När jag gick på lågstadiet hade vi en fröken som jag var rädd för. Hon var religiös och strikt. Hon tog på sig en tydlig lärarroll. Det var hon som bestämde. Hon var egentligen ung och antagligen ganska ny som lärare. Men hon såg ut som en tant. Varje morgon satt hon och slog på den där jävla träorgeln och vi fick sjunga "Fader vår som är i himlen". Varenda morgon. Nu var det så för alla på lågstadiet i Sverige på den tiden. (Låter som om det var för hundra år sen . . . men det är det ju inte.) Jag hatade det. Eftersom jag redan på den tiden hade en ganska absurd humor så upplevde jag det otroligt befriande när en av mina klasskompisar kräktes en morgon mitt under "Fader vår". Rakt ner i sina händer och sången avbröts. Hon fick springa ut på toaletten och ta hand om sig. Det var säkert en hemsk upplevelse för min klasskompis. Men jag känner fortfarande en stor tacksamhet mot henne. Vi fick liksom en paus från eländet.
Fröken hade sina gullegrisar som hon gick och höll i händerna på rasterna när hon gick sina rundor på skolgården då hon var rastvakt. Jag hatade henne. En dag hade jag och ett par kompisar gjort "loppor" som vi kallade det. Man viker ett papper på ett speciellt sätt och färglägger flikar i olika färger och skriver små ord på baksidan. Sen skulle en kompis säga en siffra varpå jag rörde den vikta loppan utåt och inåt så många gånger som siffran. Där den stannade skulle kompisen välja en färg på de färglagda flikarna och på den färgade flikens baksida stod det något såsom "Du är söt", "Du är dum" eller "Du är ful" etc. Det här tyckte våra kompisar var så kul att de fick ställa sig på kö framför oss tre tjejer och säga siffror i tur och ordning. Efter några stycken i kön hos mig, kom killen som jag var "kär" i och sa en siffra. Minns inte vad han fick för meddelande, om han var ful eller söt, vet bara att jag tyckte han var så söt att jag inte kunde låta bli att pussa honom . . . Han sprang hem. När rasten var slut och vi gick upp för skoltrappan stod fröken där med händerna i midjan och tittade barskt på mig med gullegrisarna bakom ryggen som säkert hade skvallrat. Hon sa med sträng ton: Varför gjorde du så?! Ja, vad skulle jag säga? Jag kunde inte låta bli, sa jag. Minns inte vad hon sa. Men jag kände mig kränkt och det gjorde nog killen som hade sprungit hem också för den delen. Sen pratades det inte mer om det. Punkt.
Hon var noga med att hålla isär flickor och pojkar. Vi fick gå på led efter henne till matsalen. Flickor och pojkar uppdelade.
Ibland fick vi redovisa inför hela klassen. Det värsta jag visste. En dag skulle vi ta med oss gamla foton hemifrån och berätta om. På morgonen visade det sig att jag inte hade några skor. Minns inte om de var blöta eller trasiga. Vi hade inte så gott om pengar och därför inte så gott om skor heller. Så jag fick låna ett par tygskor av mamma att ha på mig. De var lite för stora men det funkade. När jag senare på dagen stod framme vid tavlan och hade min redovisning inför klassen, så såg jag på fröken som stod och skrattade och tittade på mina fötter. Jag blev så fruktansvärt ledsen. För att hon inte hade någon medkänsla eller förståelse.
Hon var också den typen av lärare som luggade eller tog pojkarna i örat när de var så kallade "störande element". Undrar vad hennes pedagogik kallades för?
Min tillit och förtoende för henne var noll. Jag satt bara och längtade ut till rasten på hennes lektioner.
Jag minns inte heller vad vi lärde oss. Det enda jag minns var att vi fick klippa och klistra små vita Jeriko-hus att sätta i en sandlåda när vi läste om Jesus.
När vi började mellanstadiet fick vi en magister. Han var radikal, ung, rödhårig och skäggig. Han hade ett helt annat förhållande till oss. Det var nog jättesvårt för honom att få oss till nyfikna och frimodiga elever. Han försökte och försökte. Magistern brukade sitta på katedern och berätta om sig själv, sin hund och sin brorsdotter som var skridskoprinsessa. När han hade lärarkandidater blev han extra trevlig då de oftast var kvinnliga. Det var många bullriga skratt i korridoren med lärarkandidaterna trippande efter honom. Det var det även på lektionerna. Han var rolig och personlig. Men ett jävla temperament hade han. Ibland blev han så arg att han efter att ha stått och skrikit på oss ett tag gick ut och smällde igen dörren så jag trodde skolväggen skulle rasa. Han var med andra ord mänsklig också. Jag gillade honom. Jag hade respekt för honom. Jag litade på honom för att han var sig själv.
Jag tror det var han som sådde ett frö i mig av känsla för rättvisa. Vi fick ofta rita och måla det vi pratat om. Jag minns att vi pratade om Sydafrika och apartheid, om orättvisorna där och hur teckningen jag gjorde föreställde uppdelningen mellan vita och svarta. Jag minns också hur vi fick i uppgift att rita en hörselgång vilket jag tyckte var jätteäckligt. Men vi lärde oss, det gjorde vi.
Det var under åren med honom som jag började få lite självförtroende och senare gjorde revolution mot hela vuxenvärlden. Om det var hans förtjänst eller hormonerna det vet jag inte. Men kanske . . . ?
Nu när jag själv blivit lärare och läst en hel del pedgogik så vet jag att magistern hade helt klart en bättre pedagogik än vår lågstadiefröken. Jag försöker vara mig själv och personlig som lärare. Vill dela med mig av mig själv, möta eleverna, lyssna på dem. Möta dem där de är och försöka utgå ifrån det. Jag respekterar mina elever för det de är och jag känner en väldigt stor respekt från de också. Det är genom ömsesidig respekt vi kan komma någonstans. Det är där vi kan växa och utvecklas. Det är där jag kan hjälpa till.
Ibland känner jag mig otillräcklig. Jag kan inte hjälpa till med allt. Men jag kan ändå finnas där och visa att jag ser dem, lyssna på dem och kanske jag kan hjälpa dem med första steget på vägen. Det är vad jag försöker och hoppas på.
Läraryrket är otroligt komplext med många bitar att hålla ihop. Men det är det som gör det så spännande. Det mest spännande är mötena med ungdomarna. Jag känner mig otroligt priviligerad att få ta del av deras personligheter och tankar. Det finns flera ungdomar sparade i mitt hjärta. Jag känner mig helt enkelt priviligerad över att få vara lärare. Eller medmänniska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar