Det har nu gått tre år . . .

Plötsligt har jag ingen att fightas med. Ingen som jag kan reflektera dagens upplevelser med. Ingen som kan ge respons eller motstånd. Ingen som säger: Nä, nu tänker du nog lite fel. Eller: Men det där är ju helt okej Lisa! Eller: Har du tänkt på att göra så här istället? Ingen som jag kan dela min ilska, glädje eller kärlek med i vardagen, o.s.v . . .

En relation är full av pusslande och kompromisser för att hitta en gemensam linje som fungerar. Vissa egenskaper lyfts fram, andra får man hålla tillbaka för att det ska fungera. Vissa drömmar och önskningar uppfylls, andra inte. 

En separation är inte slut precis när relationen tar slut. Efter en 25 år lång relation ska jag hitta mig själv igen. Det tar tid.

Först kom det en enorm frihetskänsla. Wow! Jag kan göra precis som jag vill nu. Ingen annans åsikter att ta hänsyn till vad det gällde mina val i mitt liv. Otroligt befriande efter flera års försök att få en relation fungera som egentligen inte gick att rädda.

Men sen kom tveksamheten. Jag började hitta känslor och önskningar som jag inte släppt fram i min relation. De var helt okej. Men jag var ovan. Är det verkligen jag? De hade varit begravda i så många år. Att släppa fram mig själv mer är inte så självklart som jag trodde. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Och är den viljan verkligen jag? Jag har helt plötsligt full frihet och det är inte alltid lätt. Det hade naturligtvis varit enklare att träffa en ny kärlek och "motståndare" så fort som möjligt att rätta sig efter. Men jag är tacksam för att jag inte gjorde det. Det gör att jag kan hitta mitt verkliga jag även om det tar tid och ibland gör ont.

Det har varit upp och ner under den här perioden. Helt normalt enligt min mening. Som tur är har jag flera vänner som funnits där både under slutet av relationen och efter separationen. Det har varit tufft. Men de finns alltid och har stöttat mig genom de här åren och jag älskar de djupt. Jag hade gjort samma sak för dem. Tack vare dem kan jag gå vidare med självkänslan i behåll. Vi är ärliga och uppriktiga mot varandra och det gör att vänskapen håller. Vänner är bland det viktigaste som finns.

Det har nu gått tre år och jag börjar förstå mer och mer vem jag egentligen är. Man har bara ett liv och jag är så tacksam att jag får den här möjligheten att hitta mitt verkliga jag. Det tar tid och fullkomlig blir man aldrig. Men det har öppnat dörrar för mig som jag kanske aldrig hade hittat om jag levt kvar i relationen.

Kanske det här kan hjälpa någon som är i samma situation. Hoppas det.

Att vara lärare

När jag gick på lågstadiet hade vi en fröken som jag var rädd för. Hon var religiös och strikt. Hon tog på sig en tydlig lärarroll. Det var hon som bestämde. Hon var egentligen ung och antagligen ganska ny som lärare. Men hon såg ut som en tant. Varje morgon satt hon och slog på den där jävla träorgeln och vi fick sjunga "Fader vår som är i himlen". Varenda morgon. Nu var det så för alla på lågstadiet i Sverige på den tiden. (Låter som om det var för hundra år sen . . . men det är det ju inte.) Jag hatade det. Eftersom jag redan på den tiden hade en ganska absurd humor så upplevde jag det otroligt befriande när en av mina klasskompisar kräktes en morgon mitt under "Fader vår". Rakt ner i sina händer och sången avbröts. Hon fick springa ut på toaletten och ta hand om sig. Det var säkert en hemsk upplevelse för min klasskompis. Men jag känner fortfarande en stor tacksamhet mot henne. Vi fick liksom en paus från eländet.

Fröken hade sina gullegrisar som hon gick och höll i händerna på rasterna när hon gick sina rundor på skolgården då hon var rastvakt. Jag hatade henne. En dag hade jag och ett par kompisar gjort "loppor" som vi kallade det. Man viker ett papper på ett speciellt sätt och färglägger flikar i olika färger och skriver små ord på baksidan. Sen skulle en kompis säga en siffra varpå jag rörde den vikta loppan utåt och inåt så många gånger som siffran. Där den stannade skulle kompisen välja en färg på de färglagda flikarna och på den färgade flikens baksida stod det något såsom "Du är söt", "Du är dum" eller "Du är ful" etc. Det här tyckte våra kompisar var så kul att de fick ställa sig på kö framför oss tre tjejer och säga siffror i tur och ordning. Efter några stycken i kön hos mig, kom killen som jag var "kär" i och sa en siffra. Minns inte vad han fick för meddelande, om han var ful eller söt, vet bara att jag tyckte han var så söt att jag inte kunde låta bli att pussa honom . . . Han sprang hem. När rasten var slut och vi gick upp för skoltrappan stod fröken där med händerna i midjan och tittade barskt på mig med gullegrisarna bakom ryggen som säkert hade skvallrat. Hon sa med sträng ton: Varför gjorde du så?! Ja, vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli, sa jag. Minns inte vad hon sa. Men jag kände mig kränkt och det gjorde nog killen som hade sprungit hem också för den delen. Sen pratades det inte mer om det. Punkt.

Hon var noga med att hålla isär flickor och pojkar. Vi fick gå på led efter henne till matsalen. Flickor och pojkar uppdelade.

Ibland fick vi redovisa inför hela klassen. Det värsta jag visste. En dag skulle vi ta med oss gamla foton hemifrån och berätta om. På morgonen visade det sig att jag inte hade några skor. Minns inte om de var blöta eller trasiga. Vi hade inte så gott om pengar och därför inte så gott om skor heller. Så jag fick låna ett par tygskor av mamma att ha på mig. De var lite för stora men det funkade. När jag senare på dagen stod framme vid tavlan och hade min redovisning inför klassen, så såg jag på fröken som stod och skrattade och tittade på mina fötter. Jag blev så fruktansvärt ledsen. För att hon inte hade någon medkänsla eller förståelse.

Hon var också den typen av lärare som luggade eller tog pojkarna i örat när de var så kallade "störande element". Undrar vad hennes pedagogik kallades för?

Min tillit och förtoende för henne var noll. Jag satt bara och längtade ut till rasten på hennes lektioner.

Jag minns inte heller vad vi lärde oss. Det enda jag minns var att vi fick klippa och klistra små vita Jeriko-hus att sätta i en sandlåda när vi läste om Jesus.

När vi började mellanstadiet fick vi en magister. Han var radikal, ung, rödhårig och skäggig. Han hade ett helt annat förhållande till oss. Det var nog jättesvårt för honom att få oss till nyfikna och frimodiga elever. Han försökte och försökte. Magistern brukade sitta på katedern och berätta om sig själv, sin hund och sin brorsdotter som var skridskoprinsessa. När han hade lärarkandidater blev han extra trevlig då de oftast var kvinnliga. Det var många bullriga skratt i korridoren med lärarkandidaterna trippande efter honom. Det var det även på lektionerna. Han var rolig och personlig. Men ett jävla temperament hade han. Ibland blev han så arg att han efter att ha stått och skrikit på oss ett tag gick ut och smällde igen dörren så jag trodde skolväggen skulle rasa. Han var med andra ord mänsklig också. Jag gillade honom. Jag hade respekt för honom. Jag litade på honom för att han var sig själv.

Jag tror det var han som sådde ett frö i mig av känsla för rättvisa. Vi fick ofta rita och måla det vi pratat om. Jag minns att vi pratade om Sydafrika och apartheid, om orättvisorna där och hur teckningen jag gjorde föreställde uppdelningen mellan vita och svarta. Jag minns också hur vi fick i uppgift att rita en hörselgång vilket jag tyckte var jätteäckligt. Men vi lärde oss, det gjorde vi.

Det var under åren med honom som jag började få lite självförtroende och senare gjorde revolution mot hela vuxenvärlden. Om det var hans förtjänst eller hormonerna det vet jag inte. Men kanske . . . ?

Nu när jag själv blivit lärare och läst en hel del pedgogik så vet jag att magistern hade helt klart en bättre pedagogik än vår lågstadiefröken. Jag försöker vara mig själv och personlig som lärare. Vill dela med mig av mig själv, möta eleverna, lyssna på dem. Möta dem där de är och försöka utgå ifrån det. Jag respekterar mina elever för det de är och jag känner en väldigt stor respekt från de också. Det är genom ömsesidig respekt vi kan komma någonstans. Det är där vi kan växa och utvecklas. Det är där jag kan hjälpa till.

Ibland känner jag mig otillräcklig. Jag kan inte hjälpa till med allt. Men jag kan ändå finnas där och visa att jag ser dem, lyssna på dem och kanske jag kan hjälpa dem med första steget på vägen. Det är vad jag försöker och hoppas på.

Läraryrket är otroligt komplext med många bitar att hålla ihop. Men det är det som gör det så spännande. Det mest spännande är mötena med ungdomarna. Jag känner mig otroligt priviligerad att få ta del av deras personligheter och tankar. Det finns flera ungdomar sparade i mitt hjärta. Jag känner mig helt enkelt priviligerad över att få vara lärare. Eller medmänniska.

Bara ord . . .

Det finns människor, speciellt inom universitetsvärlden och kultureliten, som använder ett språk som väldigt få förstår. Antagligen för att bli respekterade och seriöst betraktade inom sitt område. Resultatet blir en klubb för inbördes beundran. Borde det inte istället ligga i deras intresse att så många som möjligt förstår?

Klass-samhället handlar inte bara om ekonomiskt olika förutsättningar. Det handlar också om olika nivåer i utbildning och kunskap. Det finns olika familjetraditioner, släkttraditioner och yrkestraditioner m.m. Kulturella traditioner som konserverar nivåskillnaderna i samhället. Borde det inte vara av intresse att dela med sig mer av sina kunskaper? Att uttrycka sina kunskaper och åsikter på ett sätt som så många som möjligt förstår? Nej, det finns en rädsla för det av någon anledning. Jag ser det som en ganska allvarlig snålhet. Om vi inte delar med oss av kunskaperna till varandra, utanför våra kretsar, så kommer vi aldrig att kunna mötas eller samarbeta över gränserna.

När jag pluggade till lärare gick en stor del av tiden åt att lära oss skriva så riktiga vetenskapliga rapporter som möjligt. I det ingick att använda sig så mycket som möjligt av yrkets facktermer och terminologi. Vi studerade pedagogik! Är det pedagogiskt att uttrycka sig så snålt som möjligt så att så få som möjligt förstår? Helst bara de redan invigda?

Det går att uttrycka sig på ett sätt som så många som möjligt förstår utan att för den sakens skull varken utarma språket eller inte få fram sitt budskap. Det är ju själva kunskapen, åsikten eller sakfrågan som är det väsentliga. Inte orden.

Jag kan också se att man ibland använder facktermer och terminologi för att dölja sin brist på kunskaper. Det låter som man vet vad man pratar om när man använder facktermer men uttalandet behöver inte alltid vara så väl underbyggt. Den sortens språk hjälper inte till att höja själva kunskapsnivån. Det bara låter så.

Nej fram för debatter, artiklar och diskussioner som så många som möjligt kan delta i och ta till sig! Det är kunskaperna som är det viktiga. Kunskap ger makt. Det andra är bara ord . . .

Lilla morsan

 

Jag var väl i 13-årsåldern när någon sa till morsan: Att du låter Lisa säga morsan till dig!! Då sa morsan att hon visste att det var mer äkta och kärleksfullt för mig att säga morsan eftersom att säga mamma skulle vara tillgjort och konstlat. Hon hade helt rätt. Det var en morsa med insikt och högt i tak.

Vi har haft så mycket kul under min uppväxt. Så många gapskratt. Det är många gånger vi har gått på huk i affärer och ute på stan för att vi skrattat så mycket. För att inte kissa på oss.

Jag har alltid fått förtroende för det jag gjort. Vilket har gjort att jag inte velat göra för dumma saker för att svika det stora förtroendet. (Lite dumma saker har jag gjort. Men det har jag faktiskt berättat för henne. Fast lite senare . . . om hon inte kommit på det själv.)

Minns när vi satt på en Kina-restaurang och jag fastnade i kaffekoppsörat med fingret när jag skulle till toaletten. Vi har väl aldrig skrattat så mycket. Desperat ryckande i kaffekoppen.

Minns också när det blev slut med min första kärlek. Jag var 17 år och vi hade varit tillsammans i tre år. Han kallades för Kängan men från början hade det varit Kängu av olika orsaker. När jag då kom hem och var helt förtvivlad hade mamma köpt en liten mässingskänguru åt mig. Sådant minns man.

Full av tillit och förtroende har hon haft. Och alltid lite bohemisk och tankspridd. Och väldigt högt i tak och mottaglig för nytt tänkande. I vissa fall . ..

