Barnasinne

Den här visan av Anders F Rönnblom sjöng jag för mina dagsibarn när jag jobbade som barnskötare. Sen sjöng jag den för mina pojkar. Och nu går jag och sjunger den för mig själv . . . den är så fin för om man tänker efter finns det lite sanningar som även vi vuxna kan ta till oss. Sluta aldrig leka!


Din barndom ska aldrig dö

Hej, hur är det med dig?...
Liten och tunn, lortig om mun...
Du har en kopparorm som heter Rolf
den bor i din ficka...
Hej, hur är det med dig?...
Hur gammal är du? Har du fyllt sju?...
Tycker du om att jaga tjocka gubbar, såna som kan spricka?...
Du är min bäste vän...
Därför ger jag dig en vacker ring som jag har gjort...
Ja, som jag har gjort...
Gå från by till by...
Tala med dem som har svårt att leka...
Gå från by till by...
Tala med dem som har kommit i kläm...
Och din barndom skall aldrig, aldrig dö...
Hej, hur är det med dig?...
Du är ganska ung, men ändå en kung...
Du bor i en bleckburk, har en fin balkong...
Och den vetter mot skogen...
Hej, hur är det med dig?...
Har du fått syn på nån anonym...
Liten prinsessa som har sagt till dig...
Att du är mogen...


. . . om man har lite fantasi . . . så

Söndagmorgon . . .

Söndagmorgon. Morgonrock och sovrufs i håret. Petar tånaglarna och dansar runt på FB lite. Espresso och P1-radion på hög volym. Hur står det till i världen därute? Ska den moderate miljöministern verkligen få bli bjuden på studieresa i Frankrike av Shell??? Hm. Hur går det med bombhotet i Göteborg och den rasistiske skjutgalne i Malmö? Här sitter jag i min lilla vindsvåning och är säker om fötterna. Tror jag. Världen är inte säker. Ingen går helt säker. Livet är inte självklart. Vi måste ta hand om det. Vårda det ömt. När vi har möjlighet. Som att peta tånaglarna i lugn och ro tillexempel.

Andra dagar . . .

Andra dagar blir det bättre. I dag har allting rullat på som det ska. Lektionerna har varit helt okej. Samtal med elever som känns bra. Hann göra lite listor och sånt som jag inte hunnit med tidigare. Eleverna är mina änglar. Liiiisa!!! Heeejj! Hur är det? Ont i foten?! Inte bra. Kramar och skoj och skratt. Kom och sätt dig här för fan Lisa! Får jag vara med på din lektion? Tror du inte på Gud??!!! Va??!! Va trur ru på ra? Kärleken!!? Hahahaahha!!! Bra! . . . En sån värme. I love you all.

Sista lektionen hade jag på skolan för nya svenskar. Bara två elever i dag. Men vilken lektion! Så kul när de väl kom igång. De lärde sig massor i dag tror jag. Om hur man ska blanda färger. Det är inte lätt för de att förstå när de inte riktigt har orden. Men det kommer! Då kan det stå göl och råd på pappret. Istället för gul och röd. Hahahaaha!! Det gör inget. De har lärt sig vad färgerna innebär och nästa gång kommer de lära sig hur det stavas. Jag är inte svenskalärare och rättar de inte så mycket. De måste få pausa från stavning ibland.

Pratade precis med min kära vän som ska åka utomlands till varmare breddgrader över lovet. Jag är sååå avundsjuk. Hon kommer att få det så skönt!!! Tråkigt också att hon ska vara borta tio dagar. Inte för henne, men för mig. Men jag ska ta varje dag som den kommer och bara njuta av ledighet. Lite jobb blir det ju alltid. Det har jag betalt för. Men mest ska jag slappa. Hoppas jag hinner fixa till min lägenhet också. Lite i alla fall.

Vissa veckor bara försvinner på en sekund. Men den här veckan tar aldrig slut. Tycker det har känts som torsdag varje dag! I dag också. Men det är ju bara onsdag. Två dagar kvar till helgen!

Vissa dagar . . .

Vissa dagar borde man kanske ha legat kvar i sängen . . . under duntäcket. Det börjar med att jag vaknar kl. 04.50, sen 05.20 och sen 05.50. Strax efter klockan sex tänker jag att det är väl lika bra att gå upp dåra. Klockan ringer 6.30. Jag dricker mina espresso, läser nyheterna på nätet och tar det lugnt. Skönt.

