. . . och hur var semestern då Lisa?

Den sista semesterdagen tillbringar jag i morgonrock och sockor, espressokopp i högsta hugg, radion på och går runt och njuter av den sista helt lediga dagen . . . Det är alltid lika tungt att känna ledigheten ta slut. Ett spännande nytt jobb väntar mig i morgon. Men idag ska jag fortfarande vara ledig!

Hur har semestern varit då Lisa?
Bra! Har gjort mycket och känner mig så nöjd med det jag gjort.

Vad har du gjort då?
Rökpaus. . . . måste tänka lite . . .

Efter en oerhört turbulent vår av omorganisation och omplaceringar på skolan jag jobbade på, kändes det oerhört skönt att få semester. Det är dock många ouppklarade frågor och funderingar som jag inte fått svar på och kanske aldrig kommer få svar på. Jag är en person som vill reda ut och få svar på frågor. Jag ställer frågor ofta på ett rakt sätt. Men det betyder inte att de som ska svara på frågorna är beredda att svara på det. Så jag gick på semester med en del frågetecken. Det kändes inte så kul. Men vissa frågor får man aldrig svar på och jag har jobbat på att lägga det bakom mig. Det som varit kan man inte ändra på, bara framtiden. Och jag var glad över att ha fixat ett bra jobb till hösten.


Midsommar firade jag med mina gamla kära vänner i Laholm i Halland. Vi har känt varandra jättelänge och är nästan som syskon.

De hade precis skaffat sig en kattunge som kallas Zigge. Jag blev dödligt förälskad.




Våra barn har firat många semesterveckor ihop och de är nästan som kusiner. Vi vet det mesta om varandra och det är skönt, lätt och befriande att umgås med dem.

Vi gick på midsommarfest och vi åkte ut till deras lilla renoveringsprojekt vid kusten. Vilket läge!

Kommer hem och beger mig till skolan för att packa ner de sista av mina saker och även en hel del elevarbeten som jag inte vill ska förgås. Det känns så sorgligt. Jag har byggt upp en bildverksamhet på skolan och har inrett hela bildsalen. Jag har verkligen trivts på den här arbetsplatsen. Men så är det. Andra dagen är jag äntligen klar och jag kör hemma alla saker i flyttkartonger. Snyft.


Jag fyller år och liksom förra året inbjuder jag folk till picknick i Vasaparken. Min yngsta son är på festival. Men min äldsta son kommer upp från Göteborg. Puss på honom, prins Bobylon. Det är jättefint väder och vi tillbringar många timmar där. Folk kommer och går och det är en skön stämning. Några elever dyker upp, vilket är extra trevligt. Jag och prins Bobylon vinglar hem i sommarnatten och jag är så tacksam för livet.


När min yngsta son kommer hem har han fått ett uppdrag av mig. Han ska måla hall, sitt sovrum och hela stora rummet. För det får han en summa pengar. Eftersom han inte lyckats fixa något eget sommarjobb. Jag ska måla mitt eget sovrum. Vi sätter igång och jag visar honom hur han ska göra.

 Jag sticker iväg till Stockholm och hälsar på morsan. Hon ska få en ny mobil av mig. Som är till för de som inte är så tekniskt insatta och som har sämre syn. Vi går och går och går runt halva Stockholm. Men tyvärr är den modell vi vill ha slut :P Vi hade det ändå trevligt ett par dagar och det kändes bra att hjälpa henne. Vi fixade den på nätet sen och hon tycker den är så fin.

Målningen går segt här hemma. Men sakta framåt. Hallen har blivit turkos. Jimpas rum börjar bli jordgubbsrött.

Jag sticker till Göteborg för att hälsa på ännu en kär gammal vän och träffa prins Bobylon. Jag har ett par underbara dagar i Göteborg. Fint väder för det mesta och sakta spatserande genom Göteborgs gator och kaféer. Göteborg är en trevlig och avslappnad stad. Jag trivs där.

Målningen går långsamt. Fortfarande är vi kvar på jordgubbsfärgen. Hemmet börjar kännas som en byggarbetsplats. Ingen ordning någonstans.


Sen flyger vi till Paris över en helg! Jag och mina båda söner. Första dagen blir vi omhändertagna av en gammal konstfackskompis som bor där. Vi käkar indiskt, besöker barer och kollar in Sacre Ceur by night med utsikt över hela Paris.

De följande dagarna vandrar vi runt från kafé till kafé och barer. Vi besöker Louvren (och Mona Lisa så klart), Notre Dame, Eiffeltornet och den stora kyrkogården med alla begravda kändisar.

Men framförallt studerar vi Parisarna och insuper atmosfären. Vi håller på att missa flyget när vi ska ner och prins Bobylons tåg till Göteborg när vi kommer hem. Men livet måste vara spännande och det fixar sig. Hahaha.

Rökpaus . . .




Jordgubbsfärgen är inte riktigt färdig. Suck. Jag ska börja på mitt rum som ska bli ceriselila. Rödbetssallad säger Jimpa :P Jag föredrar att säga mörk syren. Vi sätter igång och det går lite snabbare när jag är hemma också. Jordgubbsfärgen blir klar så vi börjar på jordgubbsglassfärgen till stora rummet. Jag hjälper till att tejpa och spackla. Sen gör jag klart mtt rum.

Och vi hjälps åt att göra färdigt stora rummet. Ny soffa och stort matbord levereras. Jag städar och putsar.








För till helgen kommer en ännu äldre kompis och kär vän. Vi har känt varandra hur länge som helst och rest tillsammans. Här kan vi verkligen snacka om att vi känner varandra. Samma syn på människor, livet och humor. Vi vandrar runt Norrköping. Går på krogen och går runt i affärer och pratar och är tysta. Tyst kan man vara med de man trivs med.

När hon åkte hem igår blev det tomt. Semestern har varit fylld med aktiviteter och det känns som tiden flugit iväg. Och nu sitter jag här med mina fina väggar och mitt "nya" hem och massa upplevelser från sommaren i bagaget. Jim är hos sin farsa. Jag kan sitta i morgonrock och titta ut på regnet som strilar mot fönsterrutan och njuta av min sista lediga dag.


Nu blir det rökpaus igen . . . för imorgon börjar den stora avvänjningen. Ännu en gång ska jag försöka sluta med de giftiga pinnarna. Den här gången måste det gå!!!


Men Lisa, hart du inte badat och solat något?
Näe. Inte ett enda dopp under sommaren. Inte ens i bassängen på Centralbadet! En dag solade jag faktiskt. Jag blev så bränd att jag inte kunde sova och fjällade i två veckor. Det känns konstigt med en sommar utan sol och bad. Men jag är nöjd med min sommar ändå. Nu kan jag lägga min energi på annat än att gå och svära över tråkiga väggar. Jag har hunnit umgås med mina vänner och gjort stadsbesök istället. Helt okej.

Så sommaren och semestern har varit helt okej. Känner mig kanske inte så utvilad, men har fått mycket inspiration och energikickar. I morgon börjar något helt nytt. Ett helt nytt jobb. Jag kan lämna det gamla bakom mig och satsa på framtiden.

Mammas gata

Det är spirande vår därute. Fåglarna kvittrar och solen skiner hejdlöst. Drömmer mig bort till mammas gata. Det vill säga min barndoms gata. Ålgrytevägen i Bredäng. En betongförort.

Jag minns när våren kom och den oerhörda lyckan att få slänga av sig alla vinterkläder. Man fick ta på sig nya vita basketkängor som skulle vara gråa och trasiga vid säsongens slut. Vi skrev Make love Not war! och Love and Peace på det vita skotyget med kulspetspenna. Barn av 60-talet som vi var. Stuprörs-Lee som blev slitna.

De första sommardagarna då dojjorna åkte av och vi härdade våra små fötter på gruset för att kunna springa fritt hela sommaren på den heta asfalten. När vi inte hade träpjucken på oss. De drog vi av hälsulan på direkt när de var nya. För man skulle gå ner trähälarna så att tåna stack rätt upp. Vet inte varför. Men mode är mode.

Vi sprang omkring fritt på stora ytor. På asfalt, grus och i skogen. Massor av ungar överallt. Minns hur det såg ut som om asfalten kokade när man såg på gatorna på långt håll. 20-tal gråa åttavåningshus med betongbalkonger i rader. Morsor som stod o skrek MAT! vid 6-tiden. Som vi inte låtsades höra.

Gårdskrig och bus i trapphusen eller i hissarna. Kojor i skogarna. Ligga hela dagarna vid Mälarhöjdsbadet. Fingrarna blå efter att varit i vattnet för länge. Värma sig på filten. Stå i världens kö för att köpa sig en hallon-Igloo. Doften av varmkorv och kaffe utanför glasskiosken. Sommarkvällarna då vi lekte Burken eller Halihalå på gården. Ungar i alla åldrar. Slagsmål, mobbing och bästa kompisar. Hårt, tufft och underbart.

Vi sög på stora "blåkarameller" så att tungorna var alldeles svartblåa. Vi gjorde tunnelgångar bland alla taggiga vresrosor som de envist planterade längs med alla höghusen. De stora nyponen gick att tömma på massor av frön som vi använde som "klipulver" på varandra. Otroligt kliande och jobbigt.

Jag startade en dödskalleklubb som hade i uppdrag att skugga skumma personer. Stackars alla gubbar som blev skuggade av oss. Alla bilars registreringsnummer som blev uppskrivna. Och vår iver så fort vi såg en gubbe som verkade skum.

Vi lekte på byggarbetsplatser och flörtade med byggjobbarna. En gång ramlade jag baklänges två meter ner på asfalten i parkeringshuset där vi lekte. Fick en spricka i nyckelbenet och fick ligga inne i ett par veckor. Min kompis Pippi gungade för högt och flög iväg och landade på huvet på en sten. Hon fick hjärnskakning och ligga ett par veckor hon också. Blev avundsjuk för att hon fick käka så mycket glass.

Det är spirande vår därute och jag drömmer mig bort till min barndoms gata . . .

En måne . . .

Jag levde på en strand långt bort i grekiska arkipelagen. En dag kom en man som blev min älskare. Vi levde där tillsammans. Sov på sanden, vandrade runt i våra barfotasandaler, trasiga byxor och långa hår. Solade, badade och pratade långt in på nätterna under stjärnklar himmel och brusande vågor som rullande in mot land. Jag "adopterade" en liten byrackevalp med svart fläck över ögat. Han följde mig vart jag än gick. Min älskare var lite skeptisk när hunden skulle ligga vid våra fötter varje natt. Han kanske hade loppor? Men hunden var mig trogen. Efter en vecka var min älskare tvungen att dra sig hemåt mot England. Vi lämnade kvar den lilla hunden med sitt vilda kompisgäng. Jag följde med älskaren till Aten där vi tillbringade ett par hektiska dagar. Den sista natten innan han skulle åka hem stod vi under stjärnorna och pratade. Han sade att när jag kom hem skulle jag titta på månen och tänka att det var samma måne som han stod och tittade på. När jag vinkat av honom drog jag vidare genom Europa mot Paris.

Några år senare hoppade jag åter i land på den lilla ön långt ut i grekiska arkipelagen. Jag såg ett gäng vildhundar stryka längs med väggarna. En av hundarna hade en svart fläck över ögat. Han var stor nu och såg ut att må bra.

När jag tittar på månen idag så tänker jag fortfarande på mannen ibland. Han tittar fortfarande på samma måne som mig.

Undrar var han är och vad han gör i dag.

Sminkade som häxor

Jag drog och hoppade och studsade för att få upp byxorna på benen. De var blötfuktiga så att de fastnade på huden och jag fick verkligen kämpa. Dessutom hade jag sytt in dem för att de skulle sitta så tight som möjligt. Men som alltid hade jag bråttom och hade varken tid eller tålamod att klippa och kantsy den insydda kanten. Så hela kanten som satt kvar, var pressad mot benens insidor och skavde när jag drog och hoppade. Nu hade jag fått upp dem så långt det gick. Gylfen gapade stort. Benen var stela av de tighta byxorna, så jag fick göra en akrobatisk rörelse och falla ned på golvet på rygg. Då sjönk magen in i kroppen och var inte i vägen lika mycket.

Det jobbigaste kvar. Att dra upp gylfen och knäppa knappen. Stretchjeansen var inte uppfunna så det var tjockt stadigt jeanstyg som skulle bearbetas. Det var därför vi satte på oss jeansen blöta för att få dem en aning, aning elastiska. Annars hade det aldrig gått. Det var syster, mamma eller kompisar som fick hjälpa till. En tog ett stadigt tag i linningen till vänster om gylfen, den andra tog den högra sidan och . . . kör! Stånk, stön och tandgnissel. En centimeter i taget drog jag blixtlåset uppåt. Ett, två och tre . . dra! Ett, två och tre . . DRA! Till slut var blixtlåset nästan uppe. Den sista biten var svår att få upp innan man hade knäppt knappen. Knappen var det jävligaste. Ett, två och tre . . . KNÄPP!!! Den lilla jeansknappen pressades in i knapphålet och . . . puuuhhh. Tjo! Sista blixtlåscentimetern kunde dras upp. Färdigt. Nu var problemet att ställa sig upp. Men med lite hjälp fick jag med mig själv och styltorna till ben upp i upprätt tillstånd. Efter ett tag var byxorna en aning uttöjda, slimmade efter kroppen, tack vare att de var lite blöta. På överkroppen skulle det vara en supertight T-shirt.

Sen var det hår och smink. Vi hade mycket långa och tjocka hår som tog flera timmar att torka. För att inte tala om att borsta. Ibland var tovan där bak i underhåret så stor att jag vägrade mamma att borsta ut den. Balsam fanns inte. Hon fick ringa på hos grannen som var damfrisörska. Grannen fick reda ut det. Oftast hann inte håret torka innan vi skulle gå ut. Mössa totalvägrade vi att ha på oss. Så när det var minusgrader ute frös hårtestarna och det lät ganska roligt mot jackan när man gick. Det var lite kul också att peka med flera decimeter lång istapp som hängde från huvudet.

Sminket, ja. Ordet och företeelsen foundation var inte upptäckt än. Här snackar vi spackel. Tjock, tjock brunkräm som gömde allt som gick att gömma i ansiktet. Rollonmascara var endast lyx. Vi hade en mascarakaka och en borste som såg ut som en tandborste ungefär. Fast mindre. Man skulle blöta borsten eller mascarakakan och sen gnugga borsten så man fick upp så mycket svart som möjligt. Vatten blev för simmigt, för flytande. Nej tjockt skulle det vara. Ögonfransarna såg väl mer eller mindre ut som miniatyrdreads. För att få mascaran så tjock som möjligt spottade vi i kakan istället för att ta vatten. Det blev krämigt och fint. Sen var det bara det stora tuggummit som skulle stoppas in. Sen var vi tuffa brudar. Trodde vi.

Vi var ett gäng tjejer som höll ihop. Likadana skulle vi se ut. Nästan. Sminkade som häxor, tuggummituggande, mycket tighta kläder och långa hår som hängde långt ner på ryggarna. På den tiden så busvisslades det och ropades på tjejer. Det värsta som fanns var att gå förbi en byggarbetsplats på sommaren. Det var inte det vi ville. Bli busvisslade och ropade på! Jag hatade alla som gjorde det. Jag gick omvägar för att slippa byggarbetsplatser. Om jag gick förbi en ändå och det ropades efter mig, visade jag fingret åt dem. Det hjälpte inte. De bara skrattade. En dag blev jag så arg att jag skrek: Gå hem och knulla dig själv!! Det blev faktiskt tyst ett tag. Men inte så länge. Skulle man vara fin fick man lida pin. Minst sagt.

Men efter några år började jag använda hjärnan lite mer än innan. Varför gjorde vi det här?! Trodde vi att vi skulle få fler killar om vi gjorde så? Ja, inte funkade det för mig i alla fall. Har fått höra efteråt att de killar som var intresserade var så rädda att de aldrig vågade närma sig. Det var tjejer i klassen som stannade hemma när kompisen var sjuk eftersom de inte vågade gå till skolan själva på grund av oss. Vad hemskt! Vi som var så osäkra! Jag som var så blyg och blev illröd i ansiktet så fort någon snygg kille råkade titta åt mitt håll? Vi som var så rädda. Herregud vad man kan missta sig.

Ville killarna att vi skulle se ut så? Om de nu ville det, ville jag verkligen att en kille skulle vilja ha mig bara för utseendets skull? Nej, jag ville ju att han skulle tycka om mig för den jag var som person.

Jag gjorde så småningom en helomvändning. Jag slutade sminka mig. Började gå i pösiga byxor, svarta kjolar och stora tröjor. Låga, sköna kängor eller sandaler. Fötterna fick andrum, liksom jag i själen. Jag började intressera mig för andra människor och blev politiskt medveten. Började bry mig om hur alla har det. Inte bara jag. Det var en befrielse. Det fanns vackra kläder som var sköna. Så jag var nog fin på ett annat sätt. Jag började träffa människor som var likasinnade. Och killar var intresserade av mig på ett annat sätt. Jag fick respekt. Inga busvisslingar.

Livet är finfint

När man har varit ett par i 25 år blir man en institution. En institution bland släktingar och vänner. De tänker på oss och benämner oss som sammanlänkade. Ska vi åka och hälsa på "X och Lisa"? Ska vi bjuda hem "X och Lisa"? Undrar vad "X och Lisa" gör på Nyår? Institutionen är en självklarhet. Vi har umgåtts och bott ihop på semestrar och helger. Vi har följt varandra genom åren. Genom sorg och glädje. När det då blir en separation av de sammanlänkade, sker ett oönskat tomrum. Det blir en sorg och frustration bland de nära och kära. Hur gör vi nu? Ska vi bjuda både X och Lisa? Eller var och en för sig? Vem ska vi ringa? Hur fungerar de ihop nu? De säger att de är vänner, men . . . är de fortfarande en del av varandras liv? Eller lever de helt separerade från varandra nu? Umgås de? Kan de umgås med oss tillsammans?

Våra familjer, föräldrar och syskon, har vi blivit ett med och känt i 25 år. Vi har blivit familjemedlemmar i varandras familjer. Helt plötsligt försvinner den andres familj. Ingen kontakt. Efter 25 år. Speciellt om den ena eller båda har träffat en ny som ska in i familjen. Då blir det väldigt konstigt med fortsatt kontakt. Jag önskar att jag kunde fortsätta vara en vän till X:ets familj, men det är lättare sagt än gjort. Jag försöker och hoppas att det kan bli så. Men det är inte säkert det fungerar. Det måste jag acceptera och leva med.

Den här sorgen våra nära och kära känner måste vi respektera och låta ta den tid som behövs. Vi måste förstå att det är svårt även för dem. Vi måste gå försiktig fram och inte pusha på för mycket. Det får ta den tid det tar. Vi måste också visa att vi förstår och att vi finns, när eller om de vill mötas igen. Bara för att kärleken X:et och jag hade till varandra har försvunnit så har inte kärleken till våra nära och kära försvunnit. Det är viktigt att komma ihåg.

Institutionen tar tid att släppa för oss själva också. Det blir lätt att man önskar sig en ny institution så fort som möjligt. För att fylla tomrummet.

Jag känner mig rätt nöjd med att jag inte fyllt tomrummet än. Det har gått ett år och jag har levt ensam hela den tiden. I början var det befriande skönt att vara själv. Sen kom en period då jag längtade otroligt mycket efter en käresta. Nu har det lagt sig. Jag börjar landa mer och mer i mig själv och är otroligt nöjd med mig själv och mitt liv. Nu skulle det kunna vara dags att inleda en ny relation tror jag. Men jag vill inte pusha det. Det får ta den tid det tar. Längtan efter en älskling finns. Men inte lika desperat som jag kände det ett tag. Blir det, så blir det.

Jag har mognat och utvecklats under det här året. Det känns otroligt bra. Jag har ett jättebra liv och är lycklig med det. Det är klart att det går upp och ner. Men grunden är bra och gör att jag trivs med det mesta.

Jag tror mina nära och kära har börjat vänja sig vid att jag lever själv och att de också är mogna för att ta in en ny person i mitt liv. Ja, så kan det va faktiskt! Härligt.

Nu ska jag fortsätta att leva mitt underbara liv. Livet är fint. Vad som än händer så känns det så nu.

Vem Har Satt Mina Änglar I Bur?

Jag hade just avslutat mitt privata krig med ett fabulöst fyrverkeri
Då jag varseblev ett mystiskt surrande läte
Jag blev ytterst generad... Ja, jag höll på att dö
Och tänkte... Herre Gud ett sånt trolleri
Enär jag tyckte att ljudet i fråga kom från mitt säte
Men när jag vände på skallen så såg jag på vallen
En fruktansvärt fet general ifärd med att briefa ett elitkompani
Med ett vansinnigt överspänt tal
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Ända tills kulsprutesalvorna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mitt samvete sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avlyssnat en agitation i ett fullsatt och rökigt café
Då jag blev tilltalad av en bedårande liten prinsessa
Hon ville ta med mig till en nattcabaret
Hon sa: "Jag vet var vi får vara ifred"
Jag sa: "Lugn, jag vill först ha en öl och jag vill inte stressa"
Men när jag lyfte på glaset så var det ju trasigt
Och skärvorna föll i mitt knä, liksom mörkret och snön och humöret
Och caféet och dess inredning av maskätet trä
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och hörde hur agitatorerna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att just mina åsikter sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avvecklat några komplikationer
Och fått svar på vem fan jag var
Då mitt trogna och tänjbara tålamod började brista
Mellan tummen och pekfingret höll jag mitt vapen
Det var en penna med reservoar
Med vars hjälp jag skrev metaforer, det blev en lång lista
Och jag vred och jag vände, men ingenting hände
Och alla liknelserna låg i en hög
Och en expert med ett snedvridet leende sa att dom var vackra
Men att dom nog inte dög
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och mitt notesblock fylldes med ord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att min poesi sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade avsagt mig alla fantastiska uppdrag
Och tillika mitt framtidsansvar
Och det guld och dom gudar jag stulit under nattliga raider
Jag kände precis hur en nattgammal is var beskaffad
Den varken brast eller bar
Fast jag kände mig ledig och lätt var jag tung som en fjäder
Och i den öppnade handen låg den heliga anden
Och jag förstod att den frusit ihjäl
Och jag såg hur dom saliga smög inne i hörnen
Och darrade och det var väl för väl
För jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och det var nån som gick fri från ett mord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mina änglar sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av..

Anders F Rönnblom

Mina elever . . .

Fredagen är här och jag känner en oerhörd lättnad. Jag har varit så fruktansvärt trött den här veckan. Jag har inte känt mig frisk och jobbat på ändå som man gör. Man bara går på och hoppas det ska hålla. Man känner inte efter och när man kommer hem faller man ihop som en liten våt trasa och hoppas bara på att hålla till morgondagen.

Morgnarna är ett helvete. Klockan ringer och man undrar om det är sant? Sist man tittade på klockan var hon 01.34 och nu är hon 06.30. Är hon verkligen det?! Det känns som om det var en minut sen hon var 01.34! Ögonen känns som igenmurade jag vet inte vad. Man trevar med fötterna över det kalla golvet och försöker treva sig fram till toaletten. Under vägen sätter jag på min älskade espressomaskin. Det är själva räddningen liksom på morgnarna.

Sen går jag in i duschen. Svårt att sluta låta det varma vattnet stråla över hela kroppen för att gå ut i kylan och klä på sig något torrt klädesplagg. Efter påklädningen kan jag gå ut till espressoapparaten och se att jag måste tömma kaffesump och sen måste jag fylla på vatten . . . men sen kan jag göra iordning min älskade dubbelespresso!!! Rykande varm med la crema!! Försöker pressa, trycka in en macka . . . men det är svårt. Tar min mysiga cigarett under fläkten under tiden att espressoapparaten gör iordning den andra dubbla espresson. Jag messar min kompis och säger att i dag tar vi Red Devil va? Red Devil = en gammal skruttig Jetta-bil.

Efter den andra espresson ställer jag mig under fläkten igen . . . hahaha. Mysigt! Sen är det bara att borsta tänderna, ta stiling i mitt lilla hår och dra kajal längs med ögonen. Sen är det bara att kuta iväg till lilla Red Devil. Där får man dra bort snö och skrapa allt vad man orkar tills bilen kommer fram. Köra i snömodd under tiden man babblar på som fan med sin kompis.

Den här veckan blev jag riktigt sjuk på tisdagen och stannar hemma. Då dyker en del av mina elever inte upp dagen efter eftersom de "tror" jag är sjuk då? Måste jag vara i skolan varje dag för att mina elever ska sköta sina studier? Även fast jag inte har de i undervisningen? Sjukt.

Men mina elever är helt underbara! Jag har skrivit på tavlan att mina mentorselever är mina "änglar". Då har två andra elever från andra mentorsgrupper skrivit till sig där för att de också vill vara mina änglar. Hahaha. De (en kille) säger att de kan baka kaka nästa gång jag bjuder på fika. De kramas och jobbar på som hästar på bildlektionerna. I dag var det jag som tjatade om rast. Till slut sa jag lite försiktigt att hej då nu går jag på rast?! De mumlade bara och fortsatte att jobba på rasten!! De hälsar glatt och kommer med fina kommentarer och undrar alltid hur jag mår.

Jag har haft utvecklingssamtal med chefen och utvecklingssamtal med ett par elever. Det har gått bra. Chefen säger att hon ser progression och eleverna säger att de ska försöka men framförallt att de trivs på skolan. Det är ju fantastiskt. Efter flera år av vantrivsel på grundskolan så trivs de?! Varför lägga ner IV-programmet?? Inte fan kan det vara för elevernas skull i alla fall!!! Jag tänker verkligen jobba för att det inte ska bli fel i omorganisationen!! Eleverna behöver det här. Mina kära elever!! I love you!