Jag var sprudlande glad, förväntansfull och pirrig inför flytten till min nya fina lägenhet. Till mitt nya liv. Men livrädd. Hjälp! Rädd för att leva ensam. Igen. Det var längesedan jag bodde själv och då var jag ung. Okej, yngre då.
Människor är flockdjur och sociala varelser. Är det därför vi har så svårt att bryta upp från dåliga relationer? Jag hade ju tänkt tanken flera gånger under vår relation och fått en slags panik inför att lämna allt. Våra gemensamma vänner, släktingar, barn och ja, vårt gemensamma liv. Men framförallt någon att spegla sig i varje dag. Någon att stötas och blötas med som får en att se på sig själv utifrån. Att spegla sig själv i sig själv kan ju bli lite narcisstiskt. Det ville jag verkligen inte!
Jag tror faktiskt att det finns många dåliga relationer som bara rullar på och tär alla i familjen. På grund av rädslan att ta steget ut och börja ett nytt liv. Ensam. Det är nog annorlunda för den som blir kär i någon annan och är otrogen. Då har man ju en partner att komma till. Desto jobbigare för den som blir sviken. Fruktansvärt! Jag tror dock inte man är öppen för andra relationer om man har det bra. När otrohet infinner sig har det gått för långt med den dåliga relationen. Jag vet de som har lyckats hitta tillbaka till varandra igen efter otrohet. Men jag tror det är svårt. Tilliten har rubbats. Man säger att man håller ihop för barnens skull. Men barnen får ta alldeles för mycket i en dålig relation. De märker, ser och känner. Deras tillit och trygghet rubbas också. Men det är väl bra att det finns en tröskel så att man inte lämnar varandra för lätt.
Jag frågade honom flera gånger under ett antal år om hans känslor för mig. Han sa att allt var bra. Jag väntade på att det skulle bli bra. Men det blev aldrig bra. Han visste egentligen inte vad han kände. Det hade varit samma sak för mig tidigare i relationen. Då var det han som undrade. Så hade vi hållt på fram och tillbaks. Nu var vi båda redo och det fanns absolut ingen återvändo. Jag ville bara ifrån mitt älskade hus och hade ingen längtan efter honom längre.
Därför fanns det mycket glädje och befrielse i att flytta till en egen lägenhet. Även om jag var orolig för hur jag skulle klara av det. Det hade jag inte behövt oroa mig för! Så fantastiskt skönt! Att få gå upp när jag ville på mornarna utan att behöva ta hänsyn, att bestämma vad och när jag skulle äta . . . när och om jag hade lust. Framförallt att slippa bråka om vilket TV-program vi skulle se på! Att kunna stanna kvar på jobbet, på stan eller hemma hos en kompis utan att behöva ta hänsyn. Men det allra häftigaste var att jag kunde bestämma helt själv hur min lägenhet skulle se ut. Vilka färger, vilka möbler och var de skulle stå. Alla år med dividerande om färger och möbler som vi haft. Vi är båda två esteter och det är inte lätt i sådana sammanhang! Det tog två år att bestämma vilken färg vi skulle ha på en fondvägg. Herregud!
Nu åkte MIO-katalogerna i soppåsen. Här skulle det bli Karibien! Karibiska färger och känsla. Så häftigt!! Jag var fri! Mitt nya liv hade börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar