Hur dum får man va?!

Varje kväll drack vi te. Vi gjorde en stor kanna som oftast inte räckte, så vi gjorde en till. Ibland hade vi något gott till, kakor eller chokladkaka. (Tröst?) Det gjordes iordning när allt från matbordet var avdukat och allting i köket var inplockat och iordninggjort. Teet var en stor mysfaktor för oss. Nästan ett måste. Då kunde man sjunka ner i soffan och sätta på tv:n och koppla av efter en arbetsam dag. Jag satt där och väntade på honom. Kväll efter kväll. I flera år. Ska du inte komma och sätta dig? Teet är klart! Jo, jag kommer . . . Men det dröjde tills det var sängdags ofta, innan han dök upp. Eller lite innan. Ibland satte han sig ner med mig efter matbestyren och så kunde han bara flyga upp ur soffan efter ett tag, ibland mitt i ett program, och säga: Näe, nu ska jag gå ner (tlll datorn alltså). . . Men, men . . . säger jag. Vi kan stänga av om du vill! Näe! säger han. Jag har ingen lust . . .

Datorn verkade mycket mer intressant än jag. Jag påpekade det och han sa att han inte ville se på tv. Men vi kan väl göra något annat då? föreslog jag. Sitta och snacka bara över varsin kopp te? Näe, orkar inte . . . Jag hade en massa ursäkter . . . han var väl för trött. Han hade mått rätt dåligt på sistone . . . eller var han databeroende? Det verkade nästan så . . . Men innerst inne tänkte jag ju att om han var intresserad av oss så skulle han ju kommit till mig och velat vara med mig! Men jag hoppades och väntade . . . kväll efter kväll, månad efter månad och år . . . Hur dum får man va?!

När sängdags kom ville han inte sova i sovrummet. Jag tar gästrummet sa han. Han kunde inte sova för att jag snarkade. Jag gick till doktorn och och det visade sig att jag hade apné. Jag fick en bettskena att sova med. Det hjälpte. Men det räckte inte för att han skulle vilja sova med mig . . . han fick ju så ont i ryggen av sängarna i sovrummet . . . Jag försökte prata om det. Men ingen av oss sa det rent ut: Det finns inget intresse längre. Punkt. Båda ville nog. Men vi kunde inte. Det fanns inget kvar.

Vad är det som gör att man hänger sig kvar fastän det inte finns något att hänga sig kvar vid? Finns det intresse visar man det. Om man är intresserad av någon vill man visa det för att personen inte ska försvinna eller hitta någon annan. Hur pantad får man va?

Alltså: Finns det intresse visar man det! Punkt. Gå inte och vänta på underverk. De finns inte.

(Obs! Det här är min uppfattning om hur det var. Han har säkert en annan.)