Hon och jag gick på en konsert med Peps Persson när jag var ung. Det var nog inte många morsor som tagit till sig den musiken på den tiden. Jag var stolt över min morsa!

Hennes höga tak har fortsatt. Hon är nu 73 år och i ett samtal för en tid sen skojade jag och svor över något genom att säga några grövre svordomar. Då svarar hon med lika grova svordomar! Hahaha, min lilla 73-åriga morsa.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Nu har du blivit trött och sjuk. Du är inte riktigt samma morsa. Du har svårt att göra någonting åt saker och ting. Jag försöker stötta och lyssna men vissa saker har jag svårt att förstå och acceptera.

Jag räcker inte till. Men jag hoppas att vi ska kunna mötas igen . . . innan det är för sent.

Peace and love

Hittade också nyårstankar daterade 2008

Ett gammalt och ett nytt år . . .

av Lisa Lundmark kl. den 29 december 2008 kl. 19:02

 

Ännu ett år är till ända . . . Det känns bra och hoppfullt med ett nytt år. Nya löften om att sluta röka och banta 15 kilo. Den här gången måste jag . . . !! Det är inte alltid lätt att vara en livsnjutare med ambitioner . . Men frågan är vad man mår bäst av? Att njuta till fullo eller hela tiden piska sig själv med olika nyttighetsförmaningar?? Är verkligen det yllesvenska mottot "lagom är bäst", bäst?! Om man är en person som alltid har varit antingen eller, svart eller vit osv. Hur ska man då kunna leva efter mottot "lagom är bäst"? Och varför??

Nej fram för bejakning av lust! Lusten, njutning ger välmående. Välmående ger psykiskt välbefinnande. Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Eller . . .!?

En stor nyårskram till alla som läser det här.


2012-01-02

Visst!! Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Men också fysiskt välbefinnande . . . Jag vill leva i nuet och kunna känna varje andetag. Friska andetag. Det gör man inte om man får KOL, då får man sitta med syrgasapparat resten av livet. Vilket välbefinnande! Man tänker att det gäller inte mig . . . Men snart gäller det mig om jag inte besinnar mig och lyssnar till min kropp.

Kroppen är mitt verktyg för min själ. Kroppen måste må bra för att jag ska kunna göra allt min själ vill. Jag är en äkta känslomänniska som handlar mycket på magkänsla. Det är jag stolt över. Det har gett mig mycket här i livet. Jag har gjort det med medvetenhet baserat på erfarenheter. Förutom den förrädiska rökningen. Ett beroende som styr mitt liv. Alla beroenden styr ens liv. Jag vill vara fri. Fri som en fågel. Inget annat än kärlek ska styra mitt liv.

Hittade några anteckningar på en post-it-lapp som sitter på kylskåpet. Som jag klottrat ner efter ett samtal med en kär vän för längesen.

"Kris är utveckling.
Vari ligger konflikten?
Det ska vara lätt och enkelt!
Ta hand om dig. Hälsa.
Ge dig själv energi kärleksfullt.
Tyck om dig själv.
Tillför något skitbra!"

Inleder mitt 2012 med de här orden. Hoppas på att jag ska få ihop känslor, magkänsla och förnuft och ge mig själv och andra kärleksfull energi. Samt tillföra något skitbra!!!

Peace and love

Solafton

Hittade anteckningar från julen 2008 . . .

2008-12-21
Idag läste jag en artikel i DN om varför vi firar jul. Det kändes så befriande! Att påminnas om de kristnas dumheter för 1600 år sen. Det är ingen som vet när Jesus föddes (om han nu föddes). en del tror han föddes i maj, en del tror april, en del tror mars och en del tror 6 eller 10 januari. Men när kristendomen kom till Norden var man ju tvungen att konkurrrera med hedningarna som vi vet och de konstaterade och beslöt sig för att Jesus föddes på juldagen. Det hedningarna hade firat var ju faktiskt vintersolståndet då det vänder. Då det blir ljusare dag för dag. En sådan helg behövs i mörka norden. Det vore ju fint om vi tog bort den religiösa prägeln och firade solen bara istället. Då skulle ju alla kunna vara med på det firandet, oavsett religiös övertygelse. Ja, jag har ju aldrig känt att jag firar Jesus födelse precis. Så hädanefter får det bli solafton istället för julafton för min del. Det känns mycket mer hoppfullt och trevligt!