Utmaningar . . .

Jag stod och rökte utanför skolgården på lunchrasten. Det var precis innan jul och det var snö och is. Jag mådde inte bra den här dagen. Jag var jätteledsen och frustrerad. Minns inte varför, bara att det hade med separationen att göra. De tuffa och coola elevgrabbarna stod nedanför trappan på skolgården och rökte. Jag hade som vanligt sagt till dem att gå utanför stängslet eftersom vi inte fick röka på skolgården. De brukade lyssna, men idag ignorerade de mig. Jag var alldeles för nere för att orka diskutera och skoja med dem och få dem utanför skolgården. Jag slängde ett trött öga på dem ibland mellan mina tåskrapningar i snön. Hur skulle jag överleva den här dagen?! När jag rökt färdigt pingvinvaggade jag, eftersom det var lite halt, mot trappan där grabbarna stod. Grabbarna stod och kastade snöboll och isklumpar på varandra. Eftersom de såg rätt luriga ut misstänkte jag att de ville skoja och slänga snöbollar på mig också. I vanliga fall hade jag tyckt det var kul men idag orkade jag bara inte busa med dem. Jag tittade ner i marken och höjde min högerhand lite för att värja mig mot deras snöbollar. Då kände jag en hand som försiktigt tog ett fast tag i min, en fuktig stickad vante med en varm hand som vill stötta mig lite och liksom säga att jag ser att du är nere idag. En ödmjuk gest från en cool kille. Det värmde min själ och räddade min dag.

Att planera en flytt och gå igenom en separation privat samtidigt som man ska utveckla en organisation, ha möten, planera lektioner, stötta elever pedagogiskt och psykologiskt på jobbet är en svår ekvation. Snacka om utmaning! Men jag måste säga att jobbet med skolan och eleverna har varit min räddning i den här processen. Även om det har varit riktigt tufft ibland. Att ha elever och en viktig verksamhet att bry mig om fick mig att fokusera på något utanför mig själv. Jag fick distans till mitt privatliv. Men visst var jag snurrig ibland och mina kollegor informerade jag ganska snart om min situation för att de kanske skulle ha lite förståelse om jag var lite virrig. Det hade de. Mycket.

En annan utmaning var den kommande julen. Vartannat år firade vi jul hos mannens släktingar och vartannat år firade vi jul hemma i huset med mina. I år var det mina släktingars tur. Vi uppskattade de jularna jättemycket. Men hur skulle vi göra nu?! Vi kom fram till att trots separation ville vi fira jul med dem och våra söner i vårt hus. Det blev den sista julen i huset och det blev faktiskt lyckat.

Jag hade bara fått med mig en bråkdel av mina saker till min nya lägenhet. I stort sett var det mesta kvar i huset hos honom. Jag måste ut till huset och fortsätta packa. Men jag blev sjuk. Flera gånger och till sist fick jag lunginflammation och var sjukskriven i många veckor under våren. Under tiden hittade mannen en ny partner. När jag väl var så frisk att jag orkade åka ut och packa igen uppstod ett problem. Den nya partnern bodde hos x-mannen så mycket hon kunde. Jag ville inte träffa henne där i mitt hus bland mina grejer. Jag kände henne inte. Det här kändes svårt. Men vi löste det med planering. Huset måste ju röjas och jag måste ju kunna komma dit. Så hon får vara någon annanstans när jag är där. Det blir inte så ofta och tre dagar år gången.

Den största utmaningen blev ekonomin! Det är STOR skillnad att vara två om alla räkningar. Nu var jag ensam om allt. Dessutom hade jag varit så mycket sjukskriven att lönen blev drastiskt minimerad. Jag fick låna pengar och knapra på kanterna. Det gick. Men jag tyckte det ändå var konstigt att det skulle bli så svårt. Jag har en helt okej lön tycker jag, om jag jämför med tidigare jobb. Och jag har inga dyra ovanor. Jag gör mest av med pengar på mat, resor till och från jobbet och cigaretter. Jag tycker det borde bli lite mer över. Men det blir det inte! Den karibiska inredningen och färgerna har fått vänta. Det känns jättetråkigt! Men tålamod är väl något som är bra att träna på. Vi får förhoppningsvis ut något för huset och då ska här målas och inredas. Dessutom ska jag åka till Karibien över jullovet med en kompis om jag får ut tillräckligt med pengar. Det skulle vara det häftigaste jag gjort på länge! En av mina drömmar kanske blir besannade. Drömmar är till för att testas! De är inte alltid omöjliga. Det krävs bara lite tokighet och järnvilja.

Ytterligare en utmaning är verkligen mannens släkt. Den har också varit min släkt under 25 år. Hans syskon och hans föräldrar har ju varit som en extrafamilj. De är också släkt till mina barn och kommer alltid att vara det. Jag saknar dem jättemycket. Jag har lite kontakt med några av dem men inte alla och jag sörjer verkligen det. Det finns liksom inget naturligt forum för möte längre. Hur gör man? Människor som bara försvinner ur ens liv! Jag ska åka med mina söner till mina svärföräldrar och hälsa på några dagar i slutet av sommaren. Jag ser verkligen fram emot det. Men det känns ändå lite sorgligt för det är inte samma sak längre. Det kommer det aldrig bli.

Men utmaningar är till för att antas. Hinder är till för att rivas. Kris är utveckling och kommer man ut på andra sidan kommer man ut starkare.