Bara kärleken kan bryta isen.

Det sägs att det gör ont när knoppar brister för varför skulle annars våren tveka? Men jag tycker nog det är en häftig årstid när det knoppas.

Nej det som gör ont är när löven faller av träden. Det gör så ont i mej att det är sanslöst när jag ser de bruna frasiga löven på marken. Ser de förrädiskt gula och röda bladen på träden som vittnar om kommande förlust. Luften är förrädiskt hög och solen lyser klart. Det vittnar om kommande kyla och höststormar. Vinterkappan åker på och palestinasjalen viras ett par varv runt halsen. Händerna åker djupt ner i jackfickorna och munnen åker ner bakom sjalen. Skulle bara vilja krypa in i en varm famn. Få några kärleksord viskade i örat. Få en hårslinga försiktigt borttagen från ögat och en puss på näsan. Titta djupt in i ett par vackra heta ögon. Bli varm i själen och trotsa kylan.

Men så är det inte nu. Finns ingen som kan göra det. Löven kommer falla av. Träden kommer stå svarta och nakna som om sommaren aldrig funnits. Som om värme är en lyx som bara få förunnas.

Vi kryper in i våra kokonger av vinterjackor och mössor. Gömmer oss inomhus för varandra bakom lås och bom. Tänder små ljus som minner om sol och värme. Bara en illusion.

Nu ska vi lida oss igenom ännu en vinter. Jag säger som det är: Fy fan!!!

Höstdepressionen är ett faktum. Bara kärleken kan bryta isen.

Kram