som sammanlänkade. Ska vi åka och hälsa på "X och Lisa"? Ska vi bjuda hem "X och Lisa"? Undrar vad "X och Lisa" gör på Nyår? Institutionen är en självklarhet. Vi har umgåtts och bott ihop på semestrar och helger. Vi har följt varandra genom åren. Genom sorg och glädje. När det då blir en separation av de sammanlänkade, sker ett oönskat tomrum. Det blir en sorg och frustration bland de nära och kära. Hur gör vi nu? Ska vi bjuda både X och Lisa? Eller var och en för sig? Vem ska vi ringa? Hur fungerar de ihop nu? De säger att de är vänner, men . . . är de fortfarande en del av varandras liv? Eller lever de helt separerade från varandra nu? Umgås de? Kan de umgås med oss tillsammans?

Våra familjer, föräldrar och syskon, har vi blivit ett med och känt i 25 år. Vi har blivit familjemedlemmar i varandras familjer. Helt plötsligt försvinner den andres familj. Ingen kontakt. Efter 25 år. Speciellt om den ena eller båda har träffat en ny som ska in i familjen. Då blir det väldigt konstigt med fortsatt kontakt. Jag önskar att jag kunde fortsätta vara en vän till X:ets familj, men det är lättare sagt än gjort. Jag försöker och hoppas att det kan bli så. Men det är inte säkert det fungerar. Det måste jag acceptera och leva med.

Den här sorgen våra nära och kära känner måste vi respektera och låta ta den tid som behövs. Vi måste förstå att det är svårt även för dem. Vi måste gå försiktig fram och inte pusha på för mycket. Det får ta den tid det tar. Vi måste också visa att vi förstår och att vi finns, när eller om de vill mötas igen. Bara för att kärleken X:et och jag hade till varandra har försvunnit så har inte kärleken till våra nära och kära försvunnit. Det är viktigt att komma ihåg.

Institutionen tar tid att släppa för oss själva också. Det blir lätt att man önskar sig en ny institution så fort som möjligt. För att fylla tomrummet.

Jag känner mig rätt nöjd med att jag inte fyllt tomrummet än. Det har gått ett år och jag har levt ensam hela den tiden. I början var det befriande skönt att vara själv. Sen kom en period då jag längtade otroligt mycket efter en käresta. Nu har det lagt sig. Jag börjar landa mer och mer i mig själv och är otroligt nöjd med mig själv och mitt liv. Nu skulle det kunna vara dags att inleda en ny relation tror jag. Men jag vill inte pusha det. Det får ta den tid det tar. Längtan efter en älskling finns. Men inte lika desperat som jag kände det ett tag. Blir det, så blir det.

Jag har mognat och utvecklats under det här året. Det känns otroligt bra. Jag har ett jättebra liv och är lycklig med det. Det är klart att det går upp och ner. Men grunden är bra och gör att jag trivs med det mesta.

Jag tror mina nära och kära har börjat vänja sig vid att jag lever själv och att de också är mogna för att ta in en ny person i mitt liv. Ja, så kan det va faktiskt! Härligt.

Nu ska jag fortsätta att leva mitt underbara liv. Livet är fint. Vad som än händer så känns det så nu.

fredag 17 december 2010

Vem Har Satt Mina Änglar I Bur?



Jag hade just avslutat mitt privata krig med ett fabulöst fyrverkeri

Då jag varseblev ett mystiskt surrande läte
Jag blev ytterst generad... Ja, jag höll på att dö
Och tänkte... Herre Gud ett sånt trolleri
Enär jag tyckte att ljudet i fråga kom från mitt säte
Men när jag vände på skallen så såg jag på vallen
En fruktansvärt fet general ifärd med att briefa ett elitkompani
Med ett vansinnigt överspänt tal
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Ända tills kulsprutesalvorna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mitt samvete sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avlyssnat en agitation i ett fullsatt och rökigt café
Då jag blev tilltalad av en bedårande liten prinsessa
Hon ville ta med mig till en nattcabaret
Hon sa: "Jag vet var vi får vara ifred"
Jag sa: "Lugn, jag vill först ha en öl och jag vill inte stressa"
Men när jag lyfte på glaset så var det ju trasigt
Och skärvorna föll i mitt knä, liksom mörkret och snön och humöret
Och caféet och dess inredning av maskätet trä
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och hörde hur agitatorerna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att just mina åsikter sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avvecklat några komplikationer
Och fått svar på vem fan jag var
Då mitt trogna och tänjbara tålamod började brista
Mellan tummen och pekfingret höll jag mitt vapen
Det var en penna med reservoar
Med vars hjälp jag skrev metaforer, det blev en lång lista
Och jag vred och jag vände, men ingenting hände
Och alla liknelserna låg i en hög
Och en expert med ett snedvridet leende sa att dom var vackra
Men att dom nog inte dög
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och mitt notesblock fylldes med ord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att min poesi sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade avsagt mig alla fantastiska uppdrag
Och tillika mitt framtidsansvar
Och det guld och dom gudar jag stulit under nattliga raider
Jag kände precis hur en nattgammal is var beskaffad
Den varken brast eller bar
Fast jag kände mig ledig och lätt var jag tung som en fjäder
Och i den öppnade handen låg den heliga anden
Och jag förstod att den frusit ihjäl
Och jag såg hur dom saliga smög inne i hörnen
Och darrade och det var väl för väl
För jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och det var nån som gick fri från ett mord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mina änglar sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av..
Anders F Rönnblom

fredag 3 december 2010

Mina elever . . .


Fredagen är här och jag känner en oerhörd lättnad. Jag har varit så fruktansvärt trött den här veckan. Jag har inte känt mig frisk och jobbat på ändå som man gör. Man bara går på och hoppas det ska hålla. Man känner inte efter och när man kommer hem faller man ihop som en liten våt trasa och hoppas bara på att hålla till morgondagen.

Morgnarna är ett helvete. Klockan ringer och man undrar om det är sant? Sist man tittade på klockan var hon 01.34 och nu är hon 06.30. Är hon verkligen det?! Det känns som om det var en minut sen hon var 01.34! Ögonen känns som igenmurade jag vet inte vad. Man trevar med fötterna över det kalla golvet och försöker treva sig fram till toaletten. Under vägen sätter jag på min älskade espressomaskin. Det är själva räddningen liksom på morgnarna.

Sen går jag in i duschen. Svårt att sluta låta det varma vattnet stråla över hela kroppen för att gå ut i kylan och klä på sig något torrt klädesplagg. Efter påklädningen kan jag gå ut till espressoapparaten och se att jag måste tömma kaffesump och sen måste jag fylla på vatten . . . men sen kan jag göra iordning min älskade dubbelespresso!!! Rykande varm med la crema!! Försöker pressa, trycka in en macka . . . men det är svårt. Tar min mysiga cigarett under fläkten under tiden att espressoapparaten gör iordning den andra dubbla espresson. Jag messar min kompis och säger att i dag tar vi Red Devil va? Red Devil = en gammal skruttig Jetta-bil.

Efter den andra espresson ställer jag mig under fläkten igen . . . hahaha. Mysigt! Sen är det bara att borsta tänderna, ta stiling i mitt lilla hår och dra kajal längs med ögonen. Sen är det bara att kuta iväg till lilla Red Devil. Där får man dra bort snö och skrapa allt vad man orkar tills bilen kommer fram. Köra i snömodd under tiden man babblar på som fan med sin kompis.

Den här veckan blev jag riktigt sjuk på tisdagen och stannar hemma. Då dyker en del av mina elever inte upp dagen efter eftersom de "tror" jag är sjuk då? Måste jag vara i skolan varje dag för att mina elever ska sköta sina studier? Även fast jag inte har de i undervisningen? Sjukt.

Men mina elever är helt underbara! Jag har skrivit på tavlan att mina mentorselever är mina "änglar". Då har två andra elever från andra mentorsgrupper skrivit till sig där för att de också vill vara mina änglar. Hahaha. De (en kille) säger att de kan baka kaka nästa gång jag bjuder på fika. De kramas och jobbar på som hästar på bildlektionerna. I dag var det jag som tjatade om rast. Till slut sa jag lite försiktigt att hej då nu går jag på rast?! De mumlade bara och fortsatte att jobba på rasten!! De hälsar glatt och kommer med fina kommentarer och undrar alltid hur jag mår.

Jag har haft utvecklingssamtal med chefen och utvecklingssamtal med ett par elever. Det har gått bra. Chefen säger att hon ser progression och eleverna säger att de ska försöka men framförallt att de trivs på skolan. Det är ju fantastiskt. Efter flera år av vantrivsel på grundskolan så trivs de?! Varför lägga ner IV-programmet?? Inte fan kan det vara för elevernas skull i alla fall!!! Jag tänker verkligen jobba för att det inte ska bli fel i omorganisationen!! Eleverna behöver det här. Mina kära elever!! I love you!

söndag 21 november 2010

Love


Kärleken kan göra så ont. Det gör ont att älska någon som går ifrån en, som gör slut. Det gör ont att älska någon som dör. Det gör ont att älska någon som man inte vet älskar tillbaka. Det gör ont att älska någon som man inte kan få. Det gör ont att älska någon man inte får gensvar ifrån.

Men jag tror att kärleken alltid är god. Därför försöker jag bestämma mig för att aldrig låta min kärlek göra ont. Varför ska den göra det? Det är ju bara gott att älska? Det är vad man gör av kärleken som kan göra ont. Men kärleken i sig bör bara värma hjärtat tycker jag. Att känna kärlek till någon är fint. Låt det vara fint. Låt det fylla dig med värme för känslan i sig och för människan du älskar. Även om du inte får gensvar. För kärleken i sig är fin och god.

Jag känner mig många gånger priviligerad när jag tycker om någon eller älskar någon. Det är en häftig känsla. Och den ger energi. Om den får vara posititv. Det är ju jag eller du som bestämmer eller väljer hur vi ska använda känslan. Låt den vara positiv till minnet av eller för existensen av den person som är föremål för kärleken.

Jag är inte religiös. Tror varken på Gud eller Jesus. Men jag tycker att Jesus är en av alla symboler för kärlek. Därför tog jag med den här bilden.

Love is all you need . . .

torsdag 11 november 2010

Natt


Stadens gatljus sipprar in genom fönstret och skapar ljusfläckar på väggarna. Blommorna blir som svarta siluetter mot fönstrena. Det är en rofylld stämning. Det ända som lyser skarpt är dataskärmen som ett solarium i mitt ansikte. Jag får vara ifred här framför skärmen. Ingen eller inget som stör. Det känns nästan som det bara är jag och skärmen som finns i hela universum.

Natten vill inte infinna sig hos mig. Jag är sjuk och hemma från jobbet. Har sovit hela dagen. Så det är kanske inte så konstigt.

Nätterna är en bra tid att skriva på. Allting är så tyst och stilla och man vet att större delen av befolkningen ligger och snarkar. Utom den del av den yngre befolkningen som sitter vid datorn precis som jag gör nu, på nätterna.

Nu går vi och lägger oss skärmen och jag. Och försvinner ut i universum bland alla stjärnor. Så när ni tittar upp på den nattsvarta himlen ska ni veta att en av de blinkande stjärnorna är jag och min dataskärm.




söndag 7 november 2010

Jag vill leva


Nu är jag trött på att sörja och längta!

Sorg och längtan är starka känslor. Det är svårt att släppa greppet om starka känslor. Starka känslor gör att man känner att man lever. Men jag tror också att man blir så upptagen av känslorna att man inte släpper in nuet. Sorg och längtan är kärlek man inte får tillgång till. Varför låta det ta upp ens själ? Varför inte öppna upp hjärtat för nuet istället?

Jag visste inte först varför jag valde just den här bilden till det jag ville skriva om i dag. Jag förstår nu att jag kände att jag har stängt dörrar. Jag vill öppna upp dörrarna i mitt hjärta för det som händer i dag.

Jag vill leva . . . nu!

torsdag 4 november 2010

En älskling . . .


Snart är det ett år sen jag flyttade ut ur huset. 15 december. Vi hade bestämt oss för att separera i slutet av september. Tre månader gick vi runt i huset och visste att det inte skulle vara så egentligen. Det var tufft.

Nu äntligen ska huset säljas. Exet har kämpat hårt för att rusta upp det. Jag har varit måttligt road. Ville sälja det direkt egentligen. Klarade inte av att vara där ute i huset med honom och hans nya kärlek. Inte för att jag inte unnar dem deras kärlek. Utan för att det fortfarande var mitt hus. Jag ville få ett slut på det. Bli av med huset. Nu är det dags. Huset ska läggas ut på nätet. Hoppas det blir några köpare som älskar huset lika mycket som jag har gjort.

Det är alltså snart ett år sen vi separerade. Jag var så befriad och lycklig när jag flyttade in i min nya fina lägenhet. Skönt att bo själv. Men i dag är jag lite missmodig. Jag trivs fortfarande väldigt bra med att bo själv. Men jag längtar efter samhörighet med någon. Eller snarare någon att dela min själ med. Närhet och innerlighet. Ömsesidig kärlek och förståelse. Är inte så säker på att jag vill flytta ihop med någon och bo tillsammans. Inte än, inte nu. Men en relation där vi träffas när vi känner för det. Någon själsfrände.

I dag känns det lite tungt och sorgligt. Jag vill inte för allt i världen ha tillbaks det liv vi hade, jag och mitt ex. Men livet var ju lite enklare på nåt sätt. Jag visste vad jag hade. Behövde inte fundera så mycket. Vissa saker var givna. Vad vi skulle göra i helgen. Hur vi skulle göra. Vi var en samkörningscentral och företag. La Familia. Och ändå vill jag inte ha tillbaks det.

Jag borde vara nöjd och glad. Det är jag också till viss del. Mycket.

Men som sagt. I dag, just i dag känns det lite tungt. Vill ha någon att älska och vill bli älskad, av någon. En liten önskan som nog alla bär på. En del ensamma och en del som lever i en relation som inte ger det. Så kan det vara. Jag har jättemånga att älska och bli älskad av. Det är tur det. Och jag känner mig så lycklig för att jag kan känna så mycket kärlek till så många.

Men, jag vill ha något mer. En älskling.

Fast det kommer det också. Tror jag. En älskling.

tisdag 2 november 2010

String is not the thing


Jag var så trött på de jädrans underbrallorna som jag fick gå och dra ner för att de åkte upp mellan skinkorna hela tiden. Min väninna hade string och jag undrade förvånat varför?! Det är inte så vanligt att man har det i vår ålder. Tror jag . . . Hon sa att, som hennes kompis i sin tur hade sagt: Det är bättre med en string mellan skinkorna än en hel trosa! Jag skrattade gott och köpte argumentet helt. Sagt och gjort, jag gick och köpte ett par string. Såg framför mig hur jag skulle få en sån där snygg rumpa jag sett på stan utan veck under skinkorna. Dessutom skulle jag vara befriad från att gå och dra i trosorna hela dagarna!

Oh my God! Det var inte alls bekvämt. För det första blev det iskallt om skinkorna. Det kändes som ett rep åtdraget mellan skinkorna och jag gick och kände mig konstant bajsnödig. Vecken försvann under skinkorna men dök upp på alla andra möjliga ställen. Det måste vara en manlig uppfinning! En kille har suttit hemma och varit förbannad över att tjejerna har klarat sig undan kalsongtricket i årtionden. Hämnden var ljuv. Tjejerna gick på det. Vi kvinnor vill ju så gärna att männen ska tycka vi är vackra och sexiga. Ska man vara fin får man lida pin.

Men vi är vackra och sexiga ändå! Det är inte i rumpan det sitter. Rumpan är bara en bonus som alltid är mullig och gullig, med eller utan string. Det måste finnas ett annat sätt att slippa gå och dra i trosorna hela dagarna och att inte få veck under skinkorna!

Och jag har kommit på det. Har inte varit i tvättstugan på väldigt länge vilket resulterar i att det bara är kvar de trosor som jag egentligen inte använder. Men jag har svårt att slänga dem för att det inte är något fel på dem. Igår var det dax för trosorna som är alldeles för stora. De hålls uppe av jeansen utanpå. Till min stora häpnad! Inga veck, inget att behöva dra ner. Kändes inte som om jag hade de på mig ens. Skinkorna värmdes och det var bekvämt! I dag när jag sitter med de allra sista, ja just det, stringen som skaver, så ska jag gå ner och boka en tvätt-tid snabbt som attan. Jag ska tvätta de stora tälten och klä mig i. Hahaha! String is not the thing.

söndag 31 oktober 2010

Barnasinne


Den här visan av Anders F Rönnblom sjöng jag för mina dagsibarn när jag jobbade som barnskötare. Sen sjöng jag den för mina pojkar. Och nu går jag och sjunger den för mig själv . . . den är så fin för om man tänker efter finns det lite sanningar som även vi vuxna kan ta till oss. Sluta aldrig leka!


Din barndom ska aldrig dö

Hej, hur är det med dig?...
Liten och tunn, lortig om mun...
Du har en kopparorm som heter Rolf
den bor i din ficka...
Hej, hur är det med dig?...
Hur gammal är du? Har du fyllt sju?...
Tycker du om att jaga tjocka gubbar, såna som kan spricka?...
Du är min bäste vän...
Därför ger jag dig en vacker ring som jag har gjort...
Ja, som jag har gjort...
Gå från by till by...
Tala med dem som har svårt att leka...

Gå från by till by...
Tala med dem som har kommit i kläm...
Och din barndom skall aldrig, aldrig dö...
Hej, hur är det med dig?...
Du är ganska ung, men ändå en kung...

Du bor i en bleckburk, har en fin balkong...

Och den vetter mot skogen...

Hej, hur är det med dig?...

Har du fått syn på nån anonym...

Liten prinsessa som har sagt till dig...
Att du är mogen...


. . . om man har lite fantasi . . . så

Söndagmorgon . . .


Söndagmorgon. Morgonrock och sovrufs i håret. Petar tånaglarna och dansar runt på FB lite. Espresso och P1-radion på hög volym. Hur står det till i världen därute? Ska den moderate miljöministern verkligen få bli bjuden på studieresa i Frankrike av Shell??? Hm. Hur går det med bombhotet i Göteborg och den rasistiske skjutgalne i Malmö? Här sitter jag i min lilla vindsvåning och är säker om fötterna. Tror jag. Världen är inte säker. Ingen går helt säker. Livet är inte självklart. Vi måste ta hand om det. Vårda det ömt. När vi har möjlighet. Som att peta tånaglarna i lugn och ro tillexempel.

onsdag 27 oktober 2010

Andra dagar . . .


Andra dagar blir det bättre. I dag har allting rullat på som det ska. Lektionerna har varit helt okej. Samtal med elever som känns bra. Hann göra lite listor och sånt som jag inte hunnit med tidigare. Eleverna är mina änglar. Liiiisa!!! Heeejj! Hur är det? Ont i foten?! Inte bra. Kramar och skoj och skratt. Kom och sätt dig här för fan Lisa! Får jag vara med på din lektion? Tror du inte på Gud??!!! Va??!! Va trur ru på ra? Kärleken!!? Hahahaahha!!! Bra! . . . En sån värme. I love you all.

Sista lektionen hade jag på skolan för nya svenskar. Bara två elever i dag. Men vilken lektion! Så kul när de väl kom igång. De lärde sig massor i dag tror jag. Om hur man ska blanda färger. Det är inte lätt för de att förstå när de inte riktigt har orden. Men det kommer! Då kan det stå göl och råd på pappret. Istället för gul och röd. Hahahaaha!! Det gör inget. De har lärt sig vad färgerna innebär och nästa gång kommer de lära sig hur det stavas. Jag är inte svenskalärare och rättar de inte så mycket. De måste få pausa från stavning ibland.

Pratade precis med min kära vän som ska åka utomlands till varmare breddgrader över lovet. Jag är sååå avundsjuk. Hon kommer att få det så skönt!!! Tråkigt också att hon ska vara borta tio dagar. Inte för henne, men för mig. Men jag ska ta varje dag som den kommer och bara njuta av ledighet. Lite jobb blir det ju alltid. Det har jag betalt för. Men mest ska jag slappa. Hoppas jag hinner fixa till min lägenhet också. Lite i alla fall.

Vissa veckor bara försvinner på en sekund. Men den här veckan tar aldrig slut. Tycker det har känts som torsdag varje dag! I dag också. Men det är ju bara onsdag. Två dagar kvar till helgen!




måndag 25 oktober 2010

Vissa dagar . . .

Vissa dagar borde man kanske ha legat kvar i sängen . . . under duntäcket. Det börjar med att jag vaknar kl. 04.50, sen 05.20 och sen 05.50. Strax efter klockan sex tänker jag att det är väl lika bra att gå upp dåra. Klockan ringer 6.30. Jag dricker mina espresso, läser nyheterna på nätet och tar det lugnt. Skönt.

Går ut i den iskalla oktobermorgonen och ser att min bil är dekorerad med en gul lapp under vindrutetorkaren. Lönen har precis kommit och jag var så glad över att det skulle bli några hundralappar mer den här månaden. Glädjen varade dock inte länge. 300 spänn i bot. Bilrutorna är fulla av frost och jag tar min skrapa och skrapar. Skrapan är dock värdelös så jag hinner nästan få tennisarm innan min åkkompis kommer och tar över skrapandet. Jag startar bilen och hoppas vi ska komma fram helskinnade trots sommardäcken.

Första lektionen är helt okej. Andra lektionen är katastrof. Det är egentligen jättekul med den lektionen för alla kommer alltid. 11 hormonstinna killar och en tjej. Det brukar funka. Men idag var det inte så. De kommer två och två 10 minuter försent, 20 minuter försent, 30 minuter försent och 40 minuter försent. Det är omöjligt att försöka hålla någon tråd eller kontinuitet. Motiverande samtal inne på kontoret. Försök igen. Killarna sabbar för varandra, målar på varandra skrattar och stojar och arbetsron är nada. Fel kille blir anklagad. Två stycken får ett fnitteranfall osv. En kollega kommer och hämtar en av killarna. Tack! Blir en aning lugnare. Knackar på dörrn och rektorer, skyddsombud och elevrepresentanter väller in på skyddsrond. Kalabaliken är ett faktum. Tur att jag älskar alla och har is i magen. Kan bara inte se dem som barn. Ser de som unga vuxna och kräver respekt. Det förstår de. Ett tag. Det är bara en sån dag i dag.

Trots att jag faktiskt fick killarna att diska och göra iordning efter sig ser det ändå ut som ett bombnedslag och det tar tid att röja undan. Kort lunch. Hinner bara gå igenom närvaron och sen ner till bilen och köra upp till andra skolan där jag undervisar ibland. Det är elever som inte varit i Sverige så länge. De förstår inte ett smack vad jag säger. Jag förklarar och förklarar om och om igen. Visar och gestikulerar.

En kille förstår inte varför han inte får rita flickor. Det är det enda han kan säger han. Jag säger naturligtvis att han är där för att lära sig rita annat. Han tjatar genom hela lektionen om dessa flickor. Till slut sätter han sig ner och ritar en flicka. Han visar den för polarna och frågar om den är fin. Polarna säger Nej. Jag försöker hålla god min och säger till killen att den är jättefin men att det inte är det han ska göra där. Diskussionen fortsätter. Jag är rätt slut efter den lektionen.

Sätter mig ner vid datorn och pang säger det i foten av någon konstig anledning. Skitont. Som om jag stukat foten. Hade tänkt att gå ut på stan. Men avstår faktiskt. Linkar upp för trapporna hem och tar mig en espresso. Det blir nog pizza ikväll till grabben och mig.

torsdag 21 oktober 2010

Lagom är bäst, ingen protest?


Vi nordbor är så försiktiga, hänsynsfulla och tillknäppta. Ändå tror vi att vi är bäst på allt. På rättvisa, demokrati, jämlikhet och barnuppfostran. Men jag tror det handlar om något slags mindervärdeskomplex. Vår del av världen är en så liten del av världen. Vad är det som säger att vi vet bäst?

Vi får inte sticka ut. Man får inte skratta för högt och absolut inte rått, speciellt om man är kvinna. Man får inte vara för högljudd och prata för högt. Vad man absolut inte får är att vara för "privat". Det blir pinsamt. Folk blir illa berörda. Man vill inte veta hur du har det eller hur du känner. Man får inte visa för mycket känslor eller säga "älska" i onödan. Älska är ett alldeles för starkt ord att använda till vardags. Det ska man bara säga om man "verkligen" menar det. Man får inte svära, knappt ens om man är förbannad. Man får inte bli för förbannad heller. Speciellt inte om det är oproportionerligt till vad det handlar om. Det är inte mänskligt. Nej känslor och privatliv ska man helst behålla för sig själv. Man ska inte sitta för nära någon och absolut inte ta på varandra i onödan. Om man "verkligen" inte menar det. Inte visa för mycket, men heller inte för lite. Då gör man "fel".

Jaa, vad är vi rädda för här uppe i norden? Lite hetta, lite värme? På sydligare breddgrader där temperament, känsloutbrott och prat om privatsaker är mer tillåtet så är det tydligen inte lika vanligt att gå till terapeut eller psykolog. Ja, ser ni sambandet? Där snackar man med alla om allt. Man får ur sig och man får reaktioner, respons på sitt yttrande eller handlande. Om man får ett negativt mottagande har man ju ändå något att ta ställning till. Något att fundera över. Man har ju ändå fått något tillbaka och lättat på hjärtat.

Det här klassiska ordet "lagom" som vi skäms lite över är verkligen typiskt oss nordbor. Det har inte lämnat oss. Vi har inte lagt det på hyllan. Vi anammar det fortfarande i allra högsta grad. Inte för mycket och inte för lite. Lite mittemellan. Mellanmjölk och Bregott mellan och Lätt och Lagom är ju väldigt skönt. Inte för fett och inte för torftigt. Då kan man gå säker. Då har man inte gjort helt fel. Men varför inte bestämma sig? Ska du ha fett eller magert din Svenne?! Ska du ha eller inte ha kärnkraft eller EU?! Ska Moderaterna eller Folkpartiet stå för vad de tycker? Nej det blir en allians istället. Säkrast så. Lite lagom sådär.

Nej fram för lite känsloyttringar för fan! Svär när du är förbannad. Kramas och pussas när du älskar vem det än är. Jag är intresserad av dig och ditt privata. Om jag inte är det visar jag det! Eller säger det. Puss på dig!!!




fredag 15 oktober 2010

Pretto!


Börjar känna att min blogg har blivit rätt pretto. Men jag har verkligen tagit upp saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det behöver dock inte vara långa avhandlingar med prettodjup varenda gång. :-) Min yngre son som är min främsta kritiker och glädjedödare. Men också en av mina största inspirationer i livet. (Hans humor är inte att leka med!) Han säger att en blogg ska skildra vardagslivet. Hm. Ska och ska! Fast det ligger kanske någonting i det. Lite.

I dag är det fredag. Efterlängtad. Känner mej helt urlakad efter en lång arbetsdag i går. Elevomdömen måste skrivas inför alla utvecklingssamtal som ska göras. Jag har ett åttital elever från olika arbetslag och enheter. Det tar sin lilla tid att leta fram deras arbeten och försöka komma ihåg vilka de är och hur de har jobbat. Jag arbetade till kvart i nio i går kväll. Min kompis hämtade upp mig när jag var färdig, med vår lilla Jetta som vi kallar Red Devil. Vi vet inte när bromsarna slutar funka eller när motorn börjar brinna eller . . . Man lever farligt i lilla Red Devil! Vi körde till kultkorvkiosken Leons och intog varsin varm och god tunnbrödsrulle med räksallad. Vi var vrålhungriga.

I dag skulle jag jobba till två men blev kvar en liten stund till. Sen pallade jag inte längre. 13 omdömen får vänta till nästa vecka. Jag hade sett fram emot att sticka till Kappahl och kolla in ett par leggings för 99 spänn. En kollega tipsade mig. Har sett framemot det hela veckan. Har sett mig själv slänga upp hundralappen på disken och komma hem med ett par brallor som äntligen sitter tight. Har gått ner massa kilon och alla brallor ser ut som baggyjeans med häng. Till sonens skadeglädje. Hehe.

Först kilade jag förbi systemet och inhandlade en flaska rött. Jag förtjänar det. Tycker jag. Sen till Kappahl. Tror ni det fanns några fucking brallor för 99 spänn? Jag måste ha hört fel. Alla kostar åtmninstone 200. Surt. Släpade mig ut ur centrumet och in på Ica. Tänkte jag skulle göra något gott till mig själv ikväll. Salamipasta! Det är lättlagat och supergott.

De håller på och gör om i affären. Alla såg lika förvirrade ut som jag. Inklusive personalen! Ingen hittade någonting och trångt som fan var det. Ställer mig till slut i en 25 meter lång kö. När jag äntligen kommer fram till kassan så pajar kassa-apparaten. Datorn som sköter den hade fått spel. Expediten var lika förtvivlad och röd om kinderna som vi i kön. Det tog en halvtimme innan jag fick betala.

Vid det här laget var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem den korta biten jag har att gå. Benen ville liksom inte röra på sig. Blytunga. När jag kommit halvvägs kom jag på att jag glömt att köpa salami. Salamipasta utan salami är ingen hit. My God!! Men jag fortsatte att krypa hem. Nåt finns det väl hemma i kylskåpet!

Nu har jag tagit en supergod espresso och varvat ner framför datorn. Katten sitter och tittar ut genom fönstret i mitt torn. Den nedgående solen färgar molnkanterna i guldfärg bortom tinnar och torn i Norrköping. Skymningen är på väg över den lilla staden en vanlig fredagkväll i oktober.

tisdag 12 oktober 2010

Motstånd


I mötet med en annan människa uppstår ett motstånd. Jag menar inte nödvändigtsvis ett negativt motstånd. Det kan vara ett varmt, mjukt motstånd. Men det är alltid ett motstånd eftersom vi är olika. Vi prövar och testar våra åsikter, tankar och känslor hos varandra. Vi speglar oss i den andra människan. Får tillbaks. Något som vi inte alltid kanske räknat med. Vi får tänka till, ta ställning. Ibland går det snabbt att förstå och förlika sig med varandra. Ibland går det trögare. Men vi blir aldrig samma. Ett motstånd som när man vispar ihop ett par ägg med ett par deciliter socker. Först helt separerade. Man vispar och vispar tills det blir vitt och fluffigt. En blandning som dock fortfarande består av ägg + socker. Det är det här som är så inspirerande tycker jag. Jag inspireras, får åsikter, lär mig om omvärlden, om andra och om mig själv genom att möta andra människor. Ibland skapar vi oss en gemensam uppfattning som dock baseras på flera olika människors åsikter och erfarenheter.

Ensam är stark heter det. Visst. Man måste kunna avgöra själv. Kunna leva med sig själv. Kunna vara ensam med sig själv. Inte alltid vara beroende av vad andra tycker. Kunna skapa sig något eget. Men det är mina barn, släktingar och mina älskade vänner i alla åldrar (inklusive mina elever och kollegor) som inspirerar mig till nya tankar och nya upptäckter. Som hjälper mig i mina speglingar av mina tankar om allt mellan himmel och jord. Vi delar erfarenheter med varandra. Jag får inspiration av någon som ser det på ett helt annat sätt än mig. Jag får inspiration av någons glädje eller charm. Det får mig att leva.

Jag är både svag och stark. Jag kan vara svag i min självkänsla. Gjorde jag verkligen rätt här? Har jag rätt att känna så här, tycka så här? Då får jag hjälp av mina vänner som orkar umgås med mig eller orkar lyssna på mig. Jag tycker också om att lyssna och försöka bidra med mitt sätt att se på saker och ting till dem. Jag är också stark. Har ganska bra självförtroende. Jag tycker om utmaningar och tror jag kan klara av det mesta. Jag har rest runt Europa helt själv som ung tjej. Jag var med om svåra saker och fantastiska, fina och roliga saker. Jag var tvungen att reda mig själv och lösa situationer på egen hand. Jag är så tacksam för att jag vågade ge mig ut och resa ensam. Det har lärt mig så mycket.

En av de saker jag lärt mig är att vi behöver varandra. Vi behöver varandras olikheter. För att det ska bli en schysst blandning. En bra helhet. Vi ger varandra motstånd men också massor av kärlek som sprider ringar på vattnet. Vi behöver motstånd och utmaningar för att dra slutsatser och gå vidare. Inte stanna upp eller stagnera. Hörde en psykolog på radion för ett par år sen som sa att när man börjar bli rädd för förändringar, när man börjar titta tillbaks på sitt liv och bara vill se det förflutna som det bättre, när man mest går runt och blir nostalgisk, då, då är det dags att förändra sitt liv! Att hitta nya vänner, byta arbetsplats, flytta eller börja med någon helt ny verksamhet. Vi behöver motstånd och utmaningar! Vi behöver utvecklas.

söndag 10 oktober 2010

Iko och jag


Tänk ifall min son hade kommit in på toaletten och fått se en människa sitta på toaletten med halva ansiktet täckt av en palestinasjal och kol runt ögonen. Har jag kommit till en flygplatstoalett i Gaza eller? skulle han kanske tänkt. Men nej, det är bara morsan med kajal runt ögonen som gör rent kattlådan hemma i Svedala.

Det är ett aber det här med kattlådan. Den måste hållas ren. När det inte är så skitigt så tänker jag att det är okej. Jag behöver inte göra rent den. Sen kommer doften. Då börjar jag dra mig för det. Inte trevligt. Kan vänta lite. Efter ytterligare några dagar kommer stanken. Då är det verkligen ingen trevlig sysselsättning. Jag börjar känna att det är djurplågeri. Eftersom katter är väldigt renliga av sig. Hon kan ju tyvärr inte göra rent lådan själv. Jag bävar för det i ett par dar till. Men känslan av djurplågeri tar överhanden. A woman got to do what a woman got to do! Så, det enda sättet att genomlida stunden och arbetet med kattlådan är att binda palestinasjalen runt näsa och mun. För att inte kräkas. Sonen får sig ett gott skratt.

Iko som katten heter hämtades som kattunge från en ung familj i lägenhet. Iko fick ett nytt liv ute i Krokek där hon kunde springa runt utomhus och jaga möss och småfåglar. Jag upplevde det väldigt grymt i början. Speciellt när hon radade upp näbbmössen framför trappen eller på gången för att visa hur duktig hon var. Eller när hon låg och slölekte med tassen på småfåglar som var vingbrutna och vettskrämda tills hon högg till ordentligt. Men man vänjer sig. Till slut var det ett naturligt inslag i kattägandet.

Det som var lite tråkigt var att hon var så rädd. För människor. Hon kände tillit till oss som bodde i huset efter ett tag. Unga killar gick lättast av någon outgrundlig anledning. Men kom det folk på besök stack hon och gömde sig och kom inte fram förrän gästerna åkt. Hon kom mycket sällan upp i knät om hon ens gjorde det en enda gång. Hon blev lätt rädd som sagt och klöstes. När pojkarna lekte med henne var de fulla av rivsår och bitsår. Lite halvvild kan man säga att hon var.

En dag blev vi med en katt till. En tvåårig hane. Han var snäll och lite dum. (Förlåt till de tidigare ägarna.) Det var en katt som gick omkring och jamade hela tiden och ville bli upptagen och kelad hela tiden. Han hade varit innekatt i hela sitt liv och förstod inte riktigt hur han skulle göra utomhus till en början. Minus är hans namn. Iko blev superirriterad. Minus förstod inte när Iko spände ögonen i honom och morrade. Det blev bråk då och då. Till slut försökte Iko gömma sig så gott hon kunde för Minus. Minus förstod inte Ikos beteende och retade henne till och från. Iko blev deppigare och deppigare.

När husse och matte bestämde sig för att separera och den ena flytta in till stan så förstod de att de måste dela på katterna. Eftersom matte (jag) hade lite svårt för den snälla Minus så tog jag den bitchiga Iko med mig in till min nya lägenhet. Vi tänkte att går det inte så går det inte. Då får jag lämna henne till något katthem eller så. För en så bitchig katt vill väl ingen människa ha.

Det konstiga är att Iko har förändrats jättemycket sen vi flyttade in till stan. Det är en annan katt. Hon trivs med sig själv och vill hela tiden bli klappad. Hon hoppar upp i knät så ofta som möjligt och spinner som . . . just det, en katt. Hon är framme hela tiden och vill vara med. Hon pratar lite och talar om vad hon vill. Jag är så förundrad. Det borde ju inte vara ett kattliv att leva instängd i en lägenhet hela dagarna! Hon har i och för sig inte så mycket att göra. Jag köper kattleksaker då och då. Hon petar lite på dem och tittar undrande på mig. Däremot är en liten bit tråd, papper eller en enkrona rätt kul.

Jag kan ändå inte låta bli att känna mig som en egoistisk djurplågare med en katt som jag låser in på 78 kvadratmeter hela dagarna. Undrar om jag kommer skaffa en ny katt när Iko lämnar jordelivet? Jag vet inte. Det är dock otroligt gulligt och mysigt med en katt. Vi har blivit riktiga vänner på gamla dar. Iko och jag.

torsdag 30 september 2010

Bara kärleken kan bryta isen.


Det sägs att det gör ont när knoppar brister för varför skulle annars våren tveka? Men jag tycker nog det är en häftig årstid när det knoppas.

Nej det som gör ont är när löven faller av träden. Det gör så ont i mej att det är sanslöst när jag ser de bruna frasiga löven på marken. Ser de förrädiskt gula och röda bladen på träden som vittnar om kommande förlust. Luften är förrädiskt hög och solen lyser klart. Det vittnar om kommande kyla och höststormar. Vinterkappan åker på och palestinasjalen viras ett par varv runt halsen. Händerna åker djupt ner i jackfickorna och munnen åker ner bakom sjalen. Skulle bara vilja krypa in i en varm famn. Få några kärleksord viskade i örat. Få en hårslinga försiktigt borttagen från ögat och en puss på näsan. Titta djupt in i ett par vackra heta ögon. Bli varm i själen och trotsa kylan.

Men så är det inte nu. Finns ingen som kan göra det. Löven kommer falla av. Träden kommer stå svarta och nakna som om sommaren aldrig funnits. Som om värme är en lyx som bara få förunnas.

Vi kryper in i våra kokonger av vinterjackor och mössor. Gömmer oss inomhus för varandra bakom lås och bom. Tänder små ljus som minner om sol och värme. Bara en illusion.

Nu ska vi lida oss igenom ännu en vinter. Jag säger som det är: Fy fan!!!

Höstdepressionen är ett faktum. Bara kärleken kan bryta isen.

Kram

torsdag 9 september 2010

Mitt sanna jag?


Vi träffar plötsligt en person och blir blixtförälskade. Förälskelsen är suverän. Den döljer alla svårigheter och problem. Livet är underbart och den andra personen är underbar. Allting är underbart! Det finns inga hinder och allting är möjligt.

När förälskelsen har lagt sig börjar man bli lite smått irriterad på vissa saker. Men det går att åtgärda! Man tar upp det och diskuterar och hittar lösningar. Efter ett tag kanske det inte blev som man tänkt sig ändå och tjafs och bråk uppstår. Nu formar man varandra och sig själv för att få det att fungera. Så småningom får man självklara rutiner runt frukost, runt läggdags, runt middagarna, runt barnen (om det finns några sådana) och hur man förhåller sig till varandras tid och person. Hur man umgås.

Nu fungerar det gemensamma livet ganska friktionsfritt. De hårda laddade grälen är över. De starka känslostormarna. Livet är rätt bekvämt och man kan planera för lite olika projekt som att bygga om köket eller en större semester. Man har skaffat sig ett gemensamt umgänge och hittat former för hur och när man ska umgås med släkten. Man jobbar och tar hand om hemmet och eventuella barn. Tiden är knapp men det går.

Helt plötsligt är barnen stora och sköter sig själva till stor del. Man står då plötsligt framför en person som man knappt vet om man känner längre. Fast man känner personen bättre än någon annan? Man har format ett liv tillsammans. Man har format varandra. Och sig själva. Men vem är jag? Vem är du?

Jag och min sambo växte ifrån varandra som det så förnumstigt heter. Jag tänker inte analysera det mer den här gången. Det jag funderar över är . . . nu när jag är ensam . . . hur mycket är kvar av formen som vi gemensamt byggde? Jag menar . . . var är jag egentligen? Är det här verkligen jag som står här nu? Eller är det mest ett resultat av en jävla massa kompromisser? Vad vill jag nu, alldeles själv? Vad har jag saknat? Vilka behov har jag lagt undan under 25 år?? Är den här morgonrutinen verkligen min egen? Eller är den ett resultat av att få ihop det på morgnarna med någon som vill något annat? När jag automatiskt säger ditten eller datten, är det jag? Eller är det ett resultat av många diskussioner som försökte få oss överens? När jag väljer den här musiken är det verkligen min musik? Eller är det ett resultat av hänsynstagande till en annan persons smak?

Så här kan jag hålla på i alla oändlighet just nu . . .

För att jag inser att jag är helt fri att känna efter och tänka efter vad jag faktiskt verkligen vill med mig själv och mitt liv. Jag försöker rannsaka min själ. Hitta mitt sanna jag. Önska mig lycka till! Jag tror inte det är lätt.

torsdag 2 september 2010

Yta . . .


I min ålder så har kroppen fått sig en törn av tyngdkraften. Jordens magnetism. För många kvinnor i min ålder rullar tuttarna ner till tåspetsarna när de tar av sig BH:n. För att inte tala om magen efter allt barnafödande som hänger som ett tjockt veck över troskanten. Hur ska man någonsin våga ta av sig kläderna inför en ny partner? Det gäller att göra det i totalt mörker! Men konstigt nog så tycker jag inte att min kropp är ful. Jag tycker den är vacker. Jag kanske inte har tuttar som hänger ner till tåspetsarna men kroppen har fått vara med om en del och visst har den tagit stryk på många sätt. Min kropp har former och livserfarenhet. Är inte det också vackert?

Visst är det vackert med en ung kropp utan fornlämningar på form och hud. En spänstig ung kropp. Men när man levt ett tag så kan jag även tycka det livserfarna kan vara vackert. Jag tycker det är otroligt vackert med en solbränd hud som har lite smårynkor och pigmentförändringar på armarna eller mellan brösten eller på bröstet (man). Det visar på glädjeämnen och sorgeämnen i livet. En spännande historia. Någonting att upptäcka och att undersöka och kanske få ta del av.

Vår kultur i dag är totalfixerad vid att se ung ut. Jag är påverkad av det. Jag tror alla är det. Det skapar en viss stress. Speciellt om man separerar vid 50-årsåldern. Vad har man att erbjuda? Vad har man att hitta?

Som tur är har man en viss erfarenhet och förhoppningsvis också uppnått en viss klokhet i min ålder. Så det jag ser mest nu (även om jag absolut blir attraherad av vackra människor) är den inre charmen. Hur den strålar ut genom ögon och agerande. Karisma. Då blir jag som gelé i benen. Häftigt!

onsdag 18 augusti 2010

Erat Hora . . .


. . . heter en dikt av Ezra Pound, som jag fick av en kille som jag var tillsammans med när jag var ute och reste en gång. Jag lärde mig den utantill och har haft med mig den i mitt hjärta under min resa i livet. Den är så fin och säger så mycket. I love it! Den fick inte plats ordentligt på Facebook. Så jag tar den här på bloggen istället. Läs och njut, på gammel–engelska!


Erat Hora


Thank you, whatever comes.

And then she turned.
As the ray of sun on hanging flowers.
Fades when the wind hath lifted them aside.
Went swiftly from me. Nay, whatever comes.
One hour was sunlit and the most high gods.
May not make boast of any better thing.
Than to have watched that hour as it passed.



Snyft! Men ändå hoppingivande. Alla vackra och kära människor man träffar i livet som man inte får se något mer . . . De finns kvar i hjärtat och påverkar en som människa och tillför livet något. Även om de inte finns kvar . . . Fast i bland, ibland skulle man vilja ha dem kvar ändå . . . Men livet går vidare och den fina stunden man hade tillsammans . . . var helt enkelt fin!


Have a nice life folks!

söndag 15 augusti 2010

Normer och fördomar . . .

Min äldsta son var ca 19 år. Vi pratade i telefon och kom in på att skaffa barn. Han sa att han aldrig tänkte skaffa barn. Varför då sa jag? Jag tycker inte om barn och jag vill inte skaffa barn till den här världen sa min kära tonåring. Men när du hittar en tjej och blir riktigt kär så vill du säkert ha barn säger präktiga mamma Lisa. Tjej?! säger han. . . . Jaa . . . eller kille då, säger jag. Kille?! säger han. . . . Jaha, okey . . . eller what ever, säger jag. Now we are talking!! säger han. . . .

Han hade ju rätt.
Varför var jag så fruktansvärt säker på att han skulle träffa en tjej?! Varför tar vi för givet något som inte alls är givet? För att vi tänker att träffa en partner av det motsatta könet är "normalt". Men vad är "normalt"? Sen 70-talet har vi känt till att vara homosexuell inte är en sjukdom. Det är biologiskt. Likaså transexualitet och att vara transvestit.

Det är också lite "onormalt", sticker ut lite, att träffa en partner från
en annan kultur. Speciellt om det handlar om en annan religion eller hudfärg. Åldern är också en "norm". När jag träffade barnens pappa var det lite konstigt att han var fem år yngre än jag. För att inte tala om, om en medelålders man träffar en tjej som är tjugo år yngre. Då är han gubbsjuk. Eller ve och fasa om en medelålders kvinna skulle träffa en tjugo år yngre man? Vad är det för fel på dem??? Men vad är det som säger att det är "onormalt"?

Kan kärlek, äkta kärlek, vara fel? Det tror inte jag. Jag tycker all kärlek ska få leva. Det finns dock undantag. Då det finns risk för maktutnyttjande. Det är vanligt att man som klient blir kär i sin psykolog, eller elev i sin lärare m.m. och säkert tvärtom också. Där är det inte rätt eftersom klienten eller eleven är beroende av sin psykolog eller lärare. Att bli kär i sin chef eller underordnade är nog inte lika problematiskt då det inte är känsloberoende inblandat på samma sätt. Det är vuxna självständiga människor. Förhoppningsvis. Vad det gäller pedofeli är det helt otänkbart och helt fel. Där är barnet/ungdomen underkastad den vuxne på flera sätt. Det är ett hemskt maktutnyttjande. Här måste det väl ändå handla om sjuka människor?!

För 50-60 år sen var kvinnor tvungna att täcka huvudet i kyrkan i Sverige. Jag minns tanter som satt med hatten på inomhus även på så kallade kafferep och dylikt. Träffade man en farbror på gatan som man kände lyfte han på hatten när han hälsade. Vi tjejer var tvungna att niga när vi hälsade på vuxna och pojkarna skulle bocka. Underkastelse? De flesta av mina kompisars mammor var hemmafruar för att kunna ta hand om barnen. Vårt växande välfärdssamhälle gav oss möjlighet att höja standarden i våra liv. Vi behövde mer pengar och kvinnan kom ut i arbetslivet. Mycket på grund av en stark feministrörelse som bäddade vägen för många av våra nutida jämlikhetsvinster. Mycket finns dock kvar att jobba för. Vi har två löner men männens lön är fortfarande högre.

Trots att detta bara är 50-60 år sen blir vi väldigt upprörda över att kvinnor som kommer från kulturer som inte har haft samma utveckling som oss, är tvungna att täcka huvudet och är hemma för att ta hand om barnen. Visst är det sorgligt och synd på många sätt. Och annorlunda. Men de själva vill ofta göra så för att de tror på att det är rätt. De har inte haft samma välfärdsutveckling och de har inte haft grupp 8 som har stått på barrikaderna. Vi får kanske vara lite mer förstående och försöka påverka så gott vi kan genom att medvetandegöra på ett ödmjukt sätt? Vad är det som säger att det alltid är vi svenskar som är "normala"?


