När man har varit ett par i 25 år blir man en institution. En institution bland släktingar och vänner. De tänker på oss och benämner oss som sammanlänkade. Ska vi åka och hälsa på "X och Lisa"? Ska vi bjuda hem "X och Lisa"? Undrar vad "X och Lisa" gör på Nyår? Institutionen är en självklarhet. Vi har umgåtts och bott ihop på semestrar och helger. Vi har följt varandra genom åren. Genom sorg och glädje. När det då blir en separation av de sammanlänkade, sker ett oönskat tomrum. Det blir en sorg och frustration bland de nära och kära. Hur gör vi nu? Ska vi bjuda både X och Lisa? Eller var och en för sig? Vem ska vi ringa? Hur fungerar de ihop nu? De säger att de är vänner, men . . . är de fortfarande en del av varandras liv? Eller lever de helt separerade från varandra nu? Umgås de? Kan de umgås med oss tillsammans?
Våra familjer, föräldrar och syskon, har vi blivit ett med och känt i 25 år. Vi har blivit familjemedlemmar i varandras familjer. Helt plötsligt försvinner den andres familj. Ingen kontakt. Efter 25 år. Speciellt om den ena eller båda har träffat en ny som ska in i familjen. Då blir det väldigt konstigt med fortsatt kontakt. Jag önskar att jag kunde fortsätta vara en vän till X:ets familj, men det är lättare sagt än gjort. Jag försöker och hoppas att det kan bli så. Men det är inte säkert det fungerar. Det måste jag acceptera och leva med.
Den här sorgen våra nära och kära känner måste vi respektera och låta ta den tid som behövs. Vi måste förstå att det är svårt även för dem. Vi måste gå försiktig fram och inte pusha på för mycket. Det får ta den tid det tar. Vi måste också visa att vi förstår och att vi finns, när eller om de vill mötas igen. Bara för att kärleken X:et och jag hade till varandra har försvunnit så har inte kärleken till våra nära och kära försvunnit. Det är viktigt att komma ihåg.
Institutionen tar tid att släppa för oss själva också. Det blir lätt att man önskar sig en ny institution så fort som möjligt. För att fylla tomrummet.
Jag känner mig rätt nöjd med att jag inte fyllt tomrummet än. Det har gått ett år och jag har levt ensam hela den tiden. I början var det befriande skönt att vara själv. Sen kom en period då jag längtade otroligt mycket efter en käresta. Nu har det lagt sig. Jag börjar landa mer och mer i mig själv och är otroligt nöjd med mig själv och mitt liv. Nu skulle det kunna vara dags att inleda en ny relation tror jag. Men jag vill inte pusha det. Det får ta den tid det tar. Längtan efter en älskling finns. Men inte lika desperat som jag kände det ett tag. Blir det, så blir det.
Jag har mognat och utvecklats under det här året. Det känns otroligt bra. Jag har ett jättebra liv och är lycklig med det. Det är klart att det går upp och ner. Men grunden är bra och gör att jag trivs med det mesta.
Jag tror mina nära och kära har börjat vänja sig vid att jag lever själv och att de också är mogna för att ta in en ny person i mitt liv. Ja, så kan det va faktiskt! Härligt.
Nu ska jag fortsätta att leva mitt underbara liv. Livet är fint. Vad som än händer så känns det så nu.
