Erat Hora . . .

. . . heter en dikt av Ezra Pound, som jag fick av en kille som jag var tillsammans med när jag var ute och reste en gång. Jag lärde mig den utantill och har haft med mig den i mitt hjärta under min resa i livet. Den är så fin och säger så mycket. I love it! Den fick inte plats ordentligt på Facebook. Så jag tar den här på bloggen istället. Läs och njut, på gammel–engelska!

Erat Hora

Thank you, whatever comes.
And then she turned.
As the ray of sun on hanging flowers.
Fades when the wind hath lifted them aside.
Went swiftly from me. Nay, whatever comes.
One hour was sunlit and the most high gods.
May not make boast of any better thing.
Than to have watched that hour as it passed.


Snyft! Men ändå hoppingivande. Alla vackra och kära människor man träffar i livet som man inte får se något mer . . . De finns kvar i hjärtat och påverkar en som människa och tillför livet något. Även om de inte finns kvar . . . Fast i bland, ibland skulle man vilja ha dem kvar ändå . . . Men livet går vidare och den fina stunden man hade tillsammans . . . var helt enkelt fin!

Have a nice life folks!