Jag vaknade upp av att hon hoppade upp i sängen och pigg som en lärka sa att: Nu är det dags att vakna din jävla sjusovare! Nej, sa jag. Jag orkar inte nu och vände på mig och somnade om. Efter en stund kom hon upphoppandes igen och sa: Nu får du ge dig, ska du sova hela dan eller? Jaaa . . . det känns så . . . Okey, sa hon och lade sig tillrätta på min mage. Hon buffade och pussade min näsa och mun. Hon smekte sina kinder mot min hand och började spinna som en symaskin. (Tänk ifall det hade varit en man istället!) Hon låg på min mage som om hon tänkte ligga där hela dagen. Nu hade jag vaknat till lite och sa till henne att det kanske var dags att gå upp i alla fall. Vadå? sa hon och låtsades som hon inte förstod. Skamset puffade jag lite på henne för att kunna ta mig ur sängen. Hon flög upp som ett skott iväg till den tomma matskålen. Jahaaa. . . det var det som hägrade! Jag fyllde på hennes skål samtidigt som espressomaskinen vaknade till med sitt morrrande ljud. Min älskade morgonespresso! Mitt nya liv. Jag och katten.
När jag dricker mitt kaffe och käkar min macka med räkost tittar jag ut genom fönstrena i mitt torn. Jag ser trädkronorna i parken och bortom dem ser jag fantastiska tak och torn på sekelskifteshus. Staden har vaknat nere på gatan. Jag älskar ljuden från staden. Bilar som startar eller åker förbi, folk som ropar över gatan eller går och samtalar. Hundar som skäller i hundrastgården och fåglarna som kvittrar och skriker från taket. Ibland svävar några förbi fönstrena. Jag känner mig som en del av ett sammanhang. Ett kollektiv.
Vad är skillnaden och vad är likheterna mellan mitt gamla och mitt nya liv funderar jag över. Likheterna är samma jobb, samma söner, samma vänner och min egen släkt. Olikheterna är förlusten av mannens släkt, leva ensam, egen ny lägenhet och möjligheterna som öppnas med att bara behöva ta hänsyn till mina egna önskningar och behov. Sönerna finns ju alltid där som jag vill finnas för. Men de är mer eller mindre vuxna och klarar sig själv och lever sina egna liv. 17-åringen lever jag ju delvis med och hans önskningar och behov kommer ju också in. Men det är ändå jag som bestämmer helt själv om mitt egna nya liv. Det känns nästan överväldigande! Jag måste verkligen fundera över det här. Vem är jag och vad vill jag? Häftigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar