lördag 18 december 2010

Livet är finfint


När man har varit ett par i 25 år blir man en institution. En institution bland släktingar och vänner. De tänker på oss och benämner oss som sammanlänkade. Ska vi åka och hälsa på "X och Lisa"? Ska vi bjuda hem "X och Lisa"? Undrar vad "X och Lisa" gör på Nyår? Institutionen är en självklarhet. Vi har umgåtts och bott ihop på semestrar och helger. Vi har följt varandra genom åren. Genom sorg och glädje. När det då blir en separation av de sammanlänkade, sker ett oönskat tomrum. Det blir en sorg och frustration bland de nära och kära. Hur gör vi nu? Ska vi bjuda både X och Lisa? Eller var och en för sig? Vem ska vi ringa? Hur fungerar de ihop nu? De säger att de är vänner, men . . . är de fortfarande en del av varandras liv? Eller lever de helt separerade från varandra nu? Umgås de? Kan de umgås med oss tillsammans?

Våra familjer, föräldrar och syskon, har vi blivit ett med och känt i 25 år. Vi har blivit familjemedlemmar i varandras familjer. Helt plötsligt försvinner den andres familj. Ingen kontakt. Efter 25 år. Speciellt om den ena eller båda har träffat en ny som ska in i familjen. Då blir det väldigt konstigt med fortsatt kontakt. Jag önskar att jag kunde fortsätta vara en vän till X:ets familj, men det är lättare sagt än gjort. Jag försöker och hoppas att det kan bli så. Men det är inte säkert det fungerar. Det måste jag acceptera och leva med.

Den här sorgen våra nära och kära känner måste vi respektera och låta ta den tid som behövs. Vi måste förstå att det är svårt även för dem. Vi måste gå försiktig fram och inte pusha på för mycket. Det får ta den tid det tar. Vi måste också visa att vi förstår och att vi finns, när eller om de vill mötas igen. Bara för att kärleken X:et och jag hade till varandra har försvunnit så har inte kärleken till våra nära och kära försvunnit. Det är viktigt att komma ihåg.

Institutionen tar tid att släppa för oss själva också. Det blir lätt att man önskar sig en ny institution så fort som möjligt. För att fylla tomrummet.

Jag känner mig rätt nöjd med att jag inte fyllt tomrummet än. Det har gått ett år och jag har levt ensam hela den tiden. I början var det befriande skönt att vara själv. Sen kom en period då jag längtade otroligt mycket efter en käresta. Nu har det lagt sig. Jag börjar landa mer och mer i mig själv och är otroligt nöjd med mig själv och mitt liv. Nu skulle det kunna vara dags att inleda en ny relation tror jag. Men jag vill inte pusha det. Det får ta den tid det tar. Längtan efter en älskling finns. Men inte lika desperat som jag kände det ett tag. Blir det, så blir det.

Jag har mognat och utvecklats under det här året. Det känns otroligt bra. Jag har ett jättebra liv och är lycklig med det. Det är klart att det går upp och ner. Men grunden är bra och gör att jag trivs med det mesta.

Jag tror mina nära och kära har börjat vänja sig vid att jag lever själv och att de också är mogna för att ta in en ny person i mitt liv. Ja, så kan det va faktiskt! Härligt.

Nu ska jag fortsätta att leva mitt underbara liv. Livet är fint. Vad som än händer så känns det så nu.

fredag 17 december 2010

Vem Har Satt Mina Änglar I Bur?



Jag hade just avslutat mitt privata krig med ett fabulöst fyrverkeri

Då jag varseblev ett mystiskt surrande läte
Jag blev ytterst generad... Ja, jag höll på att dö
Och tänkte... Herre Gud ett sånt trolleri
Enär jag tyckte att ljudet i fråga kom från mitt säte
Men när jag vände på skallen så såg jag på vallen
En fruktansvärt fet general ifärd med att briefa ett elitkompani
Med ett vansinnigt överspänt tal
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Ända tills kulsprutesalvorna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mitt samvete sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avlyssnat en agitation i ett fullsatt och rökigt café
Då jag blev tilltalad av en bedårande liten prinsessa
Hon ville ta med mig till en nattcabaret
Hon sa: "Jag vet var vi får vara ifred"
Jag sa: "Lugn, jag vill först ha en öl och jag vill inte stressa"
Men när jag lyfte på glaset så var det ju trasigt
Och skärvorna föll i mitt knä, liksom mörkret och snön och humöret
Och caféet och dess inredning av maskätet trä
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och hörde hur agitatorerna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att just mina åsikter sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avvecklat några komplikationer
Och fått svar på vem fan jag var
Då mitt trogna och tänjbara tålamod började brista
Mellan tummen och pekfingret höll jag mitt vapen
Det var en penna med reservoar
Med vars hjälp jag skrev metaforer, det blev en lång lista
Och jag vred och jag vände, men ingenting hände
Och alla liknelserna låg i en hög
Och en expert med ett snedvridet leende sa att dom var vackra
Men att dom nog inte dög
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och mitt notesblock fylldes med ord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att min poesi sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade avsagt mig alla fantastiska uppdrag
Och tillika mitt framtidsansvar
Och det guld och dom gudar jag stulit under nattliga raider
Jag kände precis hur en nattgammal is var beskaffad
Den varken brast eller bar
Fast jag kände mig ledig och lätt var jag tung som en fjäder
Och i den öppnade handen låg den heliga anden
Och jag förstod att den frusit ihjäl
Och jag såg hur dom saliga smög inne i hörnen
Och darrade och det var väl för väl
För jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och det var nån som gick fri från ett mord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mina änglar sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av..
Anders F Rönnblom

fredag 3 december 2010

Mina elever . . .


Fredagen är här och jag känner en oerhörd lättnad. Jag har varit så fruktansvärt trött den här veckan. Jag har inte känt mig frisk och jobbat på ändå som man gör. Man bara går på och hoppas det ska hålla. Man känner inte efter och när man kommer hem faller man ihop som en liten våt trasa och hoppas bara på att hålla till morgondagen.

Morgnarna är ett helvete. Klockan ringer och man undrar om det är sant? Sist man tittade på klockan var hon 01.34 och nu är hon 06.30. Är hon verkligen det?! Det känns som om det var en minut sen hon var 01.34! Ögonen känns som igenmurade jag vet inte vad. Man trevar med fötterna över det kalla golvet och försöker treva sig fram till toaletten. Under vägen sätter jag på min älskade espressomaskin. Det är själva räddningen liksom på morgnarna.

Sen går jag in i duschen. Svårt att sluta låta det varma vattnet stråla över hela kroppen för att gå ut i kylan och klä på sig något torrt klädesplagg. Efter påklädningen kan jag gå ut till espressoapparaten och se att jag måste tömma kaffesump och sen måste jag fylla på vatten . . . men sen kan jag göra iordning min älskade dubbelespresso!!! Rykande varm med la crema!! Försöker pressa, trycka in en macka . . . men det är svårt. Tar min mysiga cigarett under fläkten under tiden att espressoapparaten gör iordning den andra dubbla espresson. Jag messar min kompis och säger att i dag tar vi Red Devil va? Red Devil = en gammal skruttig Jetta-bil.

Efter den andra espresson ställer jag mig under fläkten igen . . . hahaha. Mysigt! Sen är det bara att borsta tänderna, ta stiling i mitt lilla hår och dra kajal längs med ögonen. Sen är det bara att kuta iväg till lilla Red Devil. Där får man dra bort snö och skrapa allt vad man orkar tills bilen kommer fram. Köra i snömodd under tiden man babblar på som fan med sin kompis.

Den här veckan blev jag riktigt sjuk på tisdagen och stannar hemma. Då dyker en del av mina elever inte upp dagen efter eftersom de "tror" jag är sjuk då? Måste jag vara i skolan varje dag för att mina elever ska sköta sina studier? Även fast jag inte har de i undervisningen? Sjukt.

Men mina elever är helt underbara! Jag har skrivit på tavlan att mina mentorselever är mina "änglar". Då har två andra elever från andra mentorsgrupper skrivit till sig där för att de också vill vara mina änglar. Hahaha. De (en kille) säger att de kan baka kaka nästa gång jag bjuder på fika. De kramas och jobbar på som hästar på bildlektionerna. I dag var det jag som tjatade om rast. Till slut sa jag lite försiktigt att hej då nu går jag på rast?! De mumlade bara och fortsatte att jobba på rasten!! De hälsar glatt och kommer med fina kommentarer och undrar alltid hur jag mår.

Jag har haft utvecklingssamtal med chefen och utvecklingssamtal med ett par elever. Det har gått bra. Chefen säger att hon ser progression och eleverna säger att de ska försöka men framförallt att de trivs på skolan. Det är ju fantastiskt. Efter flera år av vantrivsel på grundskolan så trivs de?! Varför lägga ner IV-programmet?? Inte fan kan det vara för elevernas skull i alla fall!!! Jag tänker verkligen jobba för att det inte ska bli fel i omorganisationen!! Eleverna behöver det här. Mina kära elever!! I love you!