torsdag 30 september 2010

Bara kärleken kan bryta isen.


Det sägs att det gör ont när knoppar brister för varför skulle annars våren tveka? Men jag tycker nog det är en häftig årstid när det knoppas.

Nej det som gör ont är när löven faller av träden. Det gör så ont i mej att det är sanslöst när jag ser de bruna frasiga löven på marken. Ser de förrädiskt gula och röda bladen på träden som vittnar om kommande förlust. Luften är förrädiskt hög och solen lyser klart. Det vittnar om kommande kyla och höststormar. Vinterkappan åker på och palestinasjalen viras ett par varv runt halsen. Händerna åker djupt ner i jackfickorna och munnen åker ner bakom sjalen. Skulle bara vilja krypa in i en varm famn. Få några kärleksord viskade i örat. Få en hårslinga försiktigt borttagen från ögat och en puss på näsan. Titta djupt in i ett par vackra heta ögon. Bli varm i själen och trotsa kylan.

Men så är det inte nu. Finns ingen som kan göra det. Löven kommer falla av. Träden kommer stå svarta och nakna som om sommaren aldrig funnits. Som om värme är en lyx som bara få förunnas.

Vi kryper in i våra kokonger av vinterjackor och mössor. Gömmer oss inomhus för varandra bakom lås och bom. Tänder små ljus som minner om sol och värme. Bara en illusion.

Nu ska vi lida oss igenom ännu en vinter. Jag säger som det är: Fy fan!!!

Höstdepressionen är ett faktum. Bara kärleken kan bryta isen.

Kram

torsdag 9 september 2010

Mitt sanna jag?


Vi träffar plötsligt en person och blir blixtförälskade. Förälskelsen är suverän. Den döljer alla svårigheter och problem. Livet är underbart och den andra personen är underbar. Allting är underbart! Det finns inga hinder och allting är möjligt.

När förälskelsen har lagt sig börjar man bli lite smått irriterad på vissa saker. Men det går att åtgärda! Man tar upp det och diskuterar och hittar lösningar. Efter ett tag kanske det inte blev som man tänkt sig ändå och tjafs och bråk uppstår. Nu formar man varandra och sig själv för att få det att fungera. Så småningom får man självklara rutiner runt frukost, runt läggdags, runt middagarna, runt barnen (om det finns några sådana) och hur man förhåller sig till varandras tid och person. Hur man umgås.

Nu fungerar det gemensamma livet ganska friktionsfritt. De hårda laddade grälen är över. De starka känslostormarna. Livet är rätt bekvämt och man kan planera för lite olika projekt som att bygga om köket eller en större semester. Man har skaffat sig ett gemensamt umgänge och hittat former för hur och när man ska umgås med släkten. Man jobbar och tar hand om hemmet och eventuella barn. Tiden är knapp men det går.

Helt plötsligt är barnen stora och sköter sig själva till stor del. Man står då plötsligt framför en person som man knappt vet om man känner längre. Fast man känner personen bättre än någon annan? Man har format ett liv tillsammans. Man har format varandra. Och sig själva. Men vem är jag? Vem är du?

Jag och min sambo växte ifrån varandra som det så förnumstigt heter. Jag tänker inte analysera det mer den här gången. Det jag funderar över är . . . nu när jag är ensam . . . hur mycket är kvar av formen som vi gemensamt byggde? Jag menar . . . var är jag egentligen? Är det här verkligen jag som står här nu? Eller är det mest ett resultat av en jävla massa kompromisser? Vad vill jag nu, alldeles själv? Vad har jag saknat? Vilka behov har jag lagt undan under 25 år?? Är den här morgonrutinen verkligen min egen? Eller är den ett resultat av att få ihop det på morgnarna med någon som vill något annat? När jag automatiskt säger ditten eller datten, är det jag? Eller är det ett resultat av många diskussioner som försökte få oss överens? När jag väljer den här musiken är det verkligen min musik? Eller är det ett resultat av hänsynstagande till en annan persons smak?

Så här kan jag hålla på i alla oändlighet just nu . . .

För att jag inser att jag är helt fri att känna efter och tänka efter vad jag faktiskt verkligen vill med mig själv och mitt liv. Jag försöker rannsaka min själ. Hitta mitt sanna jag. Önska mig lycka till! Jag tror inte det är lätt.

torsdag 2 september 2010

Yta . . .


I min ålder så har kroppen fått sig en törn av tyngdkraften. Jordens magnetism. För många kvinnor i min ålder rullar tuttarna ner till tåspetsarna när de tar av sig BH:n. För att inte tala om magen efter allt barnafödande som hänger som ett tjockt veck över troskanten. Hur ska man någonsin våga ta av sig kläderna inför en ny partner? Det gäller att göra det i totalt mörker! Men konstigt nog så tycker jag inte att min kropp är ful. Jag tycker den är vacker. Jag kanske inte har tuttar som hänger ner till tåspetsarna men kroppen har fått vara med om en del och visst har den tagit stryk på många sätt. Min kropp har former och livserfarenhet. Är inte det också vackert?

Visst är det vackert med en ung kropp utan fornlämningar på form och hud. En spänstig ung kropp. Men när man levt ett tag så kan jag även tycka det livserfarna kan vara vackert. Jag tycker det är otroligt vackert med en solbränd hud som har lite smårynkor och pigmentförändringar på armarna eller mellan brösten eller på bröstet (man). Det visar på glädjeämnen och sorgeämnen i livet. En spännande historia. Någonting att upptäcka och att undersöka och kanske få ta del av.

Vår kultur i dag är totalfixerad vid att se ung ut. Jag är påverkad av det. Jag tror alla är det. Det skapar en viss stress. Speciellt om man separerar vid 50-årsåldern. Vad har man att erbjuda? Vad har man att hitta?

Som tur är har man en viss erfarenhet och förhoppningsvis också uppnått en viss klokhet i min ålder. Så det jag ser mest nu (även om jag absolut blir attraherad av vackra människor) är den inre charmen. Hur den strålar ut genom ögon och agerande. Karisma. Då blir jag som gelé i benen. Häftigt!