Hjärta

Vaknar upp på morgonen. Sjuk. Jag är så trött på att behöva stanna hemma så ofta. Ibland trotsar jag min kropp. Går och simmar eller går och jobbar. Det får jag sota för ganska snart och blir sämre. Så det är bara att inse fakta och lyssna till min kropp som vill säga mig något. Det är en konst att inse sina egna begränsningar. Och inte särskilt kul. Men det lönar sig i längden.

Sätter mig vid datorn och ser en video och . . . då händer det . . . ! 

Insikten kommer tillbaka. Vad som är meningen med mitt liv, vad jag vill med mitt liv. Vad som är viktigt och vad som är mitt mål. En insikt jag fick mycket tidigt i mitt liv men som delvis har skymts av mitt hjärtas behov och önskan de senaste åren. Hjärtats behov och önskningar ska man lyssna till. Men man får inte tappa målet på vägen. Det gör man ibland. Det är mänskligt. Men nu har det kommit tillbaks och jag känner mig taggad, insiktsfull och fylld av kärlek inför uppgiften.

Jag tror att vi alla behöver stanna upp och tänka efter då och då. Vad är det verkligen vi vill med vårt liv? Och lyssna på det. Vi måste visa oss själva respekt för våra tankar och önskemål. Annars kan vi inte ge omgivningen den respekt den förtjänar.

En sådan insikt består båda av hjärta och smärta, förstånd, kärlek, respekt, magkänsla, intelligens och erfarenheter.

Jag tackar alla människor i min omgivning och mitt liv som har gett mig förutsättningarna för denna insikt. För så är det. Det är vi människor som ger varandra kunskaper och insikter. Det är människorna i mitt liv som gett mig den kärlek som jag bevarar i mitt hjärta och vill dela med mig av.

Så när jag blir frisk . . . då jävlar! Då kör jag.

Det har nu gått tre år . . .

Plötsligt har jag ingen att fightas med. Ingen som jag kan reflektera dagens upplevelser med. Ingen som kan ge respons eller motstånd. Ingen som säger: Nä, nu tänker du nog lite fel. Eller: Men det där är ju helt okej Lisa! Eller: Har du tänkt på att göra så här istället? Ingen som jag kan dela min ilska, glädje eller kärlek med i vardagen, o.s.v . . .

En relation är full av pusslande och kompromisser för att hitta en gemensam linje som fungerar. Vissa egenskaper lyfts fram, andra får man hålla tillbaka för att det ska fungera. Vissa drömmar och önskningar uppfylls, andra inte. 

En separation är inte slut precis när relationen tar slut. Efter en 25 år lång relation ska jag hitta mig själv igen. Det tar tid.

Först kom det en enorm frihetskänsla. Wow! Jag kan göra precis som jag vill nu. Ingen annans åsikter att ta hänsyn till vad det gällde mina val i mitt liv. Otroligt befriande efter flera års försök att få en relation fungera som egentligen inte gick att rädda.

Men sen kom tveksamheten. Jag började hitta känslor och önskningar som jag inte släppt fram i min relation. De var helt okej. Men jag var ovan. Är det verkligen jag? De hade varit begravda i så många år. Att släppa fram mig själv mer är inte så självklart som jag trodde. Vad vill jag egentligen med mitt liv? Och är den viljan verkligen jag? Jag har helt plötsligt full frihet och det är inte alltid lätt. Det hade naturligtvis varit enklare att träffa en ny kärlek och "motståndare" så fort som möjligt att rätta sig efter. Men jag är tacksam för att jag inte gjorde det. Det gör att jag kan hitta mitt verkliga jag även om det tar tid och ibland gör ont.

Det har varit upp och ner under den här perioden. Helt normalt enligt min mening. Som tur är har jag flera vänner som funnits där både under slutet av relationen och efter separationen. Det har varit tufft. Men de finns alltid och har stöttat mig genom de här åren och jag älskar de djupt. Jag hade gjort samma sak för dem. Tack vare dem kan jag gå vidare med självkänslan i behåll. Vi är ärliga och uppriktiga mot varandra och det gör att vänskapen håller. Vänner är bland det viktigaste som finns.

Det har nu gått tre år och jag börjar förstå mer och mer vem jag egentligen är. Man har bara ett liv och jag är så tacksam att jag får den här möjligheten att hitta mitt verkliga jag. Det tar tid och fullkomlig blir man aldrig. Men det har öppnat dörrar för mig som jag kanske aldrig hade hittat om jag levt kvar i relationen.

Kanske det här kan hjälpa någon som är i samma situation. Hoppas det.

Att vara lärare

När jag gick på lågstadiet hade vi en fröken som jag var rädd för. Hon var religiös och strikt. Hon tog på sig en tydlig lärarroll. Det var hon som bestämde. Hon var egentligen ung och antagligen ganska ny som lärare. Men hon såg ut som en tant. Varje morgon satt hon och slog på den där jävla träorgeln och vi fick sjunga "Fader vår som är i himlen". Varenda morgon. Nu var det så för alla på lågstadiet i Sverige på den tiden. (Låter som om det var för hundra år sen . . . men det är det ju inte.) Jag hatade det. Eftersom jag redan på den tiden hade en ganska absurd humor så upplevde jag det otroligt befriande när en av mina klasskompisar kräktes en morgon mitt under "Fader vår". Rakt ner i sina händer och sången avbröts. Hon fick springa ut på toaletten och ta hand om sig. Det var säkert en hemsk upplevelse för min klasskompis. Men jag känner fortfarande en stor tacksamhet mot henne. Vi fick liksom en paus från eländet.

Fröken hade sina gullegrisar som hon gick och höll i händerna på rasterna när hon gick sina rundor på skolgården då hon var rastvakt. Jag hatade henne. En dag hade jag och ett par kompisar gjort "loppor" som vi kallade det. Man viker ett papper på ett speciellt sätt och färglägger flikar i olika färger och skriver små ord på baksidan. Sen skulle en kompis säga en siffra varpå jag rörde den vikta loppan utåt och inåt så många gånger som siffran. Där den stannade skulle kompisen välja en färg på de färglagda flikarna och på den färgade flikens baksida stod det något såsom "Du är söt", "Du är dum" eller "Du är ful" etc. Det här tyckte våra kompisar var så kul att de fick ställa sig på kö framför oss tre tjejer och säga siffror i tur och ordning. Efter några stycken i kön hos mig, kom killen som jag var "kär" i och sa en siffra. Minns inte vad han fick för meddelande, om han var ful eller söt, vet bara att jag tyckte han var så söt att jag inte kunde låta bli att pussa honom . . . Han sprang hem. När rasten var slut och vi gick upp för skoltrappan stod fröken där med händerna i midjan och tittade barskt på mig med gullegrisarna bakom ryggen som säkert hade skvallrat. Hon sa med sträng ton: Varför gjorde du så?! Ja, vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli, sa jag. Minns inte vad hon sa. Men jag kände mig kränkt och det gjorde nog killen som hade sprungit hem också för den delen. Sen pratades det inte mer om det. Punkt.

Hon var noga med att hålla isär flickor och pojkar. Vi fick gå på led efter henne till matsalen. Flickor och pojkar uppdelade.

Ibland fick vi redovisa inför hela klassen. Det värsta jag visste. En dag skulle vi ta med oss gamla foton hemifrån och berätta om. På morgonen visade det sig att jag inte hade några skor. Minns inte om de var blöta eller trasiga. Vi hade inte så gott om pengar och därför inte så gott om skor heller. Så jag fick låna ett par tygskor av mamma att ha på mig. De var lite för stora men det funkade. När jag senare på dagen stod framme vid tavlan och hade min redovisning inför klassen, så såg jag på fröken som stod och skrattade och tittade på mina fötter. Jag blev så fruktansvärt ledsen. För att hon inte hade någon medkänsla eller förståelse.

Hon var också den typen av lärare som luggade eller tog pojkarna i örat när de var så kallade "störande element". Undrar vad hennes pedagogik kallades för?

Min tillit och förtoende för henne var noll. Jag satt bara och längtade ut till rasten på hennes lektioner.

Jag minns inte heller vad vi lärde oss. Det enda jag minns var att vi fick klippa och klistra små vita Jeriko-hus att sätta i en sandlåda när vi läste om Jesus.

När vi började mellanstadiet fick vi en magister. Han var radikal, ung, rödhårig och skäggig. Han hade ett helt annat förhållande till oss. Det var nog jättesvårt för honom att få oss till nyfikna och frimodiga elever. Han försökte och försökte. Magistern brukade sitta på katedern och berätta om sig själv, sin hund och sin brorsdotter som var skridskoprinsessa. När han hade lärarkandidater blev han extra trevlig då de oftast var kvinnliga. Det var många bullriga skratt i korridoren med lärarkandidaterna trippande efter honom. Det var det även på lektionerna. Han var rolig och personlig. Men ett jävla temperament hade han. Ibland blev han så arg att han efter att ha stått och skrikit på oss ett tag gick ut och smällde igen dörren så jag trodde skolväggen skulle rasa. Han var med andra ord mänsklig också. Jag gillade honom. Jag hade respekt för honom. Jag litade på honom för att han var sig själv.

Jag tror det var han som sådde ett frö i mig av känsla för rättvisa. Vi fick ofta rita och måla det vi pratat om. Jag minns att vi pratade om Sydafrika och apartheid, om orättvisorna där och hur teckningen jag gjorde föreställde uppdelningen mellan vita och svarta. Jag minns också hur vi fick i uppgift att rita en hörselgång vilket jag tyckte var jätteäckligt. Men vi lärde oss, det gjorde vi.

Det var under åren med honom som jag började få lite självförtroende och senare gjorde revolution mot hela vuxenvärlden. Om det var hans förtjänst eller hormonerna det vet jag inte. Men kanske . . . ?

Nu när jag själv blivit lärare och läst en hel del pedgogik så vet jag att magistern hade helt klart en bättre pedagogik än vår lågstadiefröken. Jag försöker vara mig själv och personlig som lärare. Vill dela med mig av mig själv, möta eleverna, lyssna på dem. Möta dem där de är och försöka utgå ifrån det. Jag respekterar mina elever för det de är och jag känner en väldigt stor respekt från de också. Det är genom ömsesidig respekt vi kan komma någonstans. Det är där vi kan växa och utvecklas. Det är där jag kan hjälpa till.

Ibland känner jag mig otillräcklig. Jag kan inte hjälpa till med allt. Men jag kan ändå finnas där och visa att jag ser dem, lyssna på dem och kanske jag kan hjälpa dem med första steget på vägen. Det är vad jag försöker och hoppas på.

Läraryrket är otroligt komplext med många bitar att hålla ihop. Men det är det som gör det så spännande. Det mest spännande är mötena med ungdomarna. Jag känner mig otroligt priviligerad att få ta del av deras personligheter och tankar. Det finns flera ungdomar sparade i mitt hjärta. Jag känner mig helt enkelt priviligerad över att få vara lärare. Eller medmänniska.

Bara ord . . .

Det finns människor, speciellt inom universitetsvärlden och kultureliten, som använder ett språk som väldigt få förstår. Antagligen för att bli respekterade och seriöst betraktade inom sitt område. Resultatet blir en klubb för inbördes beundran. Borde det inte istället ligga i deras intresse att så många som möjligt förstår?

Klass-samhället handlar inte bara om ekonomiskt olika förutsättningar. Det handlar också om olika nivåer i utbildning och kunskap. Det finns olika familjetraditioner, släkttraditioner och yrkestraditioner m.m. Kulturella traditioner som konserverar nivåskillnaderna i samhället. Borde det inte vara av intresse att dela med sig mer av sina kunskaper? Att uttrycka sina kunskaper och åsikter på ett sätt som så många som möjligt förstår? Nej, det finns en rädsla för det av någon anledning. Jag ser det som en ganska allvarlig snålhet. Om vi inte delar med oss av kunskaperna till varandra, utanför våra kretsar, så kommer vi aldrig att kunna mötas eller samarbeta över gränserna.

När jag pluggade till lärare gick en stor del av tiden åt att lära oss skriva så riktiga vetenskapliga rapporter som möjligt. I det ingick att använda sig så mycket som möjligt av yrkets facktermer och terminologi. Vi studerade pedagogik! Är det pedagogiskt att uttrycka sig så snålt som möjligt så att så få som möjligt förstår? Helst bara de redan invigda?

Det går att uttrycka sig på ett sätt som så många som möjligt förstår utan att för den sakens skull varken utarma språket eller inte få fram sitt budskap. Det är ju själva kunskapen, åsikten eller sakfrågan som är det väsentliga. Inte orden.

Jag kan också se att man ibland använder facktermer och terminologi för att dölja sin brist på kunskaper. Det låter som man vet vad man pratar om när man använder facktermer men uttalandet behöver inte alltid vara så väl underbyggt. Den sortens språk hjälper inte till att höja själva kunskapsnivån. Det bara låter så.

Nej fram för debatter, artiklar och diskussioner som så många som möjligt kan delta i och ta till sig! Det är kunskaperna som är det viktiga. Kunskap ger makt. Det andra är bara ord . . .

Lilla morsan

 

Jag var väl i 13-årsåldern när någon sa till morsan: Att du låter Lisa säga morsan till dig!! Då sa morsan att hon visste att det var mer äkta och kärleksfullt för mig att säga morsan eftersom att säga mamma skulle vara tillgjort och konstlat. Hon hade helt rätt. Det var en morsa med insikt och högt i tak.

Vi har haft så mycket kul under min uppväxt. Så många gapskratt. Det är många gånger vi har gått på huk i affärer och ute på stan för att vi skrattat så mycket. För att inte kissa på oss.

Jag har alltid fått förtroende för det jag gjort. Vilket har gjort att jag inte velat göra för dumma saker för att svika det stora förtroendet. (Lite dumma saker har jag gjort. Men det har jag faktiskt berättat för henne. Fast lite senare . . . om hon inte kommit på det själv.)

Minns när vi satt på en Kina-restaurang och jag fastnade i kaffekoppsörat med fingret när jag skulle till toaletten. Vi har väl aldrig skrattat så mycket. Desperat ryckande i kaffekoppen.

Minns också när det blev slut med min första kärlek. Jag var 17 år och vi hade varit tillsammans i tre år. Han kallades för Kängan men från början hade det varit Kängu av olika orsaker. När jag då kom hem och var helt förtvivlad hade mamma köpt en liten mässingskänguru åt mig. Sådant minns man.

Full av tillit och förtroende har hon haft. Och alltid lite bohemisk och tankspridd. Och väldigt högt i tak och mottaglig för nytt tänkande. I vissa fall . ..

Hon och jag gick på en konsert med Peps Persson när jag var ung. Det var nog inte många morsor som tagit till sig den musiken på den tiden. Jag var stolt över min morsa!

Hennes höga tak har fortsatt. Hon är nu 73 år och i ett samtal för en tid sen skojade jag och svor över något genom att säga några grövre svordomar. Då svarar hon med lika grova svordomar! Hahaha, min lilla 73-åriga morsa.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Nu har du blivit trött och sjuk. Du är inte riktigt samma morsa. Du har svårt att göra någonting åt saker och ting. Jag försöker stötta och lyssna men vissa saker har jag svårt att förstå och acceptera.

Jag räcker inte till. Men jag hoppas att vi ska kunna mötas igen . . . innan det är för sent.

Peace and love

Hittade också nyårstankar daterade 2008

Ett gammalt och ett nytt år . . .

av Lisa Lundmark kl. den 29 december 2008 kl. 19:02

 

Ännu ett år är till ända . . . Det känns bra och hoppfullt med ett nytt år. Nya löften om att sluta röka och banta 15 kilo. Den här gången måste jag . . . !! Det är inte alltid lätt att vara en livsnjutare med ambitioner . . Men frågan är vad man mår bäst av? Att njuta till fullo eller hela tiden piska sig själv med olika nyttighetsförmaningar?? Är verkligen det yllesvenska mottot "lagom är bäst", bäst?! Om man är en person som alltid har varit antingen eller, svart eller vit osv. Hur ska man då kunna leva efter mottot "lagom är bäst"? Och varför??

Nej fram för bejakning av lust! Lusten, njutning ger välmående. Välmående ger psykiskt välbefinnande. Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Eller . . .!?

En stor nyårskram till alla som läser det här.


2012-01-02

Visst!! Psykiskt välbefinnande ger längre liv. Men också fysiskt välbefinnande . . . Jag vill leva i nuet och kunna känna varje andetag. Friska andetag. Det gör man inte om man får KOL, då får man sitta med syrgasapparat resten av livet. Vilket välbefinnande! Man tänker att det gäller inte mig . . . Men snart gäller det mig om jag inte besinnar mig och lyssnar till min kropp.

Kroppen är mitt verktyg för min själ. Kroppen måste må bra för att jag ska kunna göra allt min själ vill. Jag är en äkta känslomänniska som handlar mycket på magkänsla. Det är jag stolt över. Det har gett mig mycket här i livet. Jag har gjort det med medvetenhet baserat på erfarenheter. Förutom den förrädiska rökningen. Ett beroende som styr mitt liv. Alla beroenden styr ens liv. Jag vill vara fri. Fri som en fågel. Inget annat än kärlek ska styra mitt liv.

Hittade några anteckningar på en post-it-lapp som sitter på kylskåpet. Som jag klottrat ner efter ett samtal med en kär vän för längesen.

"Kris är utveckling.
Vari ligger konflikten?
Det ska vara lätt och enkelt!
Ta hand om dig. Hälsa.
Ge dig själv energi kärleksfullt.
Tyck om dig själv.
Tillför något skitbra!"

Inleder mitt 2012 med de här orden. Hoppas på att jag ska få ihop känslor, magkänsla och förnuft och ge mig själv och andra kärleksfull energi. Samt tillföra något skitbra!!!

Peace and love

Solafton

Hittade anteckningar från julen 2008 . . .

2008-12-21
Idag läste jag en artikel i DN om varför vi firar jul. Det kändes så befriande! Att påminnas om de kristnas dumheter för 1600 år sen. Det är ingen som vet när Jesus föddes (om han nu föddes). en del tror han föddes i maj, en del tror april, en del tror mars och en del tror 6 eller 10 januari. Men när kristendomen kom till Norden var man ju tvungen att konkurrrera med hedningarna som vi vet och de konstaterade och beslöt sig för att Jesus föddes på juldagen. Det hedningarna hade firat var ju faktiskt vintersolståndet då det vänder. Då det blir ljusare dag för dag. En sådan helg behövs i mörka norden. Det vore ju fint om vi tog bort den religiösa prägeln och firade solen bara istället. Då skulle ju alla kunna vara med på det firandet, oavsett religiös övertygelse. Ja, jag har ju aldrig känt att jag firar Jesus födelse precis. Så hädanefter får det bli solafton istället för julafton för min del. Det känns mycket mer hoppfullt och trevligt!

Min tro

Jag är mer eller mindre uppfostrad i kristen anda. Även om tron aldrig genomsyrade vårt familjeliv så fanns det vissa traditioner som kanske kommer från kristendomen. Min morfar var präst i svenska kyrkan och jag har upplevt många predikningar i kyrkan och sånger vid matbordet samt bordsbön under min uppväxt. Jag lärde mig att be aftonbön . . .  "Det går en ängel kring vårt hus, hon bär på två förgyllda ljus . . .". Sen kunde jag sova gott. Tyckte mamma. Jag gick i söndagsskolan. Men jag måste erkänna att det nog mest var för de vackra Jesusbilderna vi fick. Tillsammans med en kompis gick jag med i SMU:s scouter. Svenska missionsförbundets scouter. Jag kände mig aldrig bekväm med att vi alltid skulle samlas och be en bön innan vi satte igång med verksamheten. Men knopar var kul! 

När det var dags för konfirmation tänkte jag att jag alltid kunde gå och läsa för prästen för att verkligen ta reda på vad det handlar om. Jag kände ingen tro och när det gick upp för mig att jag måste ta nattvarden och avge trosbekännelsen för att bli konfirmerad, hoppade jag av. Det kändes respektlöst att stå där och bekänna en tro för något jag inte trodde på, som många verkligen trodde på. Men många av mina kompisar konfirmerade sig ändå. De fick ju fina smycken. En del av de kanske trodde . . .

Jag mognade och blev väldigt filosofisk under en period. Funderade mycket på livet och människorna. Jag gjorde en längre resa ner till Palestinas trakter. Påmindes om en bok med foton som jag fått av min morfar som handlade om en liten flicka som besökte Palestina. Jag fascinerades mycket av den boken som jag fick när jag var 7-8 år gammal. Men det var själva resan jag fascinerades av och de historiska platserna flickan besökte. Jag bodde där nere i fyra månader. Besökte Jerusalem, såg klagomuren, besökte kyrkan som de sa att Jesus var begraven i och såg den otroligt vackra moskén. Jag gick runt på marknaden i den gamla delen av Jerusalem och insöp dofterna och musiken. Gick en bit på Via Dolorosa och besökte olivberget. Jag reste också till Nasareth och såg grottan de sa att Jesus, Maria och Josef bodde i när det begav sig. Jag flöt omkring i Döda havet. Mount Sinai var en upplevelse att bestiga, där Moses tog emot stentavlan med de tio budorden. För att inte tala om den helvetiskt kalla natten i Sinaiöknen. De pekade till och med ut busken som brann nedanför Sinaiberget. (Hur nu den kunde finnas kvar?)

Men besöket i Palestina gjorde mig ännu mer övertygad om att Gud inte finns. Så många kulsprutor och militärer har jag inte sett i hela mitt liv. Eller så många orättvisor. "Det heliga landet"!

Så småningom hamnade jag på en folkhögskola med en stiftelse tillhörande Svenska kyrkan som huvudman. Jag var lite orolig för att jag skulle vara tvungen till morgonbön och andra religiösa aktiviteter. Vi hade morgonsamlingar varje morgon i ett kapell men vi turades om att hålla i dem och de var långt mer intressanta än min morfars predikningar. Det var absolut inga morgonböner. Halva skolan bestod av elever som pluggade till församlingsassistenter. Vi hade många existensiella diskussioner. Vi startade en fredsförening och jobbade aktivt tillsammans med det. Många demonstrationer och aktioner för fred m.m. De flesta av mina fördomar mot troende fösvann men en del besannades också.

Några år senare träffade jag en man som skulle bli mina söners pappa. När vi träffades var han nyfrälst. Vi hade många laddade och känslosamma diskussioner. Men vi lyckades hålla ihop i 25 år. Min egen övertygelse och min tro gjorde att jag respekterade andras trosuppfattningar också. Även om det inte alltid är lätt att leva med någon som har en annan trosuppfattning så tror jag det vidgar ens perspektiv.

Jag är fortfarande övertygad ateist. Tror inte på någon Gud, Skapare, Herre, Fader eller någon slags personifierad sammanhållande energi. Däremot är jag fast övertygad om att kärleken till varandra är det som kan rädda världen. Som kan hålla ihop oss människor. Jag tror inte att det är en enda energi eller någon slags sammanhållande energi. Men jag tror att kärleken är en känsla som påverkar och sprider ringar på vattnet. Kärleken är en känsla som gör en lycklig och därför också de runtomkring lyckliga. Det finns de som kallar Gud eller Jesus för kärleken. De som tror att de är kärleken. Fint.

Men jag tror att kärlek finns i varje individ. Att vi är en massa av individer. Som får ta ansvar för vårt eget liv, varandras liv och den gemensamma världen. Jag tror inte på någon sammanhållande kraft. Tror bara att det är vårt eget ansvar att hålla samman.

Jag respekterar allas rätt till sin egen trosuppfattning och tar det allvarligt. Har alltid gjort det. En egen medveten trosuppfattning bör respekteras och tas på allvar.

Tyvärr har jag genom åren känt mig lite anklagad eller lite misstänkliggjord när jag säger att jag inte tror på någonting. Lite som det svarta fåret. Nästan lite syndigt. När jag tar avstånd från kristendomen. Det är okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen?? Varför är det okej att ta avstånd från andra trosuppfattningar men inte kristendomen? Jag tror traditionen ligger djupt begraven hos en del människor. Ett vanligt påstående är att: Folk säger att de inte tror, men de flesta tror på någonting. Säger jag att jag inte gör det, så tror man inte riktigt på mig.

Jag känner mig lite dum och skuldtyngd när jag säger att jag inte vill gå till kyrkan på skolavslutningar och julavslutningar. Har upplevt flera gånger att vi måste sjunga psalmer och bli välsignade av prästen. Det kanske inte gör så mycket om man har någons slags gudstro. Men om man inte tror alls känns det obehagligt och jobbigt. För jag tar trosuppfattningar på allvar.

Men nu har jag kommit fram till att jag faktiskt också har rätt till min trosuppfattning. Min tro är lika viktig för mig som andras tro är viktig för dem. Det är lika viktigt för mig att få stå för min tro som för alla andra.

När jag växte upp hade vi aldrig skolavslutningar eller julavslutningar i kyrkan. Det skedde alltid i aulan eller på skolgården. Det är en myt att det är en nödvändig svensk tradition. Det är lokala traditioner. Jag tycker religionen ska hållas utanför skolan. Det kan man syssla med på fritiden.

Däremot finns det gott om fina budskap i de olika religionerna. Kärleksbudskap. Älska din nästa såsom dig själv. Du skall icke döda. Alla är lika mycket värda. Jag tycker det är sorgligt att många använder religionen som en orsak till krig. Använder religionen som en ursäkt att förtrycka kvinnor t.ex. Det är inte religionen det är fel på utan människornas brist på insikt och oförmåga att hitta andra verktyg för att få slut på en konflikt eller klara av relationer.

Om folk tror på någon gud eller kraft som hjälper de att älska tycker jag det är fint. Så länge de inte försöker få mig med i deras tro. Så länge jag blir respekterad för min tro.

Jag tycker däremot mycket om att gå in i kyrkor när det inte är någon andakt eller religiös aktivitet. Det är ju ofta väldigt vackert i kyrkor. Speciellt vackra tycker jag de överdådiga katolska kyrkorna är. Eller muslimska tempel. Men även många svenska kyrkor. Allra trevligast är det när de är tomma. Det är tyst och vackert. En meditativ stämning.

Det är fint och underbart att älska. Det är min enkla och stora tro. Mer behöver jag inte. Mer tror jag inte det är. Det är stort nog.

En dans på rosor

Mamma sade "Jag har aldrig lovat dig att livet är en dans på rosor . . ." Nej . . . det ska gudarna veta. Men, jo . . . rosorna har taggar. De gör ont. Jag dansar och plockar rosenbladen så fort jag kan. Håller dem i min hand och beundrar dem. Jag insuper deras doft och håller kvar den så länge jag kan. Taggarna plockar jag bort, försiktigt och ödmjukt. Ibland behövs dock kniv för att skära bort dem. Sådant är livet. Men jag lär mig mycket av att handskas med taggarna . . . och rosenbladen ger mig tron på kärlek och liv.

Jag älskar livet och vad det kan ge. Jag får inte uppleva allt jag skulle vilja. Men jag får uppleva mycket . . .  mycket. Min tro på kärlek har gett mig inträde till många människors inre landskap. Det tar jag med mig och tar hand om varsamt. Det finns så många fina människor. Det gäller bara att se dem.

Det svåra och det som gör ont tar jag hand om och försöker se på med andra ögon. När jag kommer igenom svårigheterna och ut på andra sidan har jag blivit starkare.

och . . .

Hihi

. . . och hur var semestern då Lisa?

Den sista semesterdagen tillbringar jag i morgonrock och sockor, espressokopp i högsta hugg, radion på och går runt och njuter av den sista helt lediga dagen . . . Det är alltid lika tungt att känna ledigheten ta slut. Ett spännande nytt jobb väntar mig i morgon. Men idag ska jag fortfarande vara ledig!

Hur har semestern varit då Lisa?
Bra! Har gjort mycket och känner mig så nöjd med det jag gjort.

Vad har du gjort då?
Rökpaus. . . . måste tänka lite . . .

Efter en oerhört turbulent vår av omorganisation och omplaceringar på skolan jag jobbade på, kändes det oerhört skönt att få semester. Det är dock många ouppklarade frågor och funderingar som jag inte fått svar på och kanske aldrig kommer få svar på. Jag är en person som vill reda ut och få svar på frågor. Jag ställer frågor ofta på ett rakt sätt. Men det betyder inte att de som ska svara på frågorna är beredda att svara på det. Så jag gick på semester med en del frågetecken. Det kändes inte så kul. Men vissa frågor får man aldrig svar på och jag har jobbat på att lägga det bakom mig. Det som varit kan man inte ändra på, bara framtiden. Och jag var glad över att ha fixat ett bra jobb till hösten.


Midsommar firade jag med mina gamla kära vänner i Laholm i Halland. Vi har känt varandra jättelänge och är nästan som syskon.

De hade precis skaffat sig en kattunge som kallas Zigge. Jag blev dödligt förälskad.




Våra barn har firat många semesterveckor ihop och de är nästan som kusiner. Vi vet det mesta om varandra och det är skönt, lätt och befriande att umgås med dem.

Vi gick på midsommarfest och vi åkte ut till deras lilla renoveringsprojekt vid kusten. Vilket läge!

Kommer hem och beger mig till skolan för att packa ner de sista av mina saker och även en hel del elevarbeten som jag inte vill ska förgås. Det känns så sorgligt. Jag har byggt upp en bildverksamhet på skolan och har inrett hela bildsalen. Jag har verkligen trivts på den här arbetsplatsen. Men så är det. Andra dagen är jag äntligen klar och jag kör hemma alla saker i flyttkartonger. Snyft.


Jag fyller år och liksom förra året inbjuder jag folk till picknick i Vasaparken. Min yngsta son är på festival. Men min äldsta son kommer upp från Göteborg. Puss på honom, prins Bobylon. Det är jättefint väder och vi tillbringar många timmar där. Folk kommer och går och det är en skön stämning. Några elever dyker upp, vilket är extra trevligt. Jag och prins Bobylon vinglar hem i sommarnatten och jag är så tacksam för livet.


När min yngsta son kommer hem har han fått ett uppdrag av mig. Han ska måla hall, sitt sovrum och hela stora rummet. För det får han en summa pengar. Eftersom han inte lyckats fixa något eget sommarjobb. Jag ska måla mitt eget sovrum. Vi sätter igång och jag visar honom hur han ska göra.

 Jag sticker iväg till Stockholm och hälsar på morsan. Hon ska få en ny mobil av mig. Som är till för de som inte är så tekniskt insatta och som har sämre syn. Vi går och går och går runt halva Stockholm. Men tyvärr är den modell vi vill ha slut :P Vi hade det ändå trevligt ett par dagar och det kändes bra att hjälpa henne. Vi fixade den på nätet sen och hon tycker den är så fin.

Målningen går segt här hemma. Men sakta framåt. Hallen har blivit turkos. Jimpas rum börjar bli jordgubbsrött.

Jag sticker till Göteborg för att hälsa på ännu en kär gammal vän och träffa prins Bobylon. Jag har ett par underbara dagar i Göteborg. Fint väder för det mesta och sakta spatserande genom Göteborgs gator och kaféer. Göteborg är en trevlig och avslappnad stad. Jag trivs där.

Målningen går långsamt. Fortfarande är vi kvar på jordgubbsfärgen. Hemmet börjar kännas som en byggarbetsplats. Ingen ordning någonstans.


Sen flyger vi till Paris över en helg! Jag och mina båda söner. Första dagen blir vi omhändertagna av en gammal konstfackskompis som bor där. Vi käkar indiskt, besöker barer och kollar in Sacre Ceur by night med utsikt över hela Paris.

De följande dagarna vandrar vi runt från kafé till kafé och barer. Vi besöker Louvren (och Mona Lisa så klart), Notre Dame, Eiffeltornet och den stora kyrkogården med alla begravda kändisar.

Men framförallt studerar vi Parisarna och insuper atmosfären. Vi håller på att missa flyget när vi ska ner och prins Bobylons tåg till Göteborg när vi kommer hem. Men livet måste vara spännande och det fixar sig. Hahaha.

Rökpaus . . .




Jordgubbsfärgen är inte riktigt färdig. Suck. Jag ska börja på mitt rum som ska bli ceriselila. Rödbetssallad säger Jimpa :P Jag föredrar att säga mörk syren. Vi sätter igång och det går lite snabbare när jag är hemma också. Jordgubbsfärgen blir klar så vi börjar på jordgubbsglassfärgen till stora rummet. Jag hjälper till att tejpa och spackla. Sen gör jag klart mtt rum.

Och vi hjälps åt att göra färdigt stora rummet. Ny soffa och stort matbord levereras. Jag städar och putsar.








För till helgen kommer en ännu äldre kompis och kär vän. Vi har känt varandra hur länge som helst och rest tillsammans. Här kan vi verkligen snacka om att vi känner varandra. Samma syn på människor, livet och humor. Vi vandrar runt Norrköping. Går på krogen och går runt i affärer och pratar och är tysta. Tyst kan man vara med de man trivs med.

När hon åkte hem igår blev det tomt. Semestern har varit fylld med aktiviteter och det känns som tiden flugit iväg. Och nu sitter jag här med mina fina väggar och mitt "nya" hem och massa upplevelser från sommaren i bagaget. Jim är hos sin farsa. Jag kan sitta i morgonrock och titta ut på regnet som strilar mot fönsterrutan och njuta av min sista lediga dag.


Nu blir det rökpaus igen . . . för imorgon börjar den stora avvänjningen. Ännu en gång ska jag försöka sluta med de giftiga pinnarna. Den här gången måste det gå!!!


Men Lisa, hart du inte badat och solat något?
Näe. Inte ett enda dopp under sommaren. Inte ens i bassängen på Centralbadet! En dag solade jag faktiskt. Jag blev så bränd att jag inte kunde sova och fjällade i två veckor. Det känns konstigt med en sommar utan sol och bad. Men jag är nöjd med min sommar ändå. Nu kan jag lägga min energi på annat än att gå och svära över tråkiga väggar. Jag har hunnit umgås med mina vänner och gjort stadsbesök istället. Helt okej.

Så sommaren och semestern har varit helt okej. Känner mig kanske inte så utvilad, men har fått mycket inspiration och energikickar. I morgon börjar något helt nytt. Ett helt nytt jobb. Jag kan lämna det gamla bakom mig och satsa på framtiden.

Mammas gata

Det är spirande vår därute. Fåglarna kvittrar och solen skiner hejdlöst. Drömmer mig bort till mammas gata. Det vill säga min barndoms gata. Ålgrytevägen i Bredäng. En betongförort.

Jag minns när våren kom och den oerhörda lyckan att få slänga av sig alla vinterkläder. Man fick ta på sig nya vita basketkängor som skulle vara gråa och trasiga vid säsongens slut. Vi skrev Make love Not war! och Love and Peace på det vita skotyget med kulspetspenna. Barn av 60-talet som vi var. Stuprörs-Lee som blev slitna.

De första sommardagarna då dojjorna åkte av och vi härdade våra små fötter på gruset för att kunna springa fritt hela sommaren på den heta asfalten. När vi inte hade träpjucken på oss. De drog vi av hälsulan på direkt när de var nya. För man skulle gå ner trähälarna så att tåna stack rätt upp. Vet inte varför. Men mode är mode.

Vi sprang omkring fritt på stora ytor. På asfalt, grus och i skogen. Massor av ungar överallt. Minns hur det såg ut som om asfalten kokade när man såg på gatorna på långt håll. 20-tal gråa åttavåningshus med betongbalkonger i rader. Morsor som stod o skrek MAT! vid 6-tiden. Som vi inte låtsades höra.

Gårdskrig och bus i trapphusen eller i hissarna. Kojor i skogarna. Ligga hela dagarna vid Mälarhöjdsbadet. Fingrarna blå efter att varit i vattnet för länge. Värma sig på filten. Stå i världens kö för att köpa sig en hallon-Igloo. Doften av varmkorv och kaffe utanför glasskiosken. Sommarkvällarna då vi lekte Burken eller Halihalå på gården. Ungar i alla åldrar. Slagsmål, mobbing och bästa kompisar. Hårt, tufft och underbart.

Vi sög på stora "blåkarameller" så att tungorna var alldeles svartblåa. Vi gjorde tunnelgångar bland alla taggiga vresrosor som de envist planterade längs med alla höghusen. De stora nyponen gick att tömma på massor av frön som vi använde som "klipulver" på varandra. Otroligt kliande och jobbigt.

Jag startade en dödskalleklubb som hade i uppdrag att skugga skumma personer. Stackars alla gubbar som blev skuggade av oss. Alla bilars registreringsnummer som blev uppskrivna. Och vår iver så fort vi såg en gubbe som verkade skum.

Vi lekte på byggarbetsplatser och flörtade med byggjobbarna. En gång ramlade jag baklänges två meter ner på asfalten i parkeringshuset där vi lekte. Fick en spricka i nyckelbenet och fick ligga inne i ett par veckor. Min kompis Pippi gungade för högt och flög iväg och landade på huvet på en sten. Hon fick hjärnskakning och ligga ett par veckor hon också. Blev avundsjuk för att hon fick käka så mycket glass.

Det är spirande vår därute och jag drömmer mig bort till min barndoms gata . . .

En måne . . .

Jag levde på en strand långt bort i grekiska arkipelagen. En dag kom en man som blev min älskare. Vi levde där tillsammans. Sov på sanden, vandrade runt i våra barfotasandaler, trasiga byxor och långa hår. Solade, badade och pratade långt in på nätterna under stjärnklar himmel och brusande vågor som rullande in mot land. Jag "adopterade" en liten byrackevalp med svart fläck över ögat. Han följde mig vart jag än gick. Min älskare var lite skeptisk när hunden skulle ligga vid våra fötter varje natt. Han kanske hade loppor? Men hunden var mig trogen. Efter en vecka var min älskare tvungen att dra sig hemåt mot England. Vi lämnade kvar den lilla hunden med sitt vilda kompisgäng. Jag följde med älskaren till Aten där vi tillbringade ett par hektiska dagar. Den sista natten innan han skulle åka hem stod vi under stjärnorna och pratade. Han sade att när jag kom hem skulle jag titta på månen och tänka att det var samma måne som han stod och tittade på. När jag vinkat av honom drog jag vidare genom Europa mot Paris.

Några år senare hoppade jag åter i land på den lilla ön långt ut i grekiska arkipelagen. Jag såg ett gäng vildhundar stryka längs med väggarna. En av hundarna hade en svart fläck över ögat. Han var stor nu och såg ut att må bra.

När jag tittar på månen idag så tänker jag fortfarande på mannen ibland. Han tittar fortfarande på samma måne som mig.

Undrar var han är och vad han gör i dag.

Sminkade som häxor

Jag drog och hoppade och studsade för att få upp byxorna på benen. De var blötfuktiga så att de fastnade på huden och jag fick verkligen kämpa. Dessutom hade jag sytt in dem för att de skulle sitta så tight som möjligt. Men som alltid hade jag bråttom och hade varken tid eller tålamod att klippa och kantsy den insydda kanten. Så hela kanten som satt kvar, var pressad mot benens insidor och skavde när jag drog och hoppade. Nu hade jag fått upp dem så långt det gick. Gylfen gapade stort. Benen var stela av de tighta byxorna, så jag fick göra en akrobatisk rörelse och falla ned på golvet på rygg. Då sjönk magen in i kroppen och var inte i vägen lika mycket.

Det jobbigaste kvar. Att dra upp gylfen och knäppa knappen. Stretchjeansen var inte uppfunna så det var tjockt stadigt jeanstyg som skulle bearbetas. Det var därför vi satte på oss jeansen blöta för att få dem en aning, aning elastiska. Annars hade det aldrig gått. Det var syster, mamma eller kompisar som fick hjälpa till. En tog ett stadigt tag i linningen till vänster om gylfen, den andra tog den högra sidan och . . . kör! Stånk, stön och tandgnissel. En centimeter i taget drog jag blixtlåset uppåt. Ett, två och tre . . dra! Ett, två och tre . . DRA! Till slut var blixtlåset nästan uppe. Den sista biten var svår att få upp innan man hade knäppt knappen. Knappen var det jävligaste. Ett, två och tre . . . KNÄPP!!! Den lilla jeansknappen pressades in i knapphålet och . . . puuuhhh. Tjo! Sista blixtlåscentimetern kunde dras upp. Färdigt. Nu var problemet att ställa sig upp. Men med lite hjälp fick jag med mig själv och styltorna till ben upp i upprätt tillstånd. Efter ett tag var byxorna en aning uttöjda, slimmade efter kroppen, tack vare att de var lite blöta. På överkroppen skulle det vara en supertight T-shirt.

Sen var det hår och smink. Vi hade mycket långa och tjocka hår som tog flera timmar att torka. För att inte tala om att borsta. Ibland var tovan där bak i underhåret så stor att jag vägrade mamma att borsta ut den. Balsam fanns inte. Hon fick ringa på hos grannen som var damfrisörska. Grannen fick reda ut det. Oftast hann inte håret torka innan vi skulle gå ut. Mössa totalvägrade vi att ha på oss. Så när det var minusgrader ute frös hårtestarna och det lät ganska roligt mot jackan när man gick. Det var lite kul också att peka med flera decimeter lång istapp som hängde från huvudet.

Sminket, ja. Ordet och företeelsen foundation var inte upptäckt än. Här snackar vi spackel. Tjock, tjock brunkräm som gömde allt som gick att gömma i ansiktet. Rollonmascara var endast lyx. Vi hade en mascarakaka och en borste som såg ut som en tandborste ungefär. Fast mindre. Man skulle blöta borsten eller mascarakakan och sen gnugga borsten så man fick upp så mycket svart som möjligt. Vatten blev för simmigt, för flytande. Nej tjockt skulle det vara. Ögonfransarna såg väl mer eller mindre ut som miniatyrdreads. För att få mascaran så tjock som möjligt spottade vi i kakan istället för att ta vatten. Det blev krämigt och fint. Sen var det bara det stora tuggummit som skulle stoppas in. Sen var vi tuffa brudar. Trodde vi.

Vi var ett gäng tjejer som höll ihop. Likadana skulle vi se ut. Nästan. Sminkade som häxor, tuggummituggande, mycket tighta kläder och långa hår som hängde långt ner på ryggarna. På den tiden så busvisslades det och ropades på tjejer. Det värsta som fanns var att gå förbi en byggarbetsplats på sommaren. Det var inte det vi ville. Bli busvisslade och ropade på! Jag hatade alla som gjorde det. Jag gick omvägar för att slippa byggarbetsplatser. Om jag gick förbi en ändå och det ropades efter mig, visade jag fingret åt dem. Det hjälpte inte. De bara skrattade. En dag blev jag så arg att jag skrek: Gå hem och knulla dig själv!! Det blev faktiskt tyst ett tag. Men inte så länge. Skulle man vara fin fick man lida pin. Minst sagt.

Men efter några år började jag använda hjärnan lite mer än innan. Varför gjorde vi det här?! Trodde vi att vi skulle få fler killar om vi gjorde så? Ja, inte funkade det för mig i alla fall. Har fått höra efteråt att de killar som var intresserade var så rädda att de aldrig vågade närma sig. Det var tjejer i klassen som stannade hemma när kompisen var sjuk eftersom de inte vågade gå till skolan själva på grund av oss. Vad hemskt! Vi som var så osäkra! Jag som var så blyg och blev illröd i ansiktet så fort någon snygg kille råkade titta åt mitt håll? Vi som var så rädda. Herregud vad man kan missta sig.

Ville killarna att vi skulle se ut så? Om de nu ville det, ville jag verkligen att en kille skulle vilja ha mig bara för utseendets skull? Nej, jag ville ju att han skulle tycka om mig för den jag var som person.

Jag gjorde så småningom en helomvändning. Jag slutade sminka mig. Började gå i pösiga byxor, svarta kjolar och stora tröjor. Låga, sköna kängor eller sandaler. Fötterna fick andrum, liksom jag i själen. Jag började intressera mig för andra människor och blev politiskt medveten. Började bry mig om hur alla har det. Inte bara jag. Det var en befrielse. Det fanns vackra kläder som var sköna. Så jag var nog fin på ett annat sätt. Jag började träffa människor som var likasinnade. Och killar var intresserade av mig på ett annat sätt. Jag fick respekt. Inga busvisslingar.

Livet är finfint

När man har varit ett par i 25 år blir man en institution. En institution bland släktingar och vänner. De tänker på oss och benämner oss som sammanlänkade. Ska vi åka och hälsa på "X och Lisa"? Ska vi bjuda hem "X och Lisa"? Undrar vad "X och Lisa" gör på Nyår? Institutionen är en självklarhet. Vi har umgåtts och bott ihop på semestrar och helger. Vi har följt varandra genom åren. Genom sorg och glädje. När det då blir en separation av de sammanlänkade, sker ett oönskat tomrum. Det blir en sorg och frustration bland de nära och kära. Hur gör vi nu? Ska vi bjuda både X och Lisa? Eller var och en för sig? Vem ska vi ringa? Hur fungerar de ihop nu? De säger att de är vänner, men . . . är de fortfarande en del av varandras liv? Eller lever de helt separerade från varandra nu? Umgås de? Kan de umgås med oss tillsammans?

Våra familjer, föräldrar och syskon, har vi blivit ett med och känt i 25 år. Vi har blivit familjemedlemmar i varandras familjer. Helt plötsligt försvinner den andres familj. Ingen kontakt. Efter 25 år. Speciellt om den ena eller båda har träffat en ny som ska in i familjen. Då blir det väldigt konstigt med fortsatt kontakt. Jag önskar att jag kunde fortsätta vara en vän till X:ets familj, men det är lättare sagt än gjort. Jag försöker och hoppas att det kan bli så. Men det är inte säkert det fungerar. Det måste jag acceptera och leva med.

Den här sorgen våra nära och kära känner måste vi respektera och låta ta den tid som behövs. Vi måste förstå att det är svårt även för dem. Vi måste gå försiktig fram och inte pusha på för mycket. Det får ta den tid det tar. Vi måste också visa att vi förstår och att vi finns, när eller om de vill mötas igen. Bara för att kärleken X:et och jag hade till varandra har försvunnit så har inte kärleken till våra nära och kära försvunnit. Det är viktigt att komma ihåg.

Institutionen tar tid att släppa för oss själva också. Det blir lätt att man önskar sig en ny institution så fort som möjligt. För att fylla tomrummet.

Jag känner mig rätt nöjd med att jag inte fyllt tomrummet än. Det har gått ett år och jag har levt ensam hela den tiden. I början var det befriande skönt att vara själv. Sen kom en period då jag längtade otroligt mycket efter en käresta. Nu har det lagt sig. Jag börjar landa mer och mer i mig själv och är otroligt nöjd med mig själv och mitt liv. Nu skulle det kunna vara dags att inleda en ny relation tror jag. Men jag vill inte pusha det. Det får ta den tid det tar. Längtan efter en älskling finns. Men inte lika desperat som jag kände det ett tag. Blir det, så blir det.

Jag har mognat och utvecklats under det här året. Det känns otroligt bra. Jag har ett jättebra liv och är lycklig med det. Det är klart att det går upp och ner. Men grunden är bra och gör att jag trivs med det mesta.

Jag tror mina nära och kära har börjat vänja sig vid att jag lever själv och att de också är mogna för att ta in en ny person i mitt liv. Ja, så kan det va faktiskt! Härligt.

Nu ska jag fortsätta att leva mitt underbara liv. Livet är fint. Vad som än händer så känns det så nu.

Vem Har Satt Mina Änglar I Bur?

Jag hade just avslutat mitt privata krig med ett fabulöst fyrverkeri
Då jag varseblev ett mystiskt surrande läte
Jag blev ytterst generad... Ja, jag höll på att dö
Och tänkte... Herre Gud ett sånt trolleri
Enär jag tyckte att ljudet i fråga kom från mitt säte
Men när jag vände på skallen så såg jag på vallen
En fruktansvärt fet general ifärd med att briefa ett elitkompani
Med ett vansinnigt överspänt tal
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Ända tills kulsprutesalvorna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mitt samvete sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avlyssnat en agitation i ett fullsatt och rökigt café
Då jag blev tilltalad av en bedårande liten prinsessa
Hon ville ta med mig till en nattcabaret
Hon sa: "Jag vet var vi får vara ifred"
Jag sa: "Lugn, jag vill först ha en öl och jag vill inte stressa"
Men när jag lyfte på glaset så var det ju trasigt
Och skärvorna föll i mitt knä, liksom mörkret och snön och humöret
Och caféet och dess inredning av maskätet trä
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och hörde hur agitatorerna dog
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att just mina åsikter sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade just avvecklat några komplikationer
Och fått svar på vem fan jag var
Då mitt trogna och tänjbara tålamod började brista
Mellan tummen och pekfingret höll jag mitt vapen
Det var en penna med reservoar
Med vars hjälp jag skrev metaforer, det blev en lång lista
Och jag vred och jag vände, men ingenting hände
Och alla liknelserna låg i en hög
Och en expert med ett snedvridet leende sa att dom var vackra
Men att dom nog inte dög
Men jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och mitt notesblock fylldes med ord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att min poesi sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av...

Jag hade avsagt mig alla fantastiska uppdrag
Och tillika mitt framtidsansvar
Och det guld och dom gudar jag stulit under nattliga raider
Jag kände precis hur en nattgammal is var beskaffad
Den varken brast eller bar
Fast jag kände mig ledig och lätt var jag tung som en fjäder
Och i den öppnade handen låg den heliga anden
Och jag förstod att den frusit ihjäl
Och jag såg hur dom saliga smög inne i hörnen
Och darrade och det var väl för väl
För jag tog det med ro och satt kvar vid mitt bord
Och det var nån som gick fri från ett mord
Det var början till slutet fast jag vet inte hur det bar till
Att mina änglar sattes i bur
Vem har satt mina änglar i bur?
Vem har satt mina änglar i bur?
Vart tog det goda vägen, fruktan för ett tröstlöst läge gror
Jag tror jag lämnar av..

Anders F Rönnblom

Mina elever . . .

Fredagen är här och jag känner en oerhörd lättnad. Jag har varit så fruktansvärt trött den här veckan. Jag har inte känt mig frisk och jobbat på ändå som man gör. Man bara går på och hoppas det ska hålla. Man känner inte efter och när man kommer hem faller man ihop som en liten våt trasa och hoppas bara på att hålla till morgondagen.

Morgnarna är ett helvete. Klockan ringer och man undrar om det är sant? Sist man tittade på klockan var hon 01.34 och nu är hon 06.30. Är hon verkligen det?! Det känns som om det var en minut sen hon var 01.34! Ögonen känns som igenmurade jag vet inte vad. Man trevar med fötterna över det kalla golvet och försöker treva sig fram till toaletten. Under vägen sätter jag på min älskade espressomaskin. Det är själva räddningen liksom på morgnarna.

Sen går jag in i duschen. Svårt att sluta låta det varma vattnet stråla över hela kroppen för att gå ut i kylan och klä på sig något torrt klädesplagg. Efter påklädningen kan jag gå ut till espressoapparaten och se att jag måste tömma kaffesump och sen måste jag fylla på vatten . . . men sen kan jag göra iordning min älskade dubbelespresso!!! Rykande varm med la crema!! Försöker pressa, trycka in en macka . . . men det är svårt. Tar min mysiga cigarett under fläkten under tiden att espressoapparaten gör iordning den andra dubbla espresson. Jag messar min kompis och säger att i dag tar vi Red Devil va? Red Devil = en gammal skruttig Jetta-bil.

Efter den andra espresson ställer jag mig under fläkten igen . . . hahaha. Mysigt! Sen är det bara att borsta tänderna, ta stiling i mitt lilla hår och dra kajal längs med ögonen. Sen är det bara att kuta iväg till lilla Red Devil. Där får man dra bort snö och skrapa allt vad man orkar tills bilen kommer fram. Köra i snömodd under tiden man babblar på som fan med sin kompis.

Den här veckan blev jag riktigt sjuk på tisdagen och stannar hemma. Då dyker en del av mina elever inte upp dagen efter eftersom de "tror" jag är sjuk då? Måste jag vara i skolan varje dag för att mina elever ska sköta sina studier? Även fast jag inte har de i undervisningen? Sjukt.

Men mina elever är helt underbara! Jag har skrivit på tavlan att mina mentorselever är mina "änglar". Då har två andra elever från andra mentorsgrupper skrivit till sig där för att de också vill vara mina änglar. Hahaha. De (en kille) säger att de kan baka kaka nästa gång jag bjuder på fika. De kramas och jobbar på som hästar på bildlektionerna. I dag var det jag som tjatade om rast. Till slut sa jag lite försiktigt att hej då nu går jag på rast?! De mumlade bara och fortsatte att jobba på rasten!! De hälsar glatt och kommer med fina kommentarer och undrar alltid hur jag mår.

Jag har haft utvecklingssamtal med chefen och utvecklingssamtal med ett par elever. Det har gått bra. Chefen säger att hon ser progression och eleverna säger att de ska försöka men framförallt att de trivs på skolan. Det är ju fantastiskt. Efter flera år av vantrivsel på grundskolan så trivs de?! Varför lägga ner IV-programmet?? Inte fan kan det vara för elevernas skull i alla fall!!! Jag tänker verkligen jobba för att det inte ska bli fel i omorganisationen!! Eleverna behöver det här. Mina kära elever!! I love you!

Love

Kärleken kan göra så ont. Det gör ont att älska någon som går ifrån en, som gör slut. Det gör ont att älska någon som dör. Det gör ont att älska någon som man inte vet älskar tillbaka. Det gör ont att älska någon som man inte kan få. Det gör ont att älska någon man inte får gensvar ifrån.

Men jag tror att kärleken alltid är god. Därför försöker jag bestämma mig för att aldrig låta min kärlek göra ont. Varför ska den göra det? Det är ju bara gott att älska? Det är vad man gör av kärleken som kan göra ont. Men kärleken i sig bör bara värma hjärtat tycker jag. Att känna kärlek till någon är fint. Låt det vara fint. Låt det fylla dig med värme för känslan i sig och för människan du älskar. Även om du inte får gensvar. För kärleken i sig är fin och god.

Jag känner mig många gånger priviligerad när jag tycker om någon eller älskar någon. Det är en häftig känsla. Och den ger energi. Om den får vara posititv. Det är ju jag eller du som bestämmer eller väljer hur vi ska använda känslan. Låt den vara positiv till minnet av eller för existensen av den person som är föremål för kärleken.

Jag är inte religiös. Tror varken på Gud eller Jesus. Men jag tycker att Jesus är en av alla symboler för kärlek. Därför tog jag med den här bilden.

Love is all you need . . .

Natt

Stadens gatljus sipprar in genom fönstret och skapar ljusfläckar på väggarna. Blommorna blir som svarta siluetter mot fönstrena. Det är en rofylld stämning. Det ända som lyser skarpt är dataskärmen som ett solarium i mitt ansikte. Jag får vara ifred här framför skärmen. Ingen eller inget som stör. Det känns nästan som det bara är jag och skärmen som finns i hela universum.

Natten vill inte infinna sig hos mig. Jag är sjuk och hemma från jobbet. Har sovit hela dagen. Så det är kanske inte så konstigt.

Nätterna är en bra tid att skriva på. Allting är så tyst och stilla och man vet att större delen av befolkningen ligger och snarkar. Utom den del av den yngre befolkningen som sitter vid datorn precis som jag gör nu, på nätterna.

Nu går vi och lägger oss skärmen och jag. Och försvinner ut i universum bland alla stjärnor. Så när ni tittar upp på den nattsvarta himlen ska ni veta att en av de blinkande stjärnorna är jag och min dataskärm.

Jag vill leva

Nu är jag trött på att sörja och längta!

Sorg och längtan är starka känslor. Det är svårt att släppa greppet om starka känslor. Starka känslor gör att man känner att man lever. Men jag tror också att man blir så upptagen av känslorna att man inte släpper in nuet. Sorg och längtan är kärlek man inte får tillgång till. Varför låta det ta upp ens själ? Varför inte öppna upp hjärtat för nuet istället?

Jag visste inte först varför jag valde just den här bilden till det jag ville skriva om i dag. Jag förstår nu att jag kände att jag har stängt dörrar. Jag vill öppna upp dörrarna i mitt hjärta för det som händer i dag.

Jag vill leva . . . nu!

En älskling . . .

Snart är det ett år sen jag flyttade ut ur huset. 15 december. Vi hade bestämt oss för att separera i slutet av september. Tre månader gick vi runt i huset och visste att det inte skulle vara så egentligen. Det var tufft.

Nu äntligen ska huset säljas. Exet har kämpat hårt för att rusta upp det. Jag har varit måttligt road. Ville sälja det direkt egentligen. Klarade inte av att vara där ute i huset med honom och hans nya kärlek. Inte för att jag inte unnar dem deras kärlek. Utan för att det fortfarande var mitt hus. Jag ville få ett slut på det. Bli av med huset. Nu är det dags. Huset ska läggas ut på nätet. Hoppas det blir några köpare som älskar huset lika mycket som jag har gjort.

Det är alltså snart ett år sen vi separerade. Jag var så befriad och lycklig när jag flyttade in i min nya fina lägenhet. Skönt att bo själv. Men i dag är jag lite missmodig. Jag trivs fortfarande väldigt bra med att bo själv. Men jag längtar efter samhörighet med någon. Eller snarare någon att dela min själ med. Närhet och innerlighet. Ömsesidig kärlek och förståelse. Är inte så säker på att jag vill flytta ihop med någon och bo tillsammans. Inte än, inte nu. Men en relation där vi träffas när vi känner för det. Någon själsfrände.

I dag känns det lite tungt och sorgligt. Jag vill inte för allt i världen ha tillbaks det liv vi hade, jag och mitt ex. Men livet var ju lite enklare på nåt sätt. Jag visste vad jag hade. Behövde inte fundera så mycket. Vissa saker var givna. Vad vi skulle göra i helgen. Hur vi skulle göra. Vi var en samkörningscentral och företag. La Familia. Och ändå vill jag inte ha tillbaks det.

Jag borde vara nöjd och glad. Det är jag också till viss del. Mycket.

Men som sagt. I dag, just i dag känns det lite tungt. Vill ha någon att älska och vill bli älskad, av någon. En liten önskan som nog alla bär på. En del ensamma och en del som lever i en relation som inte ger det. Så kan det vara. Jag har jättemånga att älska och bli älskad av. Det är tur det. Och jag känner mig så lycklig för att jag kan känna så mycket kärlek till så många.

Men, jag vill ha något mer. En älskling.

Fast det kommer det också. Tror jag. En älskling.