Jag drog och hoppade och studsade för att få upp byxorna på benen. De var blötfuktiga så att de fastnade på huden och jag fick verkligen kämpa. Dessutom hade jag sytt in dem för att de skulle sitta så tight som möjligt. Men som alltid hade jag bråttom och hade varken tid eller tålamod att klippa och kantsy den insydda kanten. Så hela kanten som satt kvar, var pressad mot benens insidor och skavde när jag drog och hoppade. Nu hade jag fått upp dem så långt det gick. Gylfen gapade stort. Benen var stela av de tighta byxorna, så jag fick göra en akrobatisk rörelse och falla ned på golvet på rygg. Då sjönk magen in i kroppen och var inte i vägen lika mycket.
Det jobbigaste kvar. Att dra upp gylfen och knäppa knappen. Stretchjeansen var inte uppfunna så det var tjockt stadigt jeanstyg som skulle bearbetas. Det var därför vi satte på oss jeansen blöta för att få dem en aning, aning elastiska. Annars hade det aldrig gått. Det var syster, mamma eller kompisar som fick hjälpa till. En tog ett stadigt tag i linningen till vänster om gylfen, den andra tog den högra sidan och . . . kör! Stånk, stön och tandgnissel. En centimeter i taget drog jag blixtlåset uppåt. Ett, två och tre . . dra! Ett, två och tre . . DRA! Till slut var blixtlåset nästan uppe. Den sista biten var svår att få upp innan man hade knäppt knappen. Knappen var det jävligaste. Ett, två och tre . . . KNÄPP!!! Den lilla jeansknappen pressades in i knapphålet och . . . puuuhhh. Tjo! Sista blixtlåscentimetern kunde dras upp. Färdigt. Nu var problemet att ställa sig upp. Men med lite hjälp fick jag med mig själv och styltorna till ben upp i upprätt tillstånd. Efter ett tag var byxorna en aning uttöjda, slimmade efter kroppen, tack vare att de var lite blöta. På överkroppen skulle det vara en supertight T-shirt.
Sen var det hår och smink. Vi hade mycket långa och tjocka hår som tog flera timmar att torka. För att inte tala om att borsta. Ibland var tovan där bak i underhåret så stor att jag vägrade mamma att borsta ut den. Balsam fanns inte. Hon fick ringa på hos grannen som var damfrisörska. Grannen fick reda ut det. Oftast hann inte håret torka innan vi skulle gå ut. Mössa totalvägrade vi att ha på oss. Så när det var minusgrader ute frös hårtestarna och det lät ganska roligt mot jackan när man gick. Det var lite kul också att peka med flera decimeter lång istapp som hängde från huvudet.
Sminket, ja. Ordet och företeelsen foundation var inte upptäckt än. Här snackar vi spackel. Tjock, tjock brunkräm som gömde allt som gick att gömma i ansiktet. Rollonmascara var endast lyx. Vi hade en mascarakaka och en borste som såg ut som en tandborste ungefär. Fast mindre. Man skulle blöta borsten eller mascarakakan och sen gnugga borsten så man fick upp så mycket svart som möjligt. Vatten blev för simmigt, för flytande. Nej tjockt skulle det vara. Ögonfransarna såg väl mer eller mindre ut som miniatyrdreads. För att få mascaran så tjock som möjligt spottade vi i kakan istället för att ta vatten. Det blev krämigt och fint. Sen var det bara det stora tuggummit som skulle stoppas in. Sen var vi tuffa brudar. Trodde vi.
Vi var ett gäng tjejer som höll ihop. Likadana skulle vi se ut. Nästan. Sminkade som häxor, tuggummituggande, mycket tighta kläder och långa hår som hängde långt ner på ryggarna. På den tiden så busvisslades det och ropades på tjejer. Det värsta som fanns var att gå förbi en byggarbetsplats på sommaren. Det var inte det vi ville. Bli busvisslade och ropade på! Jag hatade alla som gjorde det. Jag gick omvägar för att slippa byggarbetsplatser. Om jag gick förbi en ändå och det ropades efter mig, visade jag fingret åt dem. Det hjälpte inte. De bara skrattade. En dag blev jag så arg att jag skrek: Gå hem och knulla dig själv!! Det blev faktiskt tyst ett tag. Men inte så länge. Skulle man vara fin fick man lida pin. Minst sagt.
Men efter några år började jag använda hjärnan lite mer än innan. Varför gjorde vi det här?! Trodde vi att vi skulle få fler killar om vi gjorde så? Ja, inte funkade det för mig i alla fall. Har fått höra efteråt att de killar som var intresserade var så rädda att de aldrig vågade närma sig. Det var tjejer i klassen som stannade hemma när kompisen var sjuk eftersom de inte vågade gå till skolan själva på grund av oss. Vad hemskt! Vi som var så osäkra! Jag som var så blyg och blev illröd i ansiktet så fort någon snygg kille råkade titta åt mitt håll? Vi som var så rädda. Herregud vad man kan missta sig.
Ville killarna att vi skulle se ut så? Om de nu ville det, ville jag verkligen att en kille skulle vilja ha mig bara för utseendets skull? Nej, jag ville ju att han skulle tycka om mig för den jag var som person.
Jag gjorde så småningom en helomvändning. Jag slutade sminka mig. Började gå i pösiga byxor, svarta kjolar och stora tröjor. Låga, sköna kängor eller sandaler. Fötterna fick andrum, liksom jag i själen. Jag började intressera mig för andra människor och blev politiskt medveten. Började bry mig om hur alla har det. Inte bara jag. Det var en befrielse. Det fanns vackra kläder som var sköna. Så jag var nog fin på ett annat sätt. Jag började träffa människor som var likasinnade. Och killar var intresserade av mig på ett annat sätt. Jag fick respekt. Inga busvisslingar.
