Plötsligt har jag ingen att fightas med. Ingen som jag kan reflektera dagens upplevelser med. Ingen som kan ge respons eller motstånd. Ingen som säger: Nä, nu tänker du nog lite fel. Eller: Men det där är ju helt okej Lisa! Eller: Har du tänkt på att göra så här istället? Ingen som jag kan dela min ilska, glädje eller kärlek med i vardagen, o.s.v . . .
En relation är full av pusslande och kompromisser för att hitta en gemensam linje som fungerar. Vissa egenskaper lyfts fram, andra får man hålla tillbaka för att det ska fungera. Vissa drömmar och önskningar uppfylls, andra inte.
En separation är inte slut precis när relationen tar slut. Efter en 25 år lång relation ska jag hitta mig själv igen. Det tar tid.
Först kom det en enorm frihetskänsla. Wow! Jag kan göra precis som jag vill nu. Ingen annans åsikter att ta hänsyn till vad det gällde mina val i mitt liv. Otroligt befriande efter flera års försök att få en relation fungera som egentligen inte gick att rädda.
Men sen kom tveksamheten. Jag började hitta känslor och önskningar som jag inte släppt fram i min relation. De var helt okej. Men jag var ovan. Är det verkligen jag? De hade varit begravda i så många år. Att släppa fram mig själv mer är inte så självklart som jag trodde. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Och är den viljan verkligen jag? Jag har helt plötsligt full frihet och det är inte alltid lätt. Det hade naturligtvis varit enklare att träffa en ny kärlek och "motståndare" så fort som möjligt att rätta sig efter. Men jag är tacksam för att jag inte gjorde det. Det gör att jag kan hitta mitt verkliga jag även om det tar tid och ibland gör ont.
Det har varit upp och ner under den här perioden. Helt normalt enligt min mening. Som tur är har jag flera vänner som funnits där både under slutet av relationen och efter separationen. Det har varit tufft. Men de finns alltid och har stöttat mig genom de här åren och jag älskar de djupt. Jag hade gjort samma sak för dem. Tack vare dem kan jag gå vidare med självkänslan i behåll. Vi är ärliga och uppriktiga mot varandra och det gör att vänskapen håller. Vänner är bland det viktigaste som finns.
Det har nu gått tre år och jag börjar förstå mer och mer vem jag egentligen är. Man har bara ett liv och jag är så tacksam att jag får den här möjligheten att hitta mitt verkliga jag. Det tar tid och fullkomlig blir man aldrig. Men det har öppnat dörrar för mig som jag kanske aldrig hade hittat om jag levt kvar i relationen.
Kanske det här kan hjälpa någon som är i samma situation. Hoppas det.