Var kommer alla normer och värderingar ifrån som skapar fördomar och förutfattade meningar? Är det kvarlevor från religionen som vi inte har ifrågasatt fastän det är år 2010? I ett välfärdssamhälle som yrkar på yttrandefrihet och demokrati?

Det här med fördomar och förutfattade meningar intresserar mig jättemycket. Med flit har jag varit kortfattad, det finns hur mycket som helst att säga om det här. Jag vill att det ska finnas utrymme för tolkningar så att jag får kommentarer. Skriv kommentarer! Det här är så intressant och jätteviktigt!

(Alla bilderna är tagna på Europride 2008)


måndag 9 augusti 2010

Hur dum får man va?!



Varje kväll drack vi te. Vi gjorde en stor kanna som oftast inte räckte, så vi gjorde en till. Ibland hade vi något gott till, kakor eller chokladkaka. (Tröst?) Det gjordes iordning när allt från matbordet var avdukat och allting i köket var inplockat och iordninggjort. Teet var en stor mysfaktor för oss. Nästan ett måste. Då kunde man sjunka ner i soffan och sätta på tv:n och koppla av efter en arbetsam dag. Jag satt där och väntade på honom. Kväll efter kväll. I flera år. Ska du inte komma och sätta dig? Teet är klart! Jo, jag kommer . . . Men det dröjde tills det var sängdags ofta, innan han dök upp. Eller lite innan. Ibland satte han sig ner med mig efter matbestyren och så kunde han bara flyga upp ur soffan efter ett tag, ibland mitt i ett program, och säga: Näe, nu ska jag gå ner (tlll datorn alltså). . . Men, men . . . säger jag. Vi kan stänga av om du vill! Näe! säger han. Jag har ingen lust . . .

Datorn verkade mycket mer intressant än jag. Jag påpekade det och han sa att han inte ville se på tv. Men vi kan väl göra något annat då? föreslog jag. Sitta och snacka bara över varsin kopp te? Näe, orkar inte . . . Jag hade en massa ursäkter . . . han var väl för trött. Han hade mått rätt dåligt på sistone . . . eller var han databeroende? Det verkade nästan så . . . Men innerst inne tänkte jag ju att om han var intresserad av oss så skulle han ju kommit till mig och velat vara med mig! Men jag hoppades och väntade . . . kväll efter kväll, månad efter månad och år . . . Hur dum får man va?!

När sängdags kom ville han inte sova i sovrummet. Jag tar gästrummet sa han. Han kunde inte sova för att jag snarkade. Jag gick till doktorn och och det visade sig att jag hade apné. Jag fick en bettskena att sova med. Det hjälpte. Men det räckte inte för att han skulle vilja sova med mig . . . han fick ju så ont i ryggen av sängarna i sovrummet . . . Jag försökte prata om det. Men ingen av oss sa det rent ut: Det finns inget intresse längre. Punkt. Båda ville nog. Men vi kunde inte. Det fanns inget kvar.

Vad är det som gör att man hänger sig kvar fastän det inte finns något att hänga sig kvar vid? Finns det intresse visar man det. Om man är intresserad av någon vill man visa det för att personen inte ska försvinna eller hitta någon annan. Hur pantad får man va?

Alltså: Finns det intresse visar man det! Punkt. Gå inte och vänta på underverk. De finns inte.

(Obs! Det här är min uppfattning om hur det var. Han har säkert en annan.)

onsdag 4 augusti 2010

Bloggpaus . . .



Den här veckan har jag varit och röjt i mitt gamla hus tillsammans med mitt X. Det är tungt men nödvändigt. Vi har passat på att försöka snacka om det som varit över fikapausen och det har varit laddat. Minst sagt. Men antagligen väldigt bra för oss båda två. Vi är inte överens om hur det var men förståelsen för varandra ökar nog genom våra samtal.

I morgon ska jag köra ner till Göteborg där min yngsta son "Jimbo Carlito" är och hälsar på storebrorsan "Prins Bobylon" (mina smeknamn). Jag ska hämta upp dem för vidare resa söderut till mina X-svärföräldrar. Deras farföräldrar. Det känns så kul att få träffa dem igen. Vi har inte träffats efter separationen med mitt X.

Därför kommer jag göra en paus i bloggandet. Men ni som är intresserade, ge inte upp! Jag har hur mycket som helst att skriva om och det lär jag göra sen när jag kommer tillbaka.

Vi hörs!

söndag 1 augusti 2010

Frihet?



Jag har nog alltid ansett, eller kanske mer känt, att frihet är att kunna hänge sig åt det man har lust till. Så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Jag har velat göra det jag har lust till så långt det är möjligt. Jag styrs mycket av mina känslor och därför också av min lust. Jag har känt mig fri när jag får göra det jag vill. Vem gör inte det? Frihet. Känna sig lätt under vingarna och flyga dit man vill. Vilken befriande känsla! Och jag har lyckats känna mig fri många gånger. Jag har känt mig glad, lätt och lycklig.


Jag har hindrat mig själv från att följa min lust när jag tänker: Det är nog inte bra. Det ses nog inte med blida ögon. Det är inte tillåtet. Det är farligt eller onyttigt. Det. DET? Vad är DET? DET är vad jag tror eller vet vad andra tycker. Vad andra tycker är lämpligt. Det blir en kamp för mig i mitt inre. Jag tänker på vad som ses som rätt och fel och vad som anses ohälsosamt. Det blir en motståndskamp. Vilket motstånd det blir! Jag kämpar mot min lust som är min frihetskänsla för något som jag upplever kommer utifrån. Inte från mig själv. Jag tänker inte: JAG tycker det är dåligt. JAG tycker att det är ohälsosamt. JAG tycker att det kan vara farligt. Jag kanske inte tycker så. Jag kämpar helt och hållet för någonting som jag vet att andra tycker jag ska göra.

Jag såg precis en bit av ett program om munkar på ett Benediktkloster. Där pratade en munk om friheten att kunna säga nej till sig själv. Att välja den andra vägen. Inte på grund av att andra anser det utan enbart för sitt eget inres skull. En inre frihet. Wow! Jag har aldrig sett det på det viset. Det är ju faktiskt en ännu större frihet att både kunna välja och välja bort! Jag vet inte om jag kommer kunna nå den friheten. Men jag hoppas det. Jag tänker jobba på det.

fredag 30 juli 2010

Drömma sig bort . . .


Jag har ett jättefint liv. Ett jobb som är fullt av utmaningar och glädjeämnen. Jag älskar mina elever. Trevliga kollegor. Jag har en perfekt lägenhet. Jag har två underbara söner. Relationen till mitt X är bra. Jag har flera fantastiska vänner som jag aldrig hade klarat mig utan. Våra samtal och diskussioner tar oss hela tiden vidare och framåt. Jag bor i en lagom stor stad. Den är greppbar. Men ändå kan man faktiskt sitta på ett fik och vara anonym om man vill det. Man känner inte varenda kotte som går på gatan. Staden har ett kulurellt intresse och utbud samt en hel del fik och krogar. Vill jag ut i naturen, skogarna eller havet tar jag bara bilen och kör i en halvtimme - timme så är jag där. Kunde inte vara bättre!

Ändå fortsätter jag att drömma mig bort. Just nu skulle jag vilja åka någonstans där det är varmt, soligt och bra musik. Helst Jamaica. Där skulle jag öppna en bar/café helst i närheten av havet och leva lycklig i resten av mitt liv. Realistiskt? Vet inte. Allt är möjligt om man bara är lite tokig och har järnvilja. Eller åka iväg som volontär någonstans och hjälpa till där det behövs. Gatubarnen i Latinamerika eller någon skola eller barnhem i Afrika? Åka med rosa bussarna?

Kanske är det här behovet av utmaningar och äventyr som gör att jag kommer på lite tokiga idéer på jobbet ibland. Det är nog bra. Det måste hända lite saker ibland. Man måste bryta vardagen och visa på möjligheterna. Att drömma är nog berikande. Det gäller att det inte bara blir drömmar. Jag tror drömmar är till för att testas. Som sagt inget är omöjligt om man bara har viljan och inte ger upp.

torsdag 29 juli 2010

Living my life


Jag vaknade upp av att hon hoppade upp i sängen och pigg som en lärka sa att: Nu är det dags att vakna din jävla sjusovare! Nej, sa jag. Jag orkar inte nu och vände på mig och somnade om. Efter en stund kom hon upphoppandes igen och sa: Nu får du ge dig, ska du sova hela dan eller? Jaaa . . . det känns så . . . Okey, sa hon och lade sig tillrätta på min mage. Hon buffade och pussade min näsa och mun. Hon smekte sina kinder mot min hand och började spinna som en symaskin. (Tänk ifall det hade varit en man istället!) Hon låg på min mage som om hon tänkte ligga där hela dagen. Nu hade jag vaknat till lite och sa till henne att det kanske var dags att gå upp i alla fall. Vadå? sa hon och låtsades som hon inte förstod. Skamset puffade jag lite på henne för att kunna ta mig ur sängen. Hon flög upp som ett skott iväg till den tomma matskålen. Jahaaa. . . det var det som hägrade! Jag fyllde på hennes skål samtidigt som espressomaskinen vaknade till med sitt morrrande ljud. Min älskade morgonespresso! Mitt nya liv. Jag och katten.

När jag dricker mitt kaffe och käkar min macka med räkost tittar jag ut genom fönstrena i mitt torn. Jag ser trädkronorna i parken och bortom dem ser jag fantastiska tak och torn på sekelskifteshus. Staden har vaknat nere på gatan. Jag älskar ljuden från staden. Bilar som startar eller åker förbi, folk som ropar över gatan eller går och samtalar. Hundar som skäller i hundrastgården och fåglarna som kvittrar och skriker från taket. Ibland svävar några förbi fönstrena. Jag känner mig som en del av ett sammanhang. Ett kollektiv.

Vad är skillnaden och vad är likheterna mellan mitt gamla och mitt nya liv funderar jag över. Likheterna är samma jobb, samma söner, samma vänner och min egen släkt. Olikheterna är förlusten av mannens släkt, leva ensam, egen ny lägenhet och möjligheterna som öppnas med att bara behöva ta hänsyn till mina egna önskningar och behov. Sönerna finns ju alltid där som jag vill finnas för. Men de är mer eller mindre vuxna och klarar sig själv och lever sina egna liv. 17-åringen lever jag ju delvis med och hans önskningar och behov kommer ju också in. Men det är ändå jag som bestämmer helt själv om mitt egna nya liv. Det känns nästan överväldigande! Jag måste verkligen fundera över det här. Vem är jag och vad vill jag? Häftigt!



onsdag 28 juli 2010

Ondska och godhet


Jag inser att den här bloggen inte kommer att handla så mycket mer om mitt liv just nu. Eller? Jag bearbetar och går igenom mig själv och mina känslor. Jag funderar över varför jag känner som jag gör, vad jag vill, hur jag vill, vad som är möjligt och vem jag är. Det kanske är ett resultat av hur min situation är just nu trots allt. Vad vill jag med mitt nya liv och hur ser jag på livet?

Igår diskuterade jag och en kär vän begreppen ondska och godhet. Det är intressant hur olika man kan se på det trots att man är överens om det mesta annars. Synen på ondska och godhet måste ju ändå vara rätt grundläggande för ens människosyn?

Jag tror inte det finns någon reell ondska. Jag tror det alltid finns en orsak till en människas eller grupps handlingar. Jag tror inte heller att en människa föds som ett tomt ark som ska fyllas. Jag tror man får med sig vissa genetiska betingelser som arv från släktled bakåt i tiden. Men sen formas man också av miljön man växer upp i. Vilka av ens behov som blir tillfredställda eller inte. Hur man behandlas och vad man får uppleva. Vi agerar utifrån våra känslor, behov, erfarenheter och förmåga. Vi gör illa varandra kanske utan att förstå det, mena det, ha förmåga att agera på annat sätt eller av hämndlystnad. Hämnd tror jag inte heller är ren ondska utan någon slags fundamental känsla för rättvisa. Hämnden är ljuv sägs det. "Nu fick han så att han teg." "Det är bara rätt åt honom." "Varför ska inte jag göra så mot honom när han gör så mot mig?" Öga för öga och tand för tand. Risken är att man blir både blind och tandlös. Det leder ingen vart. Våld föder våld. Ondska föder ondska. Jag tror det här med hämnd är väldigt kulturellt betingat. Vad man tycker är rätt och fel. Vad man tycker är berättigat. Men jag har också en tro på människans framsteg. Jag tror mänskligheten blir en aning, aning klokare med tiden, ju mer medvetna vi blir om vår omvärld.

Kärlek och omtanke sprider dock ringar på vattnet och bäddar för progression. Jag såg en film härom kvällen då någon sade: Kärlek är att förlåta. Jag vet inte om jag är där ännu. Men det är nog så det är. Det leder ingen vart att gå och vara sur hela livet.

måndag 26 juli 2010

Kärlek

I dag kom jag att tänka på en saga som har följ med mig hela livet. Den har nog alla hört någon gång och jag minns inte exakt hur den gick. Så här här tror jag den var:

Det var solen och molnet som hade tråkigt. Molnet föreslog att de skulle tävla om något. Solen sa då: Haha! Okej. Du ser den där pojken som går nere på landsvägen. Han har en jacka på sig. Den som får av honom jackan på kortaste tid har vunnit. Molnet skrattade och sa att det är väl ingen match. Jag ska blåsa av honom jackan på nolltid. Du har inte en chans! Så molnet tog i för fulla muggar och blåste en kall vind mot pojken. Pojken stoppade ner händerna i fickorna och kurade ihop sig. Molnet tog då ett nytt större andetag och blåste en stormvind mot pojken. Pojken kurade ihop sig ännu mer och lade amarna i kors över bröstet och tog ett kraftigt tag om jackan. Molnet blåste ännu mer och ännu mer. Men pojken tog bara ett kraftigare tag om jackan. Till slut orkade inte molnet längre och gav upp. Det är omöjligt sa han till solen. Haha! sa solen. Nu ska du få se. Molnet fick släppa fram solen och hon sände ut sina varma strålar mot pojken. Pojken släppte taget om jackan. Solen värmde pojken med sina strålar och han rätade ut ryggen och gick med kavata steg framåt på landsvägen. Solen värmde honom ännu mer och pojken torkade bort svetten från pannan. Till slut tog han av sig jackan för att det var så varmt. Solen hade vunnit.

Med värme och kärlek kommer man mycket längre än med stormvindar! Pekpinnar, tillsägelser, konflikter gör bara att man hamnar i försvarsposition. Värme och kärlek gör att man är mottaglig för argument och kan öppna sig. Det leder framåt.

Den här sagan har jag som sagt haft med mig hela livet. Vet inte vem som berättade den för mig första gången. Kanske någon lärare. Jag tycker den är så symbolisk och sann.

Make love not war!

söndag 25 juli 2010

Min sanning?


Det jag har beskrivit i tidigare inlägg är min bild av det. Det visade sig att x-mannen hade en annan bild. Han beskrev år då jag hade tvekat om min kärlek till honom som jag inte minns. Då han fick kämpa för att jag skulle öppna mig och berätta. Vi gick på familjeterapi vid två tillfällen. Den första gången fick jag övertala honom till det. Den andra gången fick han övertala mig. Det minns inte jag. Vårt minne sollar bort det som inte passar in i den bild vi vill ha eller behöver just då. Min sanning kanske inte är din sanning. Det är bara min upplevelse av sanningen.

Det sista tillfället på den andra terapin vi genomförde kändes så hoppfullt. Jag sade adjö till terapeuten genom att säga att vi skulle bjuda henne på vårt bröllop. Hahaha! Den dagen kändes det verkligen så. Känslorna spelar oss olika spratt. Känslorna är drivkraften till vår vilja, vår uppfattning och vårt omdöme. Det är en livsmotor. Men det är subjektivt. Andra människor kanske känner något helt annat än jag i en speciell situation. Känslorna styrs av stämningar och behov. De dalar upp och ner. Det är livets tjusning! Jag kan bara utgå ifrån och förmedla just det jag känner med en förhoppningsvis ödmjuk hänsyn till att andra känner annorlunda.

Vi skildes som vänner och kan prata med varandra om hur det var. Det är guld värt. Det gör det möjligt att bearbeta det på ett bättre sätt. Men vi har en annan relation till varandra nu och det gör att vi hamnar i konflikt med varandra ibland om saker som vi inte skulle ha gjort förr. Som till exempel när vi skulle dela upp våra nio muminmuggar på oss båda. Vem skulle få Sniff?! Den var ju min älsklingsmugg!!! Vi blev osams som två syskon kan bli om något helt oväsentligt. Ja, men ta den då!! Grrr. Efteråt skämdes jag faktiskt och funderade över bådas mognad.

Jag är ändå så tacksam över att vi kan prata med varandra. För vår egen skull men allra mest för våra söners skull. De kommer att fortsätta vara bådas söner resten av våra liv. Det kanske kommer barnbarn som blir våra gemensamma.

Men vi får nog sluta bråka om Muminmuggar.

lördag 24 juli 2010

Utmaningar . . .


Jag stod och rökte utanför skolgården på lunchrasten. Det var precis innan jul och det var snö och is. Jag mådde inte bra den här dagen. Jag var jätteledsen och frustrerad. Minns inte varför, bara att det hade med separationen att göra. De tuffa och coola elevgrabbarna stod nedanför trappan på skolgården och rökte. Jag hade som vanligt sagt till dem att gå utanför stängslet eftersom vi inte fick röka på skolgården. De brukade lyssna, men idag ignorerade de mig. Jag var alldeles för nere för att orka diskutera och skoja med dem och få dem utanför skolgården. Jag slängde ett trött öga på dem ibland mellan mina tåskrapningar i snön. Hur skulle jag överleva den här dagen?! När jag rökt färdigt pingvinvaggade jag, eftersom det var lite halt, mot trappan där grabbarna stod. Grabbarna stod och kastade snöboll och isklumpar på varandra. Eftersom de såg rätt luriga ut misstänkte jag att de ville skoja och slänga snöbollar på mig också. I vanliga fall hade jag tyckt det var kul men idag orkade jag bara inte busa med dem. Jag tittade ner i marken och höjde min högerhand lite för att värja mig mot deras snöbollar. Då kände jag en hand som försiktigt tog ett fast tag i min, en fuktig stickad vante med en varm hand som vill stötta mig lite och liksom säga att jag ser att du är nere idag. En ödmjuk gest från en cool kille. Det värmde min själ och räddade min dag.

Att planera en flytt och gå igenom en separation privat samtidigt som man ska utveckla en organisation, ha möten, planera lektioner, stötta elever pedagogiskt och psykologiskt på jobbet är en svår ekvation. Snacka om utmaning! Men jag måste säga att jobbet med skolan och eleverna har varit min räddning i den här processen. Även om det har varit riktigt tufft ibland. Att ha elever och en viktig verksamhet att bry mig om fick mig att fokusera på något utanför mig själv. Jag fick distans till mitt privatliv. Men visst var jag snurrig ibland och mina kollegor informerade jag ganska snart om min situation för att de kanske skulle ha lite förståelse om jag var lite virrig. Det hade de. Mycket.

En annan utmaning var den kommande julen. Vartannat år firade vi jul hos mannens släktingar och vartannat år firade vi jul hemma i huset med mina. I år var det mina släktingars tur. Vi uppskattade de jularna jättemycket. Men hur skulle vi göra nu?! Vi kom fram till att trots separation ville vi fira jul med dem och våra söner i vårt hus. Det blev den sista julen i huset och det blev faktiskt lyckat.


Jag hade bara fått med mig en bråkdel av mina saker till min nya lägenhet. I stort sett var det mesta kvar i huset hos honom. Jag måste ut till huset och fortsätta packa. Men jag blev sjuk. Flera gånger och till sist fick jag lunginflammation och var sjukskriven i många veckor under våren. Under tiden hittade mannen en ny partner. När jag väl var så frisk att jag orkade åka ut och packa igen uppstod ett problem. Den nya partnern bodde hos x-mannen så mycket hon kunde. Jag ville inte träffa henne där i mitt hus bland mina grejer. Jag kände henne inte. Det här kändes svårt. Men vi löste det med planering. Huset måste ju röjas och jag måste ju kunna komma dit. Så hon får vara någon annanstans när jag är där. Det blir inte så ofta och tre dagar år gången.


Den största utmaningen blev ekonomin! Det är STOR skillnad att vara två om alla räkningar. Nu var jag ensam om allt. Dessutom hade jag varit så mycket sjukskriven att lönen blev drastiskt minimerad. Jag fick låna pengar och knapra på kanterna. Det gick. Men jag tyckte det ändå var konstigt att det skulle bli så svårt. Jag har en helt okej lön tycker jag, om jag jämför med tidigare jobb. Och jag har inga dyra ovanor. Jag gör mest av med pengar på mat, resor till och från jobbet och cigaretter. Jag tycker det borde bli lite mer över. Men det blir det inte!
Den karibiska inredningen och färgerna har fått vänta. Det känns jättetråkigt! Men tålamod är väl något som är bra att träna på. Vi får förhoppningsvis ut något för huset och då ska här målas och inredas. Dessutom ska jag åka till Karibien över jullovet med en kompis om jag får ut tillräckligt med pengar. Det skulle vara det häftigaste jag gjort på länge! En av mina drömmar kanske blir besannade. Drömmar är till för att testas! De är inte alltid omöjliga. Det krävs bara lite tokighet och järnvilja.

Ytterligare en utmaning är verkligen mannens släkt. Den har också varit min släkt under 25 år. Hans syskon och hans föräldrar har ju varit som en extrafamilj. De är också släkt till mina barn och kommer alltid att vara det. Jag saknar dem jättemycket. Jag har lite kontakt med några av dem men inte alla och jag sörjer verkligen det. Det finns liksom inget naturligt forum för möte längre. Hur gör man? Människor som bara försvinner ur ens liv! Jag ska åka med mina söner till mina svärföräldrar och hälsa på några dagar i slutet av sommaren. Jag ser verkligen fram emot det. Men det känns ändå lite sorgligt för det är inte samma sak längre. Det kommer det aldrig bli.

Men utmaningar är till för att antas. Hinder är till för att rivas. Kris är utveckling och kommer man ut på andra sidan kommer man ut starkare.

fredag 23 juli 2010

Befrielse . . .


Jag var sprudlande glad, förväntansfull och pirrig inför flytten till min nya fina lägenhet. Till mitt nya liv. Men livrädd. Hjälp! Rädd för att leva ensam. Igen. Det var längesedan jag bodde själv och då var jag ung. Okej, yngre då.

Människor är flockdjur och sociala varelser. Är det därför vi har så svårt att bryta upp från dåliga relationer? Jag hade ju tänkt tanken flera gånger under vår relation och fått en slags panik inför att lämna allt. Våra gemensamma vänner, släktingar, barn och ja, vårt gemensamma liv. Men framförallt någon att spegla sig i varje dag. Någon att stötas och blötas med som får en att se på sig själv utifrån. Att spegla sig själv i sig själv kan ju bli lite narcisstiskt. Det ville jag verkligen inte!

Jag tror faktiskt att det finns många dåliga relationer som bara rullar på och tär alla i familjen. På grund av rädslan att ta steget ut och börja ett nytt liv. Ensam. Det är nog annorlunda för den som blir kär i någon annan och är otrogen. Då har man ju en partner att komma till. Desto jobbigare för den som blir sviken. Fruktansvärt! Jag tror dock inte man är öppen för andra relationer om man har det bra. När otrohet infinner sig har det gått för långt med den dåliga relationen. Jag vet de som har lyckats hitta tillbaka till varandra igen efter otrohet. Men jag tror det är svårt. Tilliten har rubbats. Man säger att man håller ihop för barnens skull. Men barnen får ta alldeles för mycket i en dålig relation. De märker, ser och känner. Deras tillit och trygghet rubbas också. Men det är väl bra att det finns en tröskel så att man inte lämnar varandra för lätt.

Jag frågade honom flera gånger under ett antal år om hans känslor för mig. Han sa att allt var bra. Jag väntade på att det skulle bli bra. Men det blev aldrig bra. Han visste egentligen inte vad han kände. Det hade varit samma sak för mig tidigare i relationen. Då var det han som undrade. Så hade vi hållt på fram och tillbaks. Nu var vi båda redo och det fanns absolut ingen återvändo. Jag ville bara ifrån mitt älskade hus och hade ingen längtan efter honom längre.

Därför fanns det mycket glädje och befrielse i att flytta till en egen lägenhet. Även om jag var orolig för hur jag skulle klara av det. Det hade jag inte behövt oroa mig för! Så fantastiskt skönt! Att få gå upp när jag ville på mornarna utan att behöva ta hänsyn, att bestämma vad och när jag skulle äta . . . när och om jag hade lust. Framförallt att slippa bråka om vilket TV-program vi skulle se på! Att kunna stanna kvar på jobbet, på stan eller hemma hos en kompis utan att behöva ta hänsyn. Men det allra häftigaste var att jag kunde bestämma helt själv hur min lägenhet skulle se ut. Vilka färger, vilka möbler och var de skulle stå. Alla år med dividerande om färger och möbler som vi haft. Vi är båda två esteter och det är inte lätt i sådana sammanhang! Det tog två år att bestämma vilken färg vi skulle ha på en fondvägg. Herregud!

Nu åkte MIO-katalogerna i soppåsen. Här skulle det bli Karibien! Karibiska färger och känsla. Så häftigt!! Jag var fri! Mitt nya liv hade börjat.

torsdag 22 juli 2010

Separation . . .



Vi satt och rensade kantareller på balkongen utanför sovrummet. Det var en fin och stor skörd vi hade fått då, förra hösten i slutet av september. Eftermiddagssolen sken med sitt varma ljus. Våra samtal hade blivit mer och mer ytliga, nästan artiga. Jag saknade djupet i våra känslor. Jag saknade beröringen av honom. Både fysiskt och psykiskt. Och ändå satt han en halvmeter ifrån på andra sidan bordet med svampkniv och jord i händerna. Jag var nog den som började, det brukade oftast vara så, att ta upp våra känslor för varandra. Det gjorde ont. Det var svårt. Men nödvändigt. Det fanns ingen väg tillbaka. Han ville inte försöka mer. Jag ville försöka, envis som jag är, men han hade nog rätt. Det var slut. Så plötsligt . . . och ändå inte. Vi hade ju försökt och kämpat i flera år utan någon större framgång. Ändå kändes det så . . . plötsligt. Så definitivt.

Jag satt där med kantarellen i handen och ville bara därifrån. Hur skulle vi göra nu? Jag kunde inte tänka mig att bo kvar i huset med alla drömmar och visioner i väggarna. Tillsammans med honom. Jag minns faktiskt inte hur vi meddelade våra söner, släktingar och vänner. Det är som ett töcken . . . Ingen av oss hade varit otrogen eller dum mot den andre. Vi hade bara glidit ifrån varandra. Efter 25 år och två barn tillsammans.

Jag började leta desperat efter lägenhet i stan. Jag kunde inte tänka mig att bo en dag för mycket tillsammans med den man som jag inte hade något förhållande med längre. Speciellt inte i det hus som hade varit mitt/vårt hopp i 10 år. Jag älskade det huset. Varje steg i huset gjorde ont. Han ville däremot bo kvar och göra färdigt renoveringarna som vi inte gjort ännu. För att få ut så mycket pengar som möjligt för huset. Jag ville bara lämna. Det fick kosta vad det ville. Jag kunde inte bo kvar.

Men jag var tvungen att bo kvar där ett tag tills jag fick en egen lägenhet. Jag var ju också tvungen att packa ihop nödvändiga saker så att jag skulle kunna leva i den nya lägenheten. Men jag fick inte ta för mycket eftersom huset skulle se bra ut vid försäljning.

Jag minns hur nervösa vi var när vi skulle berätta för vår yngste son som är 17 år och bor hemma fortfarande att jag skulle flytta in till stan. Vi hade gjort en god middag och började prata . . . Yes! sa sonen. In till stan!! Nu skulle han få gångavstånd till skolan på mornarna samtidigt som han kunde bo ute i huset när han kände för att träffa sina gamla kompisar. Suveränt läge tyckte han. En lättnad spred sig över matbordet och framtiden såg inte så mörk ut längre. Jag hade fått en lägenhet att flytta in i 15 december. Mitt i city. Vi skulle hjälpas åt med flytten.