Frihet?

Jag har nog alltid ansett, eller kanske mer känt, att frihet är att kunna hänge sig åt det man har lust till. Så länge det inte inkräktar på någon annans frihet. Jag har velat göra det jag har lust till så långt det är möjligt. Jag styrs mycket av mina känslor och därför också av min lust. Jag har känt mig fri när jag får göra det jag vill. Vem gör inte det? Frihet. Känna sig lätt under vingarna och flyga dit man vill. Vilken befriande känsla! Och jag har lyckats känna mig fri många gånger. Jag har känt mig glad, lätt och lycklig.

Jag har hindrat mig själv från att följa min lust när jag tänker: Det är nog inte bra. Det ses nog inte med blida ögon. Det är inte tillåtet. Det är farligt eller onyttigt. Det. DET? Vad är DET? DET är vad jag tror eller vet vad andra tycker. Vad andra tycker är lämpligt. Det blir en kamp för mig i mitt inre. Jag tänker på vad som ses som rätt och fel och vad som anses ohälsosamt. Det blir en motståndskamp. Vilket motstånd det blir! Jag kämpar mot min lust som är min frihetskänsla för något som jag upplever kommer utifrån. Inte från mig själv. Jag tänker inte: JAG tycker det är dåligt. JAG tycker att det är ohälsosamt. JAG tycker att det kan vara farligt. Jag kanske inte tycker så. Jag kämpar helt och hållet för någonting som jag vet att andra tycker jag ska göra.

Jag såg precis en bit av ett program om munkar på ett Benediktkloster. Där pratade en munk om friheten att kunna säga nej till sig själv. Att välja den andra vägen. Inte på grund av att andra anser det utan enbart för sitt eget inres skull. En inre frihet. Wow! Jag har aldrig sett det på det viset. Det är ju faktiskt en ännu större frihet att både kunna välja och välja bort! Jag vet inte om jag kommer kunna nå den friheten. Men jag hoppas det. Jag tänker jobba på det.