Går ut i den iskalla oktobermorgonen och ser att min bil är dekorerad med en gul lapp under vindrutetorkaren. Lönen har precis kommit och jag var så glad över att det skulle bli några hundralappar mer den här månaden. Glädjen varade dock inte länge. 300 spänn i bot. Bilrutorna är fulla av frost och jag tar min skrapa och skrapar. Skrapan är dock värdelös så jag hinner nästan få tennisarm innan min åkkompis kommer och tar över skrapandet. Jag startar bilen och hoppas vi ska komma fram helskinnade trots sommardäcken.

Första lektionen är helt okej. Andra lektionen är katastrof. Det är egentligen jättekul med den lektionen för alla kommer alltid. 11 hormonstinna killar och en tjej. Det brukar funka. Men idag var det inte så. De kommer två och två 10 minuter försent, 20 minuter försent, 30 minuter försent och 40 minuter försent. Det är omöjligt att försöka hålla någon tråd eller kontinuitet. Motiverande samtal inne på kontoret. Försök igen. Killarna sabbar för varandra, målar på varandra skrattar och stojar och arbetsron är nada. Fel kille blir anklagad. Två stycken får ett fnitteranfall osv. En kollega kommer och hämtar en av killarna. Tack! Blir en aning lugnare. Knackar på dörrn och rektorer, skyddsombud och elevrepresentanter väller in på skyddsrond. Kalabaliken är ett faktum. Tur att jag älskar alla och har is i magen. Kan bara inte se dem som barn. Ser de som unga vuxna och kräver respekt. Det förstår de. Ett tag. Det är bara en sån dag i dag.

Trots att jag faktiskt fick killarna att diska och göra iordning efter sig ser det ändå ut som ett bombnedslag och det tar tid att röja undan. Kort lunch. Hinner bara gå igenom närvaron och sen ner till bilen och köra upp till andra skolan där jag undervisar ibland. Det är elever som inte varit i Sverige så länge. De förstår inte ett smack vad jag säger. Jag förklarar och förklarar om och om igen. Visar och gestikulerar.

En kille förstår inte varför han inte får rita flickor. Det är det enda han kan säger han. Jag säger naturligtvis att han är där för att lära sig rita annat. Han tjatar genom hela lektionen om dessa flickor. Till slut sätter han sig ner och ritar en flicka. Han visar den för polarna och frågar om den är fin. Polarna säger Nej. Jag försöker hålla god min och säger till killen att den är jättefin men att det inte är det han ska göra där. Diskussionen fortsätter. Jag är rätt slut efter den lektionen.

Sätter mig ner vid datorn och pang säger det i foten av någon konstig anledning. Skitont. Som om jag stukat foten. Hade tänkt att gå ut på stan. Men avstår faktiskt. Linkar upp för trapporna hem och tar mig en espresso. Det blir nog pizza ikväll till grabben och mig.

Lagom är bäst, ingen protest?

Vi nordbor är så försiktiga, hänsynsfulla och tillknäppta. Ändå tror vi att vi är bäst på allt. På rättvisa, demokrati, jämlikhet och barnuppfostran. Men jag tror det handlar om något slags mindervärdeskomplex. Vår del av världen är en så liten del av världen. Vad är det som säger att vi vet bäst?

Vi får inte sticka ut. Man får inte skratta för högt och absolut inte rått, speciellt om man är kvinna. Man får inte vara för högljudd och prata för högt. Vad man absolut inte får är att vara för "privat". Det blir pinsamt. Folk blir illa berörda. Man vill inte veta hur du har det eller hur du känner. Man får inte visa för mycket känslor eller säga "älska" i onödan. Älska är ett alldeles för starkt ord att använda till vardags. Det ska man bara säga om man "verkligen" menar det. Man får inte svära, knappt ens om man är förbannad. Man får inte bli för förbannad heller. Speciellt inte om det är oproportionerligt till vad det handlar om. Det är inte mänskligt. Nej känslor och privatliv ska man helst behålla för sig själv. Man ska inte sitta för nära någon och absolut inte ta på varandra i onödan. Om man "verkligen" inte menar det. Inte visa för mycket, men heller inte för lite. Då gör man "fel".

Jaa, vad är vi rädda för här uppe i norden? Lite hetta, lite värme? På sydligare breddgrader där temperament, känsloutbrott och prat om privatsaker är mer tillåtet så är det tydligen inte lika vanligt att gå till terapeut eller psykolog. Ja, ser ni sambandet? Där snackar man med alla om allt. Man får ur sig och man får reaktioner, respons på sitt yttrande eller handlande. Om man får ett negativt mottagande har man ju ändå något att ta ställning till. Något att fundera över. Man har ju ändå fått något tillbaka och lättat på hjärtat.

Det här klassiska ordet "lagom" som vi skäms lite över är verkligen typiskt oss nordbor. Det har inte lämnat oss. Vi har inte lagt det på hyllan. Vi anammar det fortfarande i allra högsta grad. Inte för mycket och inte för lite. Lite mittemellan. Mellanmjölk och Bregott mellan och Lätt och Lagom är ju väldigt skönt. Inte för fett och inte för torftigt. Då kan man gå säker. Då har man inte gjort helt fel. Men varför inte bestämma sig? Ska du ha fett eller magert din Svenne?! Ska du ha eller inte ha kärnkraft eller EU?! Ska Moderaterna eller Folkpartiet stå för vad de tycker? Nej det blir en allians istället. Säkrast så. Lite lagom sådär.

Nej fram för lite känsloyttringar för fan! Svär när du är förbannad. Kramas och pussas när du älskar vem det än är. Jag är intresserad av dig och ditt privata. Om jag inte är det visar jag det! Eller säger det. Puss på dig!!!

Pretto!

Börjar känna att min blogg har blivit rätt pretto. Men jag har verkligen tagit upp saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det behöver dock inte vara långa avhandlingar med prettodjup varenda gång. :-) Min yngre son som är min främsta kritiker och glädjedödare. Men också en av mina största inspirationer i livet. (Hans humor är inte att leka med!) Han säger att en blogg ska skildra vardagslivet. Hm. Ska och ska! Fast det ligger kanske någonting i det. Lite.

I dag är det fredag. Efterlängtad. Känner mej helt urlakad efter en lång arbetsdag i går. Elevomdömen måste skrivas inför alla utvecklingssamtal som ska göras. Jag har ett åttital elever från olika arbetslag och enheter. Det tar sin lilla tid att leta fram deras arbeten och försöka komma ihåg vilka de är och hur de har jobbat. Jag arbetade till kvart i nio i går kväll. Min kompis hämtade upp mig när jag var färdig, med vår lilla Jetta som vi kallar Red Devil. Vi vet inte när bromsarna slutar funka eller när motorn börjar brinna eller . . . Man lever farligt i lilla Red Devil! Vi körde till kultkorvkiosken Leons och intog varsin varm och god tunnbrödsrulle med räksallad. Vi var vrålhungriga.

I dag skulle jag jobba till två men blev kvar en liten stund till. Sen pallade jag inte längre. 13 omdömen får vänta till nästa vecka. Jag hade sett fram emot att sticka till Kappahl och kolla in ett par leggings för 99 spänn. En kollega tipsade mig. Har sett framemot det hela veckan. Har sett mig själv slänga upp hundralappen på disken och komma hem med ett par brallor som äntligen sitter tight. Har gått ner massa kilon och alla brallor ser ut som baggyjeans med häng. Till sonens skadeglädje. Hehe.

Först kilade jag förbi systemet och inhandlade en flaska rött. Jag förtjänar det. Tycker jag. Sen till Kappahl. Tror ni det fanns några fucking brallor för 99 spänn? Jag måste ha hört fel. Alla kostar åtmninstone 200. Surt. Släpade mig ut ur centrumet och in på Ica. Tänkte jag skulle göra något gott till mig själv ikväll. Salamipasta! Det är lättlagat och supergott.

De håller på och gör om i affären. Alla såg lika förvirrade ut som jag. Inklusive personalen! Ingen hittade någonting och trångt som fan var det. Ställer mig till slut i en 25 meter lång kö. När jag äntligen kommer fram till kassan så pajar kassa-apparaten. Datorn som sköter den hade fått spel. Expediten var lika förtvivlad och röd om kinderna som vi i kön. Det tog en halvtimme innan jag fick betala.

Vid det här laget var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem den korta biten jag har att gå. Benen ville liksom inte röra på sig. Blytunga. När jag kommit halvvägs kom jag på att jag glömt att köpa salami. Salamipasta utan salami är ingen hit. My God!! Men jag fortsatte att krypa hem. Nåt finns det väl hemma i kylskåpet!

Nu har jag tagit en supergod espresso och varvat ner framför datorn. Katten sitter och tittar ut genom fönstret i mitt torn. Den nedgående solen färgar molnkanterna i guldfärg bortom tinnar och torn i Norrköping. Skymningen är på väg över den lilla staden en vanlig fredagkväll i oktober.

Motstånd

I mötet med en annan människa uppstår ett motstånd. Jag menar inte nödvändigtsvis ett negativt motstånd. Det kan vara ett varmt, mjukt motstånd. Men det är alltid ett motstånd eftersom vi är olika. Vi prövar och testar våra åsikter, tankar och känslor hos varandra. Vi speglar oss i den andra människan. Får tillbaks. Något som vi inte alltid kanske räknat med. Vi får tänka till, ta ställning. Ibland går det snabbt att förstå och förlika sig med varandra. Ibland går det trögare. Men vi blir aldrig samma. Ett motstånd som när man vispar ihop ett par ägg med ett par deciliter socker. Först helt separerade. Man vispar och vispar tills det blir vitt och fluffigt. En blandning som dock fortfarande består av ägg + socker. Det är det här som är så inspirerande tycker jag. Jag inspireras, får åsikter, lär mig om omvärlden, om andra och om mig själv genom att möta andra människor. Ibland skapar vi oss en gemensam uppfattning som dock baseras på flera olika människors åsikter och erfarenheter.

Ensam är stark heter det. Visst. Man måste kunna avgöra själv. Kunna leva med sig själv. Kunna vara ensam med sig själv. Inte alltid vara beroende av vad andra tycker. Kunna skapa sig något eget. Men det är mina barn, släktingar och mina älskade vänner i alla åldrar (inklusive mina elever och kollegor) som inspirerar mig till nya tankar och nya upptäckter. Som hjälper mig i mina speglingar av mina tankar om allt mellan himmel och jord. Vi delar erfarenheter med varandra. Jag får inspiration av någon som ser det på ett helt annat sätt än mig. Jag får inspiration av någons glädje eller charm. Det får mig att leva.

Jag är både svag och stark. Jag kan vara svag i min självkänsla. Gjorde jag verkligen rätt här? Har jag rätt att känna så här, tycka så här? Då får jag hjälp av mina vänner som orkar umgås med mig eller orkar lyssna på mig. Jag tycker också om att lyssna och försöka bidra med mitt sätt att se på saker och ting till dem. Jag är också stark. Har ganska bra självförtroende. Jag tycker om utmaningar och tror jag kan klara av det mesta. Jag har rest runt Europa helt själv som ung tjej. Jag var med om svåra saker och fantastiska, fina och roliga saker. Jag var tvungen att reda mig själv och lösa situationer på egen hand. Jag är så tacksam för att jag vågade ge mig ut och resa ensam. Det har lärt mig så mycket.

En av de saker jag lärt mig är att vi behöver varandra. Vi behöver varandras olikheter. För att det ska bli en schysst blandning. En bra helhet. Vi ger varandra motstånd men också massor av kärlek som sprider ringar på vattnet. Vi behöver motstånd och utmaningar för att dra slutsatser och gå vidare. Inte stanna upp eller stagnera. Hörde en psykolog på radion för ett par år sen som sa att när man börjar bli rädd för förändringar, när man börjar titta tillbaks på sitt liv och bara vill se det förflutna som det bättre, när man mest går runt och blir nostalgisk, då, då är det dags att förändra sitt liv! Att hitta nya vänner, byta arbetsplats, flytta eller börja med någon helt ny verksamhet. Vi behöver motstånd och utmaningar! Vi behöver utvecklas.

Iko och jag

Tänk ifall min son hade kommit in på toaletten och fått se en människa sitta på toaletten med halva ansiktet täckt av en palestinasjal och kol runt ögonen. Har jag kommit till en flygplatstoalett i Gaza eller? skulle han kanske tänkt. Men nej, det är bara morsan med kajal runt ögonen som gör rent kattlådan hemma i Svedala.

Det är ett aber det här med kattlådan. Den måste hållas ren. När det inte är så skitigt så tänker jag att det är okej. Jag behöver inte göra rent den. Sen kommer doften. Då börjar jag dra mig för det. Inte trevligt. Kan vänta lite. Efter ytterligare några dagar kommer stanken. Då är det verkligen ingen trevlig sysselsättning. Jag börjar känna att det är djurplågeri. Eftersom katter är väldigt renliga av sig. Hon kan ju tyvärr inte göra rent lådan själv. Jag bävar för det i ett par dar till. Men känslan av djurplågeri tar överhanden. A woman got to do what a woman got to do! Så, det enda sättet att genomlida stunden och arbetet med kattlådan är att binda palestinasjalen runt näsa och mun. För att inte kräkas. Sonen får sig ett gott skratt.

Iko som katten heter hämtades som kattunge från en ung familj i lägenhet. Iko fick ett nytt liv ute i Krokek där hon kunde springa runt utomhus och jaga möss och småfåglar. Jag upplevde det väldigt grymt i början. Speciellt när hon radade upp näbbmössen framför trappen eller på gången för att visa hur duktig hon var. Eller när hon låg och slölekte med tassen på småfåglar som var vingbrutna och vettskrämda tills hon högg till ordentligt. Men man vänjer sig. Till slut var det ett naturligt inslag i kattägandet.

Det som var lite tråkigt var att hon var så rädd. För människor. Hon kände tillit till oss som bodde i huset efter ett tag. Unga killar gick lättast av någon outgrundlig anledning. Men kom det folk på besök stack hon och gömde sig och kom inte fram förrän gästerna åkt. Hon kom mycket sällan upp i knät om hon ens gjorde det en enda gång. Hon blev lätt rädd som sagt och klöstes. När pojkarna lekte med henne var de fulla av rivsår och bitsår. Lite halvvild kan man säga att hon var.

En dag blev vi med en katt till. En tvåårig hane. Han var snäll och lite dum. (Förlåt till de tidigare ägarna.) Det var en katt som gick omkring och jamade hela tiden och ville bli upptagen och kelad hela tiden. Han hade varit innekatt i hela sitt liv och förstod inte riktigt hur han skulle göra utomhus till en början. Minus är hans namn. Iko blev superirriterad. Minus förstod inte när Iko spände ögonen i honom och morrade. Det blev bråk då och då. Till slut försökte Iko gömma sig så gott hon kunde för Minus. Minus förstod inte Ikos beteende och retade henne till och från. Iko blev deppigare och deppigare.

När husse och matte bestämde sig för att separera och den ena flytta in till stan så förstod de att de måste dela på katterna. Eftersom matte (jag) hade lite svårt för den snälla Minus så tog jag den bitchiga Iko med mig in till min nya lägenhet. Vi tänkte att går det inte så går det inte. Då får jag lämna henne till något katthem eller så. För en så bitchig katt vill väl ingen människa ha.

Det konstiga är att Iko har förändrats jättemycket sen vi flyttade in till stan. Det är en annan katt. Hon trivs med sig själv och vill hela tiden bli klappad. Hon hoppar upp i knät så ofta som möjligt och spinner som . . . just det, en katt. Hon är framme hela tiden och vill vara med. Hon pratar lite och talar om vad hon vill. Jag är så förundrad. Det borde ju inte vara ett kattliv att leva instängd i en lägenhet hela dagarna! Hon har i och för sig inte så mycket att göra. Jag köper kattleksaker då och då. Hon petar lite på dem och tittar undrande på mig. Däremot är en liten bit tråd, papper eller en enkrona rätt kul.

Jag kan ändå inte låta bli att känna mig som en egoistisk djurplågare med en katt som jag låser in på 78 kvadratmeter hela dagarna. Undrar om jag kommer skaffa en ny katt när Iko lämnar jordelivet? Jag vet inte. Det är dock otroligt gulligt och mysigt med en katt. Vi har blivit riktiga vänner på gamla dar. Iko och jag.