Drömma sig bort . . .

Jag har ett jättefint liv. Ett jobb som är fullt av utmaningar och glädjeämnen. Jag älskar mina elever. Trevliga kollegor. Jag har en perfekt lägenhet. Jag har två underbara söner. Relationen till mitt X är bra. Jag har flera fantastiska vänner som jag aldrig hade klarat mig utan. Våra samtal och diskussioner tar oss hela tiden vidare och framåt. Jag bor i en lagom stor stad. Den är greppbar. Men ändå kan man faktiskt sitta på ett fik och vara anonym om man vill det. Man känner inte varenda kotte som går på gatan. Staden har ett kulurellt intresse och utbud samt en hel del fik och krogar. Vill jag ut i naturen, skogarna eller havet tar jag bara bilen och kör i en halvtimme - timme så är jag där. Kunde inte vara bättre!

Ändå fortsätter jag att drömma mig bort. Just nu skulle jag vilja åka någonstans där det är varmt, soligt och bra musik. Helst Jamaica. Där skulle jag öppna en bar/café helst i närheten av havet och leva lycklig i resten av mitt liv. Realistiskt? Vet inte. Allt är möjligt om man bara är lite tokig och har järnvilja. Eller åka iväg som volontär någonstans och hjälpa till där det behövs. Gatubarnen i Latinamerika eller någon skola eller barnhem i Afrika? Åka med rosa bussarna?

Kanske är det här behovet av utmaningar och äventyr som gör att jag kommer på lite tokiga idéer på jobbet ibland. Det är nog bra. Det måste hända lite saker ibland. Man måste bryta vardagen och visa på möjligheterna. Att drömma är nog berikande. Det gäller att det inte bara blir drömmar. Jag tror drömmar är till för att testas. Som sagt inget är omöjligt om man bara har viljan och inte ger upp.