Mitt sanna jag?

Vi träffar plötsligt en person och blir blixtförälskade. Förälskelsen är suverän. Den döljer alla svårigheter och problem. Livet är underbart och den andra personen är underbar. Allting är underbart! Det finns inga hinder och allting är möjligt.

När förälskelsen har lagt sig börjar man bli lite smått irriterad på vissa saker. Men det går att åtgärda! Man tar upp det och diskuterar och hittar lösningar. Efter ett tag kanske det inte blev som man tänkt sig ändå och tjafs och bråk uppstår. Nu formar man varandra och sig själv för att få det att fungera. Så småningom får man självklara rutiner runt frukost, runt läggdags, runt middagarna, runt barnen (om det finns några sådana) och hur man förhåller sig till varandras tid och person. Hur man umgås.

Nu fungerar det gemensamma livet ganska friktionsfritt. De hårda laddade grälen är över. De starka känslostormarna. Livet är rätt bekvämt och man kan planera för lite olika projekt som att bygga om köket eller en större semester. Man har skaffat sig ett gemensamt umgänge och hittat former för hur och när man ska umgås med släkten. Man jobbar och tar hand om hemmet och eventuella barn. Tiden är knapp men det går.

Helt plötsligt är barnen stora och sköter sig själva till stor del. Man står då plötsligt framför en person som man knappt vet om man känner längre. Fast man känner personen bättre än någon annan? Man har format ett liv tillsammans. Man har format varandra. Och sig själva. Men vem är jag? Vem är du?

Jag och min sambo växte ifrån varandra som det så förnumstigt heter. Jag tänker inte analysera det mer den här gången. Det jag funderar över är . . . nu när jag är ensam . . . hur mycket är kvar av formen som vi gemensamt byggde? Jag menar . . . var är jag egentligen? Är det här verkligen jag som står här nu? Eller är det mest ett resultat av en jävla massa kompromisser? Vad vill jag nu, alldeles själv? Vad har jag saknat? Vilka behov har jag lagt undan under 25 år?? Är den här morgonrutinen verkligen min egen? Eller är den ett resultat av att få ihop det på morgnarna med någon som vill något annat? När jag automatiskt säger ditten eller datten, är det jag? Eller är det ett resultat av många diskussioner som försökte få oss överens? När jag väljer den här musiken är det verkligen min musik? Eller är det ett resultat av hänsynstagande till en annan persons smak?

Så här kan jag hålla på i alla oändlighet just nu . . .

För att jag inser att jag är helt fri att känna efter och tänka efter vad jag faktiskt verkligen vill med mig själv och mitt liv. Jag försöker rannsaka min själ. Hitta mitt sanna jag. Önska mig lycka till! Jag tror inte det är lätt.

Yta . . .

I min ålder så har kroppen fått sig en törn av tyngdkraften. Jordens magnetism. För många kvinnor i min ålder rullar tuttarna ner till tåspetsarna när de tar av sig BH:n. För att inte tala om magen efter allt barnafödande som hänger som ett tjockt veck över troskanten. Hur ska man någonsin våga ta av sig kläderna inför en ny partner? Det gäller att göra det i totalt mörker! Men konstigt nog så tycker jag inte att min kropp är ful. Jag tycker den är vacker. Jag kanske inte har tuttar som hänger ner till tåspetsarna men kroppen har fått vara med om en del och visst har den tagit stryk på många sätt. Min kropp har former och livserfarenhet. Är inte det också vackert?

Visst är det vackert med en ung kropp utan fornlämningar på form och hud. En spänstig ung kropp. Men när man levt ett tag så kan jag även tycka det livserfarna kan vara vackert. Jag tycker det är otroligt vackert med en solbränd hud som har lite smårynkor och pigmentförändringar på armarna eller mellan brösten eller på bröstet (man). Det visar på glädjeämnen och sorgeämnen i livet. En spännande historia. Någonting att upptäcka och att undersöka och kanske få ta del av.

Vår kultur i dag är totalfixerad vid att se ung ut. Jag är påverkad av det. Jag tror alla är det. Det skapar en viss stress. Speciellt om man separerar vid 50-årsåldern. Vad har man att erbjuda? Vad har man att hitta?

Som tur är har man en viss erfarenhet och förhoppningsvis också uppnått en viss klokhet i min ålder. Så det jag ser mest nu (även om jag absolut blir attraherad av vackra människor) är den inre charmen. Hur den strålar ut genom ögon och agerande. Karisma. Då blir jag som gelé i benen. Häftigt!

Erat Hora . . .

. . . heter en dikt av Ezra Pound, som jag fick av en kille som jag var tillsammans med när jag var ute och reste en gång. Jag lärde mig den utantill och har haft med mig den i mitt hjärta under min resa i livet. Den är så fin och säger så mycket. I love it! Den fick inte plats ordentligt på Facebook. Så jag tar den här på bloggen istället. Läs och njut, på gammel–engelska!

Erat Hora

Thank you, whatever comes.
And then she turned.
As the ray of sun on hanging flowers.
Fades when the wind hath lifted them aside.
Went swiftly from me. Nay, whatever comes.
One hour was sunlit and the most high gods.
May not make boast of any better thing.
Than to have watched that hour as it passed.


Snyft! Men ändå hoppingivande. Alla vackra och kära människor man träffar i livet som man inte får se något mer . . . De finns kvar i hjärtat och påverkar en som människa och tillför livet något. Även om de inte finns kvar . . . Fast i bland, ibland skulle man vilja ha dem kvar ändå . . . Men livet går vidare och den fina stunden man hade tillsammans . . . var helt enkelt fin!

Have a nice life folks!

Normer och fördomar . . .

Min äldsta son var ca 19 år. Vi pratade i telefon och kom in på att skaffa barn. Han sa att han aldrig tänkte skaffa barn. Varför då sa jag? Jag tycker inte om barn och jag vill inte skaffa barn till den här världen sa min kära tonåring. Men när du hittar en tjej och blir riktigt kär så vill du säkert ha barn säger präktiga mamma Lisa. Tjej?! säger han. . . . Jaa . . . eller kille då, säger jag. Kille?! säger han. . . . Jaha, okey . . . eller what ever, säger jag. Now we are talking!! säger han. . . .

Han hade ju rätt. Varför var jag så fruktansvärt säker på att han skulle träffa en tjej?! Varför tar vi för givet något som inte alls är givet? För att vi tänker att träffa en partner av det motsatta könet är "normalt". Men vad är "normalt"? Sen 70-talet har vi känt till att vara homosexuell inte är en sjukdom. Det är biologiskt. Likaså transexualitet och att vara transvestit.

Det är också lite "onormalt", sticker ut lite, att träffa en partner från en annan kultur. Speciellt om det handlar om en annan religion eller hudfärg. Åldern är också en "norm". När jag träffade barnens pappa var det lite konstigt att han var fem år yngre än jag. För att inte tala om, om en medelålders man träffar en tjej som är tjugo år yngre. Då är han gubbsjuk. Eller ve och fasa om en medelålders kvinna skulle träffa en tjugo år yngre man? Vad är det för fel på dem??? Men vad är det som säger att det är "onormalt"?

Kan kärlek, äkta kärlek, vara fel? Det tror inte jag. Jag tycker all kärlek ska få leva. Det finns dock undantag. Då det finns risk för maktutnyttjande. Det är vanligt att man som klient blir kär i sin psykolog, eller elev i sin lärare m.m. och säkert tvärtom också. Där är det inte rätt eftersom klienten eller eleven är beroende av sin psykolog eller lärare. Att bli kär i sin chef eller underordnade är nog inte lika problematiskt då det inte är känsloberoende inblandat på samma sätt. Det är vuxna självständiga människor. Förhoppningsvis. Vad det gäller pedofeli är det helt otänkbart och helt fel. Där är barnet/ungdomen underkastad den vuxne på flera sätt. Det är ett hemskt maktutnyttjande. Här måste det väl ändå handla om sjuka människor?!

För 50-60 år sen var kvinnor tvungna att täcka huvudet i kyrkan i Sverige. Jag minns tanter som satt med hatten på inomhus även på så kallade kafferep och dylikt. Träffade man en farbror på gatan som man kände lyfte han på hatten när han hälsade. Vi tjejer var tvungna att niga när vi hälsade på vuxna och pojkarna skulle bocka. Underkastelse? De flesta av mina kompisars mammor var hemmafruar för att kunna ta hand om barnen. Vårt växande välfärdssamhälle gav oss möjlighet att höja standarden i våra liv. Vi behövde mer pengar och kvinnan kom ut i arbetslivet. Mycket på grund av en stark feministrörelse som bäddade vägen för många av våra nutida jämlikhetsvinster. Mycket finns dock kvar att jobba för. Vi har två löner men männens lön är fortfarande högre.

Trots att detta bara är 50-60 år sen blir vi väldigt upprörda över att kvinnor som kommer från kulturer som inte har haft samma utveckling som oss, är tvungna att täcka huvudet och är hemma för att ta hand om barnen. Visst är det sorgligt och synd på många sätt. Och annorlunda. Men de själva vill ofta göra så för att de tror på att det är rätt. De har inte haft samma välfärdsutveckling och de har inte haft grupp 8 som har stått på barrikaderna. Vi får kanske vara lite mer förstående och försöka påverka så gott vi kan genom att medvetandegöra på ett ödmjukt sätt? Vad är det som säger att det alltid är vi svenskar som är "normala"?

Var kommer alla normer och värderingar ifrån som skapar fördomar och förutfattade meningar? Är det kvarlevor från religionen som vi inte har ifrågasatt fastän det är år 2010? I ett välfärdssamhälle som yrkar på yttrandefrihet och demokrati?

Det här med fördomar och förutfattade meningar intresserar mig jättemycket. Med flit har jag varit kortfattad, det finns hur mycket som helst att säga om det här. Jag vill att det ska finnas utrymme för tolkningar så att jag får kommentarer. Skriv kommentarer! Det här är så intressant och jätteviktigt!

(Alla bilderna är tagna på Europride 2008)

Hur dum får man va?!

Varje kväll drack vi te. Vi gjorde en stor kanna som oftast inte räckte, så vi gjorde en till. Ibland hade vi något gott till, kakor eller chokladkaka. (Tröst?) Det gjordes iordning när allt från matbordet var avdukat och allting i köket var inplockat och iordninggjort. Teet var en stor mysfaktor för oss. Nästan ett måste. Då kunde man sjunka ner i soffan och sätta på tv:n och koppla av efter en arbetsam dag. Jag satt där och väntade på honom. Kväll efter kväll. I flera år. Ska du inte komma och sätta dig? Teet är klart! Jo, jag kommer . . . Men det dröjde tills det var sängdags ofta, innan han dök upp. Eller lite innan. Ibland satte han sig ner med mig efter matbestyren och så kunde han bara flyga upp ur soffan efter ett tag, ibland mitt i ett program, och säga: Näe, nu ska jag gå ner (tlll datorn alltså). . . Men, men . . . säger jag. Vi kan stänga av om du vill! Näe! säger han. Jag har ingen lust . . .

Datorn verkade mycket mer intressant än jag. Jag påpekade det och han sa att han inte ville se på tv. Men vi kan väl göra något annat då? föreslog jag. Sitta och snacka bara över varsin kopp te? Näe, orkar inte . . . Jag hade en massa ursäkter . . . han var väl för trött. Han hade mått rätt dåligt på sistone . . . eller var han databeroende? Det verkade nästan så . . . Men innerst inne tänkte jag ju att om han var intresserad av oss så skulle han ju kommit till mig och velat vara med mig! Men jag hoppades och väntade . . . kväll efter kväll, månad efter månad och år . . . Hur dum får man va?!

När sängdags kom ville han inte sova i sovrummet. Jag tar gästrummet sa han. Han kunde inte sova för att jag snarkade. Jag gick till doktorn och och det visade sig att jag hade apné. Jag fick en bettskena att sova med. Det hjälpte. Men det räckte inte för att han skulle vilja sova med mig . . . han fick ju så ont i ryggen av sängarna i sovrummet . . . Jag försökte prata om det. Men ingen av oss sa det rent ut: Det finns inget intresse längre. Punkt. Båda ville nog. Men vi kunde inte. Det fanns inget kvar.

Vad är det som gör att man hänger sig kvar fastän det inte finns något att hänga sig kvar vid? Finns det intresse visar man det. Om man är intresserad av någon vill man visa det för att personen inte ska försvinna eller hitta någon annan. Hur pantad får man va?

Alltså: Finns det intresse visar man det! Punkt. Gå inte och vänta på underverk. De finns inte.

(Obs! Det här är min uppfattning om hur det var. Han har säkert en annan.)

Bloggpaus . . .

Den här veckan har jag varit och röjt i mitt gamla hus tillsammans med mitt X. Det är tungt men nödvändigt. Vi har passat på att försöka snacka om det som varit över fikapausen och det har varit laddat. Minst sagt. Men antagligen väldigt bra för oss båda två. Vi är inte överens om hur det var men förståelsen för varandra ökar nog genom våra samtal.

I morgon ska jag köra ner till Göteborg där min yngsta son "Jimbo Carlito" är och hälsar på storebrorsan "Prins Bobylon" (mina smeknamn). Jag ska hämta upp dem för vidare resa söderut till mina X-svärföräldrar. Deras farföräldrar. Det känns så kul att få träffa dem igen. Vi har inte träffats efter separationen med mitt X.

Därför kommer jag göra en paus i bloggandet. Men ni som är intresserade, ge inte upp! Jag har hur mycket som helst att skriva om och det lär jag göra sen när jag kommer tillbaka.

Vi hörs!

Frihet?

Jag har nog alltid ansett, eller kanske mer känt, att frihet är att kunna hänge sig åt det man har lust till. Så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Jag har velat göra det jag har lust till så långt det är möjligt. Jag styrs mycket av mina känslor och därför också av min lust. Jag har känt mig fri när jag får göra det jag vill. Vem gör inte det? Frihet. Känna sig lätt under vingarna och flyga dit man vill. Vilken befriande känsla! Och jag har lyckats känna mig fri många gånger. Jag har känt mig glad, lätt och lycklig.

Jag har hindrat mig själv från att följa min lust när jag tänker: Det är nog inte bra. Det ses nog inte med blida ögon. Det är inte tillåtet. Det är farligt eller onyttigt. Det. DET? Vad är DET? DET är vad jag tror eller vet vad andra tycker. Vad andra tycker är lämpligt. Det blir en kamp för mig i mitt inre. Jag tänker på vad som ses som rätt och fel och vad som anses ohälsosamt. Det blir en motståndskamp. Vilket motstånd det blir! Jag kämpar mot min lust som är min frihetskänsla för något som jag upplever kommer utifrån. Inte från mig själv. Jag tänker inte: JAG tycker det är dåligt. JAG tycker att det är ohälsosamt. JAG tycker att det kan vara farligt. Jag kanske inte tycker så. Jag kämpar helt och hållet för någonting som jag vet att andra tycker jag ska göra.

Jag såg precis en bit av ett program om munkar på ett Benediktkloster. Där pratade en munk om friheten att kunna säga nej till sig själv. Att välja den andra vägen. Inte på grund av att andra anser det utan enbart för sitt eget inres skull. En inre frihet. Wow! Jag har aldrig sett det på det viset. Det är ju faktiskt en ännu större frihet att både kunna välja och välja bort! Jag vet inte om jag kommer kunna nå den friheten. Men jag hoppas det. Jag tänker jobba på det.