Lilla morsan

 

Jag var väl i 13-årsåldern när någon sa till morsan: Att du låter Lisa säga morsan till dig!! Då sa morsan att hon visste att det var mer äkta och kärleksfullt för mig att säga morsan eftersom att säga mamma skulle vara tillgjort och konstlat. Hon hade helt rätt. Det var en morsa med insikt och högt i tak.

Vi har haft så mycket kul under min uppväxt. Så många gapskratt. Det är många gånger vi har gått på huk i affärer och ute på stan för att vi skrattat så mycket. För att inte kissa på oss.

Jag har alltid fått förtroende för det jag gjort. Vilket har gjort att jag inte velat göra för dumma saker för att svika det stora förtroendet. (Lite dumma saker har jag gjort. Men det har jag faktiskt berättat för henne. Fast lite senare . . . om hon inte kommit på det själv.)

Minns när vi satt på en Kina-restaurang och jag fastnade i kaffekoppsörat med fingret när jag skulle till toaletten. Vi har väl aldrig skrattat så mycket. Desperat ryckande i kaffekoppen.

Minns också när det blev slut med min första kärlek. Jag var 17 år och vi hade varit tillsammans i tre år. Han kallades för Kängan men från början hade det varit Kängu av olika orsaker. När jag då kom hem och var helt förtvivlad hade mamma köpt en liten mässingskänguru åt mig. Sådant minns man.

Full av tillit och förtroende har hon haft. Och alltid lite bohemisk och tankspridd. Och väldigt högt i tak och mottaglig för nytt tänkande. I vissa fall . ..

Hon och jag gick på en konsert med Peps Persson när jag var ung. Det var nog inte många morsor som tagit till sig den musiken på den tiden. Jag var stolt över min morsa!

Hennes höga tak har fortsatt. Hon är nu 73 år och i ett samtal för en tid sen skojade jag och svor över något genom att säga några grövre svordomar. Då svarar hon med lika grova svordomar! Hahaha, min lilla 73-åriga morsa.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Nu har du blivit trött och sjuk. Du är inte riktigt samma morsa. Du har svårt att göra någonting åt saker och ting. Jag försöker stötta och lyssna men vissa saker har jag svårt att förstå och acceptera.

Jag räcker inte till. Men jag hoppas att vi ska kunna mötas igen . . . innan det är för sent.