Att vara lärare

När jag gick på lågstadiet hade vi en fröken som jag var rädd för. Hon var religiös och strikt. Hon tog på sig en tydlig lärarroll. Det var hon som bestämde. Hon var egentligen ung och antagligen ganska ny som lärare. Men hon såg ut som en tant. Varje morgon satt hon och slog på den där jävla träorgeln och vi fick sjunga "Fader vår som är i himlen". Varenda morgon. Nu var det så för alla på lågstadiet i Sverige på den tiden. (Låter som om det var för hundra år sen . . . men det är det ju inte.) Jag hatade det. Eftersom jag redan på den tiden hade en ganska absurd humor så upplevde jag det otroligt befriande när en av mina klasskompisar kräktes en morgon mitt under "Fader vår". Rakt ner i sina händer och sången avbröts. Hon fick springa ut på toaletten och ta hand om sig. Det var säkert en hemsk upplevelse för min klasskompis. Men jag känner fortfarande en stor tacksamhet mot henne. Vi fick liksom en paus från eländet.

Fröken hade sina gullegrisar som hon gick och höll i händerna på rasterna när hon gick sina rundor på skolgården då hon var rastvakt. Jag hatade henne. En dag hade jag och ett par kompisar gjort "loppor" som vi kallade det. Man viker ett papper på ett speciellt sätt och färglägger flikar i olika färger och skriver små ord på baksidan. Sen skulle en kompis säga en siffra varpå jag rörde den vikta loppan utåt och inåt så många gånger som siffran. Där den stannade skulle kompisen välja en färg på de färglagda flikarna och på den färgade flikens baksida stod det något såsom "Du är söt", "Du är dum" eller "Du är ful" etc. Det här tyckte våra kompisar var så kul att de fick ställa sig på kö framför oss tre tjejer och säga siffror i tur och ordning. Efter några stycken i kön hos mig, kom killen som jag var "kär" i och sa en siffra. Minns inte vad han fick för meddelande, om han var ful eller söt, vet bara att jag tyckte han var så söt att jag inte kunde låta bli att pussa honom . . . Han sprang hem. När rasten var slut och vi gick upp för skoltrappan stod fröken där med händerna i midjan och tittade barskt på mig med gullegrisarna bakom ryggen som säkert hade skvallrat. Hon sa med sträng ton: Varför gjorde du så?! Ja, vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli, sa jag. Minns inte vad hon sa. Men jag kände mig kränkt och det gjorde nog killen som hade sprungit hem också för den delen. Sen pratades det inte mer om det. Punkt.

Hon var noga med att hålla isär flickor och pojkar. Vi fick gå på led efter henne till matsalen. Flickor och pojkar uppdelade.

Ibland fick vi redovisa inför hela klassen. Det värsta jag visste. En dag skulle vi ta med oss gamla foton hemifrån och berätta om. På morgonen visade det sig att jag inte hade några skor. Minns inte om de var blöta eller trasiga. Vi hade inte så gott om pengar och därför inte så gott om skor heller. Så jag fick låna ett par tygskor av mamma att ha på mig. De var lite för stora men det funkade. När jag senare på dagen stod framme vid tavlan och hade min redovisning inför klassen, så såg jag på fröken som stod och skrattade och tittade på mina fötter. Jag blev så fruktansvärt ledsen. För att hon inte hade någon medkänsla eller förståelse.

Hon var också den typen av lärare som luggade eller tog pojkarna i örat när de var så kallade "störande element". Undrar vad hennes pedagogik kallades för?

Min tillit och förtoende för henne var noll. Jag satt bara och längtade ut till rasten på hennes lektioner.

Jag minns inte heller vad vi lärde oss. Det enda jag minns var att vi fick klippa och klistra små vita Jeriko-hus att sätta i en sandlåda när vi läste om Jesus.

När vi började mellanstadiet fick vi en magister. Han var radikal, ung, rödhårig och skäggig. Han hade ett helt annat förhållande till oss. Det var nog jättesvårt för honom att få oss till nyfikna och frimodiga elever. Han försökte och försökte. Magistern brukade sitta på katedern och berätta om sig själv, sin hund och sin brorsdotter som var skridskoprinsessa. När han hade lärarkandidater blev han extra trevlig då de oftast var kvinnliga. Det var många bullriga skratt i korridoren med lärarkandidaterna trippande efter honom. Det var det även på lektionerna. Han var rolig och personlig. Men ett jävla temperament hade han. Ibland blev han så arg att han efter att ha stått och skrikit på oss ett tag gick ut och smällde igen dörren så jag trodde skolväggen skulle rasa. Han var med andra ord mänsklig också. Jag gillade honom. Jag hade respekt för honom. Jag litade på honom för att han var sig själv.

Jag tror det var han som sådde ett frö i mig av känsla för rättvisa. Vi fick ofta rita och måla det vi pratat om. Jag minns att vi pratade om Sydafrika och apartheid, om orättvisorna där och hur teckningen jag gjorde föreställde uppdelningen mellan vita och svarta. Jag minns också hur vi fick i uppgift att rita en hörselgång vilket jag tyckte var jätteäckligt. Men vi lärde oss, det gjorde vi.

Det var under åren med honom som jag började få lite självförtroende och senare gjorde revolution mot hela vuxenvärlden. Om det var hans förtjänst eller hormonerna det vet jag inte. Men kanske . . . ?

Nu när jag själv blivit lärare och läst en hel del pedgogik så vet jag att magistern hade helt klart en bättre pedagogik än vår lågstadiefröken. Jag försöker vara mig själv och personlig som lärare. Vill dela med mig av mig själv, möta eleverna, lyssna på dem. Möta dem där de är och försöka utgå ifrån det. Jag respekterar mina elever för det de är och jag känner en väldigt stor respekt från de också. Det är genom ömsesidig respekt vi kan komma någonstans. Det är där vi kan växa och utvecklas. Det är där jag kan hjälpa till.

Ibland känner jag mig otillräcklig. Jag kan inte hjälpa till med allt. Men jag kan ändå finnas där och visa att jag ser dem, lyssna på dem och kanske jag kan hjälpa dem med första steget på vägen. Det är vad jag försöker och hoppas på.

Läraryrket är otroligt komplext med många bitar att hålla ihop. Men det är det som gör det så spännande. Det mest spännande är mötena med ungdomarna. Jag känner mig otroligt priviligerad att få ta del av deras personligheter och tankar. Det finns flera ungdomar sparade i mitt hjärta. Jag känner mig helt enkelt priviligerad över att få vara lärare. Eller medmänniska.

Bara ord . . .

Det finns människor, speciellt inom universitetsvärlden och kultureliten, som använder ett språk som väldigt få förstår. Antagligen för att bli respekterade och seriöst betraktade inom sitt område. Resultatet blir en klubb för inbördes beundran. Borde det inte istället ligga i deras intresse att så många som möjligt förstår?

Klass-samhället handlar inte bara om ekonomiskt olika förutsättningar. Det handlar också om olika nivåer i utbildning och kunskap. Det finns olika familjetraditioner, släkttraditioner och yrkestraditioner m.m. Kulturella traditioner som konserverar nivåskillnaderna i samhället. Borde det inte vara av intresse att dela med sig mer av sina kunskaper? Att uttrycka sina kunskaper och åsikter på ett sätt som så många som möjligt förstår? Nej, det finns en rädsla för det av någon anledning. Jag ser det som en ganska allvarlig snålhet. Om vi inte delar med oss av kunskaperna till varandra, utanför våra kretsar, så kommer vi aldrig att kunna mötas eller samarbeta över gränserna.

När jag pluggade till lärare gick en stor del av tiden åt att lära oss skriva så riktiga vetenskapliga rapporter som möjligt. I det ingick att använda sig så mycket som möjligt av yrkets facktermer och terminologi. Vi studerade pedagogik! Är det pedagogiskt att uttrycka sig så snålt som möjligt så att så få som möjligt förstår? Helst bara de redan invigda?

Det går att uttrycka sig på ett sätt som så många som möjligt förstår utan att för den sakens skull varken utarma språket eller inte få fram sitt budskap. Det är ju själva kunskapen, åsikten eller sakfrågan som är det väsentliga. Inte orden.

Jag kan också se att man ibland använder facktermer och terminologi för att dölja sin brist på kunskaper. Det låter som man vet vad man pratar om när man använder facktermer men uttalandet behöver inte alltid vara så väl underbyggt. Den sortens språk hjälper inte till att höja själva kunskapsnivån. Det bara låter så.

Nej fram för debatter, artiklar och diskussioner som så många som möjligt kan delta i och ta till sig! Det är kunskaperna som är det viktiga. Kunskap ger makt. Det andra är bara ord . . .

Lilla morsan

 

Jag var väl i 13-årsåldern när någon sa till morsan: Att du låter Lisa säga morsan till dig!! Då sa morsan att hon visste att det var mer äkta och kärleksfullt för mig att säga morsan eftersom att säga mamma skulle vara tillgjort och konstlat. Hon hade helt rätt. Det var en morsa med insikt och högt i tak.

Vi har haft så mycket kul under min uppväxt. Så många gapskratt. Det är många gånger vi har gått på huk i affärer och ute på stan för att vi skrattat så mycket. För att inte kissa på oss.

Jag har alltid fått förtroende för det jag gjort. Vilket har gjort att jag inte velat göra för dumma saker för att svika det stora förtroendet. (Lite dumma saker har jag gjort. Men det har jag faktiskt berättat för henne. Fast lite senare . . . om hon inte kommit på det själv.)

Minns när vi satt på en Kina-restaurang och jag fastnade i kaffekoppsörat med fingret när jag skulle till toaletten. Vi har väl aldrig skrattat så mycket. Desperat ryckande i kaffekoppen.

Minns också när det blev slut med min första kärlek. Jag var 17 år och vi hade varit tillsammans i tre år. Han kallades för Kängan men från början hade det varit Kängu av olika orsaker. När jag då kom hem och var helt förtvivlad hade mamma köpt en liten mässingskänguru åt mig. Sådant minns man.

Full av tillit och förtroende har hon haft. Och alltid lite bohemisk och tankspridd. Och väldigt högt i tak och mottaglig för nytt tänkande. I vissa fall . ..

Hon och jag gick på en konsert med Peps Persson när jag var ung. Det var nog inte många morsor som tagit till sig den musiken på den tiden. Jag var stolt över min morsa!

Hennes höga tak har fortsatt. Hon är nu 73 år och i ett samtal för en tid sen skojade jag och svor över något genom att säga några grövre svordomar. Då svarar hon med lika grova svordomar! Hahaha, min lilla 73-åriga morsa.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Nu har du blivit trött och sjuk. Du är inte riktigt samma morsa. Du har svårt att göra någonting åt saker och ting. Jag försöker stötta och lyssna men vissa saker har jag svårt att förstå och acceptera.

Jag räcker inte till. Men jag hoppas att vi ska kunna mötas igen . . . innan det är för sent.

Peace and love

Hittade också nyårstankar daterade 2008

Ett gammalt och ett nytt år . . .

av Lisa Lundmark kl. den 29 december 2008 kl. 19:02

 

Ännu ett år är till ända . . . Det känns bra och hoppfullt med ett nytt år. Nya löften om att sluta röka och banta 15 kilo. Den här gången måste jag . . . !! Det är inte alltid lätt att vara en livsnjutare med ambitioner . . Men frågan är vad man mår bäst av? Att njuta till fullo eller hela tiden piska sig själv med olika nyttighetsförmaningar?? Är verkligen det yllesvenska mottot "lagom är bäst", bäst?! Om man är en person som alltid har varit antingen eller, svart eller vit osv. Hur ska man då kunna leva efter mottot "lagom är bäst"? Och varför??

Nej fram för bejakning av lust! Lusten, njutning ger välmående. Välmående ger psykiskt välbefinnande. Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Eller . . .!?

En stor nyårskram till alla som läser det här.


2012-01-02

Visst!! Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Men också fysiskt välbefinnande . . . Jag vill leva i nuet och kunna känna varje andetag. Friska andetag. Det gör man inte om man får KOL, då får man sitta med syrgasapparat resten av livet. Vilket välbefinnande! Man tänker att det gäller inte mig . . . Men snart gäller det mig om jag inte besinnar mig och lyssnar till min kropp.

Kroppen är mitt verktyg för min själ. Kroppen måste må bra för att jag ska kunna göra allt min själ vill. Jag är en äkta känslomänniska som handlar mycket på magkänsla. Det är jag stolt över. Det har gett mig mycket här i livet. Jag har gjort det med medvetenhet baserat på erfarenheter. Förutom den förrädiska rökningen. Ett beroende som styr mitt liv. Alla beroenden styr ens liv. Jag vill vara fri. Fri som en fågel. Inget annat än kärlek ska styra mitt liv.

Hittade några anteckningar på en post-it-lapp som sitter på kylskåpet. Som jag klottrat ner efter ett samtal med en kär vän för längesen.

"Kris är utveckling.
Vari ligger konflikten?
Det ska vara lätt och enkelt!
Ta hand om dig. Hälsa.
Ge dig själv energi kärleksfullt.
Tyck om dig själv.
Tillför något skitbra!"

Inleder mitt 2012 med de här orden. Hoppas på att jag ska få ihop känslor, magkänsla och förnuft och ge mig själv och andra kärleksfull energi. Samt tillföra något skitbra!!!

Peace and love

Solafton

Hittade anteckningar från julen 2008 . . .

2008-12-21
Idag läste jag en artikel i DN om varför vi firar jul. Det kändes så befriande! Att påminnas om de kristnas dumheter för 1600 år sen. Det är ingen som vet när Jesus föddes (om han nu föddes). en del tror han föddes i maj, en del tror april, en del tror mars och en del tror 6 eller 10 januari. Men när kristendomen kom till Norden var man ju tvungen att konkurrrera med hedningarna som vi vet och de konstaterade och beslöt sig för att Jesus föddes på juldagen. Det hedningarna hade firat var ju faktiskt vintersolståndet då det vänder. Då det blir ljusare dag för dag. En sådan helg behövs i mörka norden. Det vore ju fint om vi tog bort den religiösa prägeln och firade solen bara istället. Då skulle ju alla kunna vara med på det firandet, oavsett religiös övertygelse. Ja, jag har ju aldrig känt att jag firar Jesus födelse precis. Så hädanefter får det bli solafton istället för julafton för min del. Det känns mycket mer hoppfullt och trevligt!

Min tro

Jag är mer eller mindre uppfostrad i kristen anda. Även om tron aldrig genomsyrade vårt familjeliv så fanns det vissa traditioner som kanske kommer från kristendomen. Min morfar var präst i svenska kyrkan och jag har upplevt många predikningar i kyrkan och sånger vid matbordet samt bordsbön under min uppväxt. Jag lärde mig att be aftonbön . . .  "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus . . .". Sen kunde jag sova gott. Tyckte mamma. Jag gick i söndagsskolan. Men jag måste erkänna att det nog mest var för de vackra Jesusbilderna vi fick. Tillsammans med en kompis gick jag med i SMU:s scouter. Svenska missionsförbundets scouter. Jag kände mig aldrig bekväm med att vi alltid skulle samlas och be en bön innan vi satte igång med verksamheten. Men knopar var kul! 

När det var dags för konfirmation tänkte jag att jag alltid kunde gå och läsa för prästen för att verkligen ta reda på vad det handlar om. Jag kände ingen tro och när det gick upp för mig att jag måste ta nattvarden och avge trosbekännelsen för att bli konfirmerad, hoppade jag av. Det kändes respektlöst att stå där och bekänna en tro för något jag inte trodde på, som många verkligen trodde på. Men många av mina kompisar konfirmerade sig ändå. De fick ju fina smycken. En del av de kanske trodde . . .

Jag mognade och blev väldigt filosofisk under en period. Funderade mycket på livet och människorna. Jag gjorde en längre resa ner till Palestinas trakter. Påmindes om en bok med foton som jag fått av min morfar som handlade om en liten flicka som besökte Palestina. Jag fascinerades mycket av den boken som jag fick när jag var 7-8 år gammal. Men det var själva resan jag fascinerades av och de historiska platserna flickan besökte. Jag bodde där nere i fyra månader. Besökte Jerusalem, såg klagomuren, besökte kyrkan som de sa att Jesus var begraven i och såg den otroligt vackra moskén. Jag gick runt på marknaden i den gamla delen av Jerusalem och insöp dofterna och musiken. Gick en bit på Via Dolorosa och besökte olivberget. Jag reste också till Nasareth och såg grottan de sa att Jesus, Maria och Josef bodde i när det begav sig. Jag flöt omkring i Döda havet. Mount Sinai var en upplevelse att bestiga, där Moses tog emot stentavlan med de tio budorden. För att inte tala om den helvetiskt kalla natten i Sinaiöknen. De pekade till och med ut busken som brann nedanför Sinaiberget. (Hur nu den kunde finnas kvar?)

Men besöket i Palestina gjorde mig ännu mer övertygad om att Gud inte finns. Så många kulsprutor och militärer har jag inte sett i hela mitt liv. Eller så många orättvisor. "Det heliga landet"!

Så småningom hamnade jag på en folkhögskola med en stiftelse tillhörande Svenska kyrkan som huvudman. Jag var lite orolig för att jag skulle vara tvungen till morgonbön och andra religiösa aktiviteter. Vi hade morgonsamlingar varje morgon i ett kapell men vi turades om att hålla i dem och de var långt mer intressanta än min morfars predikningar. Det var absolut inga morgonböner. Halva skolan bestod av elever som pluggade till församlingsassistenter. Vi hade många existensiella diskussioner. Vi startade en fredsförening och jobbade aktivt tillsammans med det. Många demonstrationer och aktioner för fred m.m. De flesta av mina fördomar mot troende fösvann men en del besannades också.

Några år senare träffade jag en man som skulle bli mina söners pappa. När vi träffades var han nyfrälst. Vi hade många laddade och känslosamma diskussioner. Men vi lyckades hålla ihop i 25 år. Min egen övertygelse och min tro gjorde att jag respekterade andras trosuppfattningar också. Även om det inte alltid är lätt att leva med någon som har en annan trosuppfattning så tror jag det vidgar ens perspektiv.

Jag är fortfarande övertygad ateist. Tror inte på någon Gud, Skapare, Herre, Fader eller någon slags personifierad sammanhållande energi. Däremot är jag fast övertygad om att kärleken till varandra är det som kan rädda världen. Som kan hålla ihop oss människor. Jag tror inte att det är en enda energi eller någon slags sammanhållande energi. Men jag tror att kärleken är en känsla som påverkar och sprider ringar på vattnet. Kärleken är en känsla som gör en lycklig och därför också de runtomkring lyckliga. Det finns de som kallar Gud eller Jesus för kärleken. De som tror att de är kärleken. Fint.

Men jag tror att kärlek finns i varje individ. Att vi är en massa av individer. Som får ta ansvar för vårt eget liv, varandras liv och den gemensamma världen. Jag tror inte på någon sammanhållande kraft. Tror bara att det är vårt eget ansvar att hålla samman.

Jag respekterar allas rätt till sin egen trosuppfattning och tar det allvarligt. Har alltid gjort det. En egen medveten trosuppfattning bör respekteras och tas på allvar.

Tyvärr har jag genom åren känt mig lite anklagad eller lite misstänkliggjord när jag säger att jag inte tror på någonting. Lite som det svarta fåret. Nästan lite syndigt. När jag tar avstånd från kristendomen. Det är okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen?? Varför är det okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen? Jag tror traditionen ligger djupt begraven hos en del människor. Ett vanligt påstående är att: Folk säger att de inte tror, men de flesta tror på någonting. Säger jag att jag inte gör det, så tror man inte riktigt på mig.

Jag känner mig lite dum och skuldtyngd när jag säger att jag inte vill gå till kyrkan på skolavslutningar och julavslutningar. Har upplevt flera gånger att vi måste sjunga psalmer och bli välsignade av prästen. Det kanske inte gör så mycket om man har någons slags gudstro. Men om man inte tror alls känns det obehagligt och jobbigt. För jag tar trosuppfattningar på allvar.

Men nu har jag kommit fram till att jag faktiskt också har rätt till min trosuppfattning. Min tro är lika viktig för mig som andras tro är viktig för dem. Det är lika viktigt för mig att få stå för min tro som för alla andra.

När jag växte upp hade vi aldrig skolavslutningar eller julavslutningar i kyrkan. Det skedde alltid i aulan eller på skolgården. Det är en myt att det är en nödvändig svensk tradition. Det är lokala traditioner. Jag tycker religionen ska hållas utanför skolan. Det kan man syssla med på fritiden.

Däremot finns det gott om fina budskap i de olika religionerna. Kärleksbudskap. Älska din nästa såsom dig själv. Du skall icke döda. Alla är lika mycket värda. Jag tycker det är sorgligt att många använder religionen som en orsak till krig. Använder religionen som en ursäkt att förtrycka kvinnor t.ex. Det är inte religionen det är fel på utan människornas brist på insikt och oförmåga att hitta andra verktyg för att få slut på en konflikt eller klara av relationer.

Om folk tror på någon gud eller kraft som hjälper de att älska tycker jag det är fint. Så länge de inte försöker få mig med i deras tro. Så länge jag blir respekterad för min tro.

Jag tycker däremot mycket om att gå in i kyrkor när det inte är någon andakt eller religiös aktivitet. Det är ju ofta väldigt vackert i kyrkor. Speciellt vackra tycker jag de överdådiga katolska kyrkorna är. Eller muslimska tempel. Men även många svenska kyrkor. Allra trevligast är det när de är tomma. Det är tyst och vackert. En meditativ stämning.

Det är fint och underbart att älska. Det är min enkla och stora tro. Mer behöver jag inte. Mer tror jag inte det är. Det är stort nog.

En dans på rosor

Mamma sade "Jag har aldrig lovat dig att livet är en dans på rosor . . ." Nej . . . det ska gudarna veta. Men, jo . . . rosorna har taggar. De gör ont. Jag dansar och plockar rosenbladen så fort jag kan. Håller dem i min hand och beundrar dem. Jag insuper deras doft och håller kvar den så länge jag kan. Taggarna plockar jag bort, försiktigt och ödmjukt. Ibland behövs dock kniv för att skära bort dem. Sådant är livet. Men jag lär mig mycket av att handskas med taggarna . . . och rosenbladen ger mig tron på kärlek och liv.

Jag älskar livet och vad det kan ge. Jag får inte uppleva allt jag skulle vilja. Men jag får uppleva mycket . . .  mycket. Min tro på kärlek har gett mig inträde till många människors inre landskap. Det tar jag med mig och tar hand om varsamt. Det finns så många fina människor. Det gäller bara att se dem.

Det svåra och det som gör ont tar jag hand om och försöker se på med andra ögon. När jag kommer igenom svårigheterna och ut på andra sidan har jag blivit starkare.

och . . .

Hihi