Jag är mer eller mindre uppfostrad i kristen anda. Även om tron aldrig genomsyrade vårt familjeliv så fanns det vissa traditioner som kanske kommer från kristendomen. Min morfar var präst i svenska kyrkan och jag har upplevt många predikningar i kyrkan och sånger vid matbordet samt bordsbön under min uppväxt. Jag lärde mig att be aftonbön . . . "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus . . .". Sen kunde jag sova gott. Tyckte mamma. Jag gick i söndagsskolan. Men jag måste erkänna att det nog mest var för de vackra Jesusbilderna vi fick. Tillsammans med en kompis gick jag med i SMU:s scouter. Svenska missionsförbundets scouter. Jag kände mig aldrig bekväm med att vi alltid skulle samlas och be en bön innan vi satte igång med verksamheten. Men knopar var kul!
När det var dags för konfirmation tänkte jag att jag alltid kunde gå och läsa för prästen för att verkligen ta reda på vad det handlar om. Jag kände ingen tro och när det gick upp för mig att jag måste ta nattvarden och avge trosbekännelsen för att bli konfirmerad, hoppade jag av. Det kändes respektlöst att stå där och bekänna en tro för något jag inte trodde på, som många verkligen trodde på. Men många av mina kompisar konfirmerade sig ändå. De fick ju fina smycken. En del av de kanske trodde . . .
Jag mognade och blev väldigt filosofisk under en period. Funderade mycket på livet och människorna. Jag gjorde en längre resa ner till Palestinas trakter. Påmindes om en bok med foton som jag fått av min morfar som handlade om en liten flicka som besökte Palestina. Jag fascinerades mycket av den boken som jag fick när jag var 7-8 år gammal. Men det var själva resan jag fascinerades av och de historiska platserna flickan besökte. Jag bodde där nere i fyra månader. Besökte Jerusalem, såg klagomuren, besökte kyrkan som de sa att Jesus var begraven i och såg den otroligt vackra moskén. Jag gick runt på marknaden i den gamla delen av Jerusalem och insöp dofterna och musiken. Gick en bit på Via Dolorosa och besökte olivberget. Jag reste också till Nasareth och såg grottan de sa att Jesus, Maria och Josef bodde i när det begav sig. Jag flöt omkring i Döda havet. Mount Sinai var en upplevelse att bestiga, där Moses tog emot stentavlan med de tio budorden. För att inte tala om den helvetiskt kalla natten i Sinaiöknen. De pekade till och med ut busken som brann nedanför Sinaiberget. (Hur nu den kunde finnas kvar?)
Men besöket i Palestina gjorde mig ännu mer övertygad om att Gud inte finns. Så många kulsprutor och militärer har jag inte sett i hela mitt liv. Eller så många orättvisor. "Det heliga landet"!
Så småningom hamnade jag på en folkhögskola med en stiftelse tillhörande Svenska kyrkan som huvudman. Jag var lite orolig för att jag skulle vara tvungen till morgonbön och andra religiösa aktiviteter. Vi hade morgonsamlingar varje morgon i ett kapell men vi turades om att hålla i dem och de var långt mer intressanta än min morfars predikningar. Det var absolut inga morgonböner. Halva skolan bestod av elever som pluggade till församlingsassistenter. Vi hade många existensiella diskussioner. Vi startade en fredsförening och jobbade aktivt tillsammans med det. Många demonstrationer och aktioner för fred m.m. De flesta av mina fördomar mot troende fösvann men en del besannades också.
Några år senare träffade jag en man som skulle bli mina söners pappa. När vi träffades var han nyfrälst. Vi hade många laddade och känslosamma diskussioner. Men vi lyckades hålla ihop i 25 år. Min egen övertygelse och min tro gjorde att jag respekterade andras trosuppfattningar också. Även om det inte alltid är lätt att leva med någon som har en annan trosuppfattning så tror jag det vidgar ens perspektiv.
Jag är fortfarande övertygad ateist. Tror inte på någon Gud, Skapare, Herre, Fader eller någon slags personifierad sammanhållande energi. Däremot är jag fast övertygad om att kärleken till varandra är det som kan rädda världen. Som kan hålla ihop oss människor. Jag tror inte att det är en enda energi eller någon slags sammanhållande energi. Men jag tror att kärleken är en känsla som påverkar och sprider ringar på vattnet. Kärleken är en känsla som gör en lycklig och därför också de runtomkring lyckliga. Det finns de som kallar Gud eller Jesus för kärleken. De som tror att de är kärleken. Fint.
Men jag tror att kärlek finns i varje individ. Att vi är en massa av individer. Som får ta ansvar för vårt eget liv, varandras liv och den gemensamma världen. Jag tror inte på någon sammanhållande kraft. Tror bara att det är vårt eget ansvar att hålla samman.
Jag respekterar allas rätt till sin egen trosuppfattning och tar det allvarligt. Har alltid gjort det. En egen medveten trosuppfattning bör respekteras och tas på allvar.
Tyvärr har jag genom åren känt mig lite anklagad eller lite misstänkliggjord när jag säger att jag inte tror på någonting. Lite som det svarta fåret. Nästan lite syndigt. När jag tar avstånd från kristendomen. Det är okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen?? Varför är det okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen? Jag tror traditionen ligger djupt begraven hos en del människor. Ett vanligt påstående är att: Folk säger att de inte tror, men de flesta tror på någonting. Säger jag att jag inte gör det, så tror man inte riktigt på mig.
Jag känner mig lite dum och skuldtyngd när jag säger att jag inte vill gå till kyrkan på skolavslutningar och julavslutningar. Har upplevt flera gånger att vi måste sjunga psalmer och bli välsignade av prästen. Det kanske inte gör så mycket om man har någons slags gudstro. Men om man inte tror alls känns det obehagligt och jobbigt. För jag tar trosuppfattningar på allvar.
Men nu har jag kommit fram till att jag faktiskt också har rätt till min trosuppfattning. Min tro är lika viktig för mig som andras tro är viktig för dem. Det är lika viktigt för mig att få stå för min tro som för alla andra.
När jag växte upp hade vi aldrig skolavslutningar eller julavslutningar i kyrkan. Det skedde alltid i aulan eller på skolgården. Det är en myt att det är en nödvändig svensk tradition. Det är lokala traditioner. Jag tycker religionen ska hållas utanför skolan. Det kan man syssla med på fritiden.
Däremot finns det gott om fina budskap i de olika religionerna. Kärleksbudskap. Älska din nästa såsom dig själv. Du skall icke döda. Alla är lika mycket värda. Jag tycker det är sorgligt att många använder religionen som en orsak till krig. Använder religionen som en ursäkt att förtrycka kvinnor t.ex. Det är inte religionen det är fel på utan människornas brist på insikt och oförmåga att hitta andra verktyg för att få slut på en konflikt eller klara av relationer.
Om folk tror på någon gud eller kraft som hjälper de att älska tycker jag det är fint. Så länge de inte försöker få mig med i deras tro. Så länge jag blir respekterad för min tro.
Jag tycker däremot mycket om att gå in i kyrkor när det inte är någon andakt eller religiös aktivitet. Det är ju ofta väldigt vackert i kyrkor. Speciellt vackra tycker jag de överdådiga katolska kyrkorna är. Eller muslimska tempel. Men även många svenska kyrkor. Allra trevligast är det när de är tomma. Det är tyst och vackert. En meditativ stämning.
Det är fint och underbart att älska. Det är min enkla och stora tro. Mer behöver jag inte. Mer tror jag inte det är. Det är stort nog.
