Vi satt och rensade kantareller på balkongen utanför sovrummet. Det var en fin och stor skörd vi hade fått då, förra hösten i slutet av september. Eftermiddagssolen sken med sitt varma ljus. Våra samtal hade blivit mer och mer ytliga, nästan artiga. Jag saknade djupet i våra känslor. Jag saknade beröringen av honom. Både fysiskt och psykiskt. Och ändå satt han en halvmeter ifrån på andra sidan bordet med svampkniv och jord i händerna. Jag var nog den som började, det brukade oftast vara så, att ta upp våra känslor för varandra. Det gjorde ont. Det var svårt. Men nödvändigt. Det fanns ingen väg tillbaka. Han ville inte försöka mer. Jag ville försöka, envis som jag är, men han hade nog rätt. Det var slut. Så plötsligt . . . och ändå inte. Vi hade ju försökt och kämpat i flera år utan någon större framgång. Ändå kändes det så . . . plötsligt. Så definitivt.
Jag satt där med kantarellen i handen och ville bara därifrån. Hur skulle vi göra nu? Jag kunde inte tänka mig att bo kvar i huset med alla drömmar och visioner i väggarna. Tillsammans med honom. Jag minns faktiskt inte hur vi meddelade våra söner, släktingar och vänner. Det är som ett töcken . . . Ingen av oss hade varit otrogen eller dum mot den andre. Vi hade bara glidit ifrån varandra. Efter 25 år och två barn tillsammans.
Jag började leta desperat efter lägenhet i stan. Jag kunde inte tänka mig att bo en dag för mycket tillsammans med den man som jag inte hade något förhållande med längre. Speciellt inte i det hus som hade varit mitt/vårt hopp i 10 år. Jag älskade det huset. Varje steg i huset gjorde ont. Han ville däremot bo kvar och göra färdigt renoveringarna som vi inte gjort ännu. För att få ut så mycket pengar som möjligt för huset. Jag ville bara lämna. Det fick kosta vad det ville. Jag kunde inte bo kvar.
Men jag var tvungen att bo kvar där ett tag tills jag fick en egen lägenhet. Jag var ju också tvungen att packa ihop nödvändiga saker så att jag skulle kunna leva i den nya lägenheten. Men jag fick inte ta för mycket eftersom huset skulle se bra ut vid försäljning.
Jag minns hur nervösa vi var när vi skulle berätta för vår yngste son som är 17 år och bor hemma fortfarande att jag skulle flytta in till stan. Vi hade gjort en god middag och började prata . . . Yes! sa sonen. In till stan!! Nu skulle han få gångavstånd till skolan på mornarna samtidigt som han kunde bo ute i huset när han kände för att träffa sina gamla kompisar. Suveränt läge tyckte han. En lättnad spred sig över matbordet och framtiden såg inte så mörk ut längre. Jag hade fått en lägenhet att flytta in i 15 december. Mitt i city. Vi skulle hjälpas åt med flytten.
Jag satt där med kantarellen i handen och ville bara därifrån. Hur skulle vi göra nu? Jag kunde inte tänka mig att bo kvar i huset med alla drömmar och visioner i väggarna. Tillsammans med honom. Jag minns faktiskt inte hur vi meddelade våra söner, släktingar och vänner. Det är som ett töcken . . . Ingen av oss hade varit otrogen eller dum mot den andre. Vi hade bara glidit ifrån varandra. Efter 25 år och två barn tillsammans.
Jag började leta desperat efter lägenhet i stan. Jag kunde inte tänka mig att bo en dag för mycket tillsammans med den man som jag inte hade något förhållande med längre. Speciellt inte i det hus som hade varit mitt/vårt hopp i 10 år. Jag älskade det huset. Varje steg i huset gjorde ont. Han ville däremot bo kvar och göra färdigt renoveringarna som vi inte gjort ännu. För att få ut så mycket pengar som möjligt för huset. Jag ville bara lämna. Det fick kosta vad det ville. Jag kunde inte bo kvar.
Men jag var tvungen att bo kvar där ett tag tills jag fick en egen lägenhet. Jag var ju också tvungen att packa ihop nödvändiga saker så att jag skulle kunna leva i den nya lägenheten. Men jag fick inte ta för mycket eftersom huset skulle se bra ut vid försäljning.
Jag minns hur nervösa vi var när vi skulle berätta för vår yngste son som är 17 år och bor hemma fortfarande att jag skulle flytta in till stan. Vi hade gjort en god middag och började prata . . . Yes! sa sonen. In till stan!! Nu skulle han få gångavstånd till skolan på mornarna samtidigt som han kunde bo ute i huset när han kände för att träffa sina gamla kompisar. Suveränt läge tyckte han. En lättnad spred sig över matbordet och framtiden såg inte så mörk ut längre. Jag hade fått en lägenhet att flytta in i 15 december. Mitt i city. Vi skulle hjälpas åt med flytten